Artiklar

Det försvunna flaggskeppet

”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.

När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.

Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.

När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.

En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.

När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.

Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.

Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.

Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.

Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.

Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.

Satellitbilder avslöjar plundring

För mer än 2 500 år sedan spred beridna nomader sin kultur över den eurasiska stäppen, från södra Sibirien till Östeuropa. Dessa klaner hade det gemensamt att de begravde sina döda i stora gravhögar, ofta tillsammans med väl arbetade smycken och vapen. Dessa skatter av brons och guld har dragit till sig plundrare. Under Sibiriens kolonisering under 1700-talet var plundring ett sätt att försörja sig för stora gäng. Ofta smältes metallen ner på fyndplatsen.

Det har blivit allt svårare att hitta gravar som inte är plundrade. Gino Caspari vid Institut für Archäologische Wissenschaft, Universität Bern, har på högupplösta
satellitbilder analyserat gravarnas tillstånd i svårtillgängliga områden.

– Ett intressant område finns i Xinjiang, Kina. Att det är så svårtillgängligt och att närvaron av säkerhetsstyrkor är så hög fick oss att anta att det fanns fler intakta gravar. Men så var det inte. Mer än 74,5 procent av gravarna var redan förstörda och plundrade, säger Gino Caspari.

I en uppföljande studie av marken kunde Gino Caspari visa att högupplösta satellitbilder kan ge ett bra mått på förstörelsen. Gino Caspari analyserade data från 2003 och framåt och fann att antalet plundrade gravar har ökat mycket. Forskningen har publicerats i Heritage.

Uppåkra på stenåldern

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

Hästarnas häst

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

De döda i Motala träder fram

UNIK FYNDIGHET. Kraniet tillhör en kvinna med vackra, distinkta anletsdrag. Ögonen var en gång blå och håret tjockt och ljusblont. Hon levde för 300   generationer sedan och här- stammar från östra Asien, Ryssland och Västeuropa. Skallen lades i sjön på Kanaljorden i Motala vid en särpräglad ritual för 7 700 år sedan. 

Text och foto Fredrik Hallgren. 

Omslag Populär Arkeologi 5/2017
Denna artikel är ursprungligen publicerad i Populär arkeologi 5/2017.

Där järnvägsbroar korsar Göta kanal och Motala ström i Motala, ligger en numera igenväxt våtmark. Innan den nya järnvägen byggdes här för några år sedan, såg området ut som en skogsbacke beväxt med lind, bok och ek, men under marken gömde sig en mosse som under stenåldern var öppet vatten. För omkring 7 500–7 700 år sedan var mossen en liten sjö. Vattenspegeln var inte mer än 50 meter tvärs över och delvis täckt av näckrosblad, nate och vattenklöver. Sjön låg helt nära Motala ström, men var skild från strömmen av en låg höjdrygg, där i dag den konstgjorda Göta kanal löper. Öster om sjön fanns en låg skogbeväxt kulle, väster och norr om sjön sträckte sig en grund våtmark med vass och starr.

Det är på botten av denna sjö som arkeologer har gjort förbluffande fynd. Redan under utgrävningens första vecka hittade vi stora stenar som stack upp ur gyttjan som bildats på sjöns botten, och bland dessa stenar låg ett lårben från människa. Den fortsatta utgrävningen kom att ge fler fynd av människoben, men inte hela kroppar som vi först förväntade oss, utan framför allt skallar. Av övriga kroppsdelar fanns med ett undantag bara enstaka ben.

De stora stenarna som vi stött på visade sig bilda en sammanhängande ”stenpackning” av tätt lagda stenar på sjöns botten. På denna stenpackning under vattnet hade stenålderns människor lagt ner skallar samt enstaka ben från övriga kroppen från minst elva vuxna individer, både kvinnor och män. Dessutom hade ett spädbarn placerats på stenpackningen, och till skillnad från de vuxna hade barnets hela kropp lagts ner. Vid sidan av människobenen påträffades även redskap och djurben. Fynden har kol-14-daterats till 5 700–5 500 f.Kr.

