När vikingar blir människor

ATTT SITTA PÅ en bänk i solskenet och se på människor som passerar förbi. Det kunde knappast bli alldagligare, och ändå är det något som det här året inte bjudit på. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat människor under den vår och sommar som varit. Men nu sitter jag här och njuter. Variationen är fantastisk och jag försjunker in i betraktarens funderingar. Hon där har nog haft en stökig morgon …han ser nervös ut, och uppklädd, nytt jobb eller?… vilket fantastiskt hår, undrar om det är hennes riktiga färg? … oj, titta, han har glömt skoskydden på, lämnat på dagis? han ser ut som en pappa… Jag tror att vi alla har gjort det, betraktat människor på håll och skapat berättelser i huvudet. Oprecisa tolkningar som ger färg och mening åt det vi ser. Personer vi aldrig mött blir i våra tankar blyga, färgstarka, någon vi relaterar till, eller någon helt annorlunda. Att försöka förstå människor är ju något högst… mänskligt.

Objektifieringen av förhistoriens människor gör dem till omänskliga schabloner, utan djup och utan trovärdighet.

ÄR DET INTE det vi egentligen gör när vi betraktar arkeologiska material, som spåren efter vikingatidens människor. Vi kommer aldrig lära känna dem, aldrig veta om deras bra och dåliga sidor, vad de tyckte eller kände, om de var en udda gestalt eller mest som alla andra. Men säkert är att de var lika ”riktiga” människor som vi är idag. Rikedomen och variationen har alltid funnits där. Kanske hårfärgerna var mer av naturen givna, och det fanns definitivt inga skoskydd av blå plast, men det andra. Precis som nu fanns det ouppnåeliga idealet, och så alla vi som inte når upp till det. Även vikingatiden rymde män med dålig skäggväxt, och kvinnor med sådant där tunt, flygigt ”skandinaviskt” hår som knappt duger till en tofs. Än mindre går att sätta upp i guldgubbarnas intrikata hårknut. Men vetenskapen har väl sällan plats för det mänskliga i förhistorien? Istället blir människorna till objekt inom ett av oss bestämt ramverk. Det kanske inte går att göra på något annat sätt, om man ska hålla någon form av vetenskaplig distans och inte göra det förgångna för personligt. Fria spekulationer av parkbänkstyp är ju inte ett vetenskapligt förhållningssätt. Samtidigt får vi inte glömma att det är vi som skapat ramverket, och vi tycks förvånansvärt ovilliga att tänja på det. Objektifieringen av förhistoriens människor gör dem till omänskliga schabloner, utan djup och utan trovärdighet. Vi har skapat en mall där det mänskliga liksom inte platsar. Kvar blir arketyperna, de vi så hårt försöker kritisera och ifrågasätta. Vikingen var ju inte den schablon som så ofta återgivits, men allt utanför schablonen avfärdas ofta som spekulation. I objektivitetens namn blir det enklare att hålla de där människorna på armslängds avstånd och låta vikingatiden vara en konstruktion och en nutida reflektion över en svunnen tid.

MEN SÅ IBLAND är det något som bryter igenom barriären av ramverk och objekt, och plötsligt står vikingen framför oss, helt mänsklig. Den lilla flickan bland Birkas gravar, hon som kunde vicka på tänderna när hon dog. Eller de fyra bröder som begravts sida vid sida i en båtgrav på stranden i Salme på ön Ösel. Plötsligt kan vi inte riktigt hejda oss längre. Berättelserna som ryms i materialet går direkt in i hjärtat och den vetenskapliga distanseringen ger vika. Och så är man tillbaka på bänken, med sina tankar…var hon glad, tills hon dog… stackars föräldrar … och bröderna, vilken tragedi, men de var ju tillsammans i alla fall…

I gränslandet mellan vetenskap och den betraktande tolkningen hittar vi det mänskliga oprecist, subjektivt och känsloladdat. Just så som det är att vara människa.