Tack vare att ben och föremål lagts ner i vatten och med tiden täckts av kalkrik gyttja, har material som vanligtvis bryts ner bevarats. Fyndet ger därför en sällsynt ögonblicksbild av komplexa ritualer knutna till jägare-samlaresamhället på äldre stenåldern, vilket indirekt också låter oss få en inblick i den tidens föreställningsvärld.

Stenpackningen är uppbyggd av cirka 3 000 stenar mellan 10 och 60 centimeter i diameter. De flesta har lagts tätt ihop så att de bildade en något oregelbundet rektangulär packning på sjöns botten, 12 x 14 meter stor. Sidorna mot stranden är raka och distinkta, sidorna ut mot sjön är mer oregelbundna och här glesar stenarna gradvis ut. På några ställen finns separata anhopningar av stenar omkring den stora konstruktionen och de bildar egna packningar med någon meters diameter. Mellan och framför allt ovanför stenarna påträffades ett virrvarr av störar och pinnar av trä, samt några fragment av flätverk.

Dessa bedöms vara lämningar efter hoprasade träkonstruktioner, dels en inhägnad som löpt längs packningens sidor, dels en indelning av konstruktionen i zoner eller rum. En del av störarna kan ha utgjort ställningar som tjänat som underlag för kranier och andra depositioner. Stenpackningen var byggd på omkring en meters djup; stenarna har inte nått över vattenytan. Anläggningen har alltså inte varit synlig annat än skymtvis genom vattnet mellan näckrosblad och nate. Däremot har sannolikt en del av träkonstruktionen stuckit upp över vattenytan.

Människobenen påträffades i den centrala delen av stenpackningen, där de låg ovanpå eller mellan stenar men aldrig täckta av stenar. Det handlar alltså om utvalda ben, främst kranier utan underkäkar. Det påträffades också en underkäke som inte passar något av kranierna, samt tio ben från andra delar av kroppen. De flesta av dessa kommer från armar och ben, anmärkningsvärt nog konsekvent från högra sidan av kroppen. Det är tydligt att man valt ut särskilda ben för deposition i sjön på Kanaljorden, kanske från döda som först begravts i ”vanliga” gravar någon annanstans.

De flesta av de vuxna, både män och kvinnor, bär spår av slag mot huvudet. Men det var inte detta våld som dödade dem.

Såren är läkta; av allt att döma har de skadade tagits om hand och vårdats. Långt senare har de dött, av någon annan och för oss okänd orsak. Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen.

Två av de vuxnas skallar hittades monterade på trästavar som fortfarande satt fast i kranierna. Detta tyder på att de visats upp för åskådare före eller under ritualen. I andra fall hittade vi skallar som avsiktligt brutits isär, med delarna nedlagda flera meter från varandra. Bitar från en av dessa isärbrutna skallar hittades instoppade i ett annat kranium, också det isärbrutet. En annan bit av samma skalle hade lagts mot pannan på ett helt kranium. Att ben från de döda brutits isär kan låta brutalt, men sådana handlingar är kända från gravritualer i sen tid, och det var också så helgons ben vördnadsfullt hanterades i kristna kyrkan i äldre tid. Kanske har man genom att placera delar av olika individer tillsammans betonat sociala relationer som varit viktiga i deras liv, eller relationer och allianser som var viktiga för de efterlevande.

Förutom ben från människor lades också redskap och föremål av ben, horn, trä och sten ner tillsammans med de döda. Många av föremålen är vackra, hela och förmodligen värdefulla objekt som kan tolkas som grav- eller offergåvor, till exempel en flinteggad benspets, tre hullingförsedda benspetsar från ljuster, fyra släta benspetsar, en hornhacka och två skrapor eller knivar av vildsvinsbetar. Det förekom också trasiga föremål av samma slag. Möjligen har även dessa lagts ner som gåvor, även om vi inte kan utesluta att en del har hamnat på platsen under andra omständigheter, till exempel i samband med bygget av konstruktionen.

Det mesta trä som hittades i våtmarken bedöms som delar av träkonstruktionerna, men det fanns också några föremål av trä. Bland träföremålen märks särskilt ett objekt med skafthål som tolkas som en stiliserad fiskfigur, avsedd att bäras skaftad på en stör. Ett annat anmärkningsvärt föremål är ett litet paket av björknäver. Man undrar vad som så omsorgsfullt slagits in.

I södra och östra delen av stenpackningen, åtskilt från människobenen, placerades delar av djurkroppar. Medan människor främst är representerade av kranier utan underkäkar, består djurfynden av kroppar och underkäkar utan kranier. Man anar någon form av symbolik, där människor och djur kompletterar varandra. Liksom människor placerats åtskilda från djuren, ligger också djuren sorterade. Ben från skogsvilt som vildsvin, kronhjort, älg och rådjur placerades i sydöstra delen av stenpackningen, medan ben från björnar placerades för sig i sydväst. Att björnen ges en särskild roll i riterna känns igen från många fångstfolk i sen historisk tid, bland annat samerna.

Tack vare den syrefattiga, fuktiga och kalkrika gyttja som benen legat begravda i är de ovanligt väl bevarade. Detta har gjort det möjligt att göra olika laboratorieanalyser, som har gett detaljerad information om individerna.

Analys av strontium-isotoper som lagrats i tandemalj visar att de som begravts på Kanaljorden inte bott på platsen året om. Jägare-samlare flyttar vanligen flera gånger om året mellan säsongsboplatser som nyttjas alltifrån månader till veckor och dagar. De flesta av dem som gravlagts på Kanaljorden bodde förmodligen större delen av året på olika platser i regionen norr om nuvarande Motala i norra Östergötland och västra Södermanland. Analyserna visar att dessa individer växte upp i ett område med berggrund av urberg, det vill säga granit och gnejs, som i dessa trakter. Kvinnan som nämndes i inledningen var däremot uppväxt i ett område med sedimentär berggrund av kalk- och sandsten. Alla kan mycket väl ha besökt Motala regelbundet – kanske varje år – exempelvis för att fiska lekande fisk i Motala ström.

Analys av kol- och kväveisotoper i ben och tänder har gett information om vad människor åt, särskilt vad gäller protein. Alla analyserade individer har ätit mycket fisk, kompletterat med växter och djur från skogen.

Några har mest ätit fisk från insjöar och vattendrag, andra har mer ätit fisk från skärgård och hav. Det är troligt att detta till en del avspeglar i vilken miljö de har bott – i inlandet eller vid kusten. I flera fall kunde de laborativa arkeologerna kartlägga enskilda personers diet i barndom och tonår till vuxen ålder. Bland dessa fanns några som åt likadan föda – åtminstone föda med likadana isotopvärden – under hela livet, medan andra ändrade sin diet när de blev vuxna. Man kan tänka sig flera förklaringar till detta. En möjlighet är att det hänger samman med giftermål, när ena parten lämnar sin familj och flyttar till maken/makans familj.

Dna-analys har visat att de som begravdes på Kanaljorden härstammar från minst två olika istida populationer. Eftersom Skandinavien var täckt av is under senaste istiden, kunde människor vandra in och bosätta sig i regionen först när isen smälte för 10 000–12 000 år sedan. Män- niskorna från Kanaljorden är släkt både med människor som flyttade in i Skandinavien söderifrån, från Västeuropa, och människor som flyttade in österifrån, från Nordösteuropa. Några individer härstammar delvis ända från östra Asien. Denna härkomst kan ha förmedlats via dem som flyttade in från Nordösteuropa. Väl i Skandinavien möttes och blandades grupperna av olika ursprung genom giftermål, och individerna som begravdes på Kanaljorden tillhörde en population som var resultatet av denna blandning.

Dna-analysen har också gett information om förekomst av mutationer som hänger samman med specifika egenskaper, som hår och ögonfärg. Människorna från Kanaljorden tycks alla ha varit blåögda, de har också anlag för att vara ljushyade och hårfärgen kan ha varierat mellan ljusblont och mörkbrunt. Några individer har en variant av gen som i dag främst förekommer i Östasien och bland amerikanska urinnevånare, som ger anlag för bland annat skovelformade framtänder och tjockt hår.

Gräver man ut en fornlämning från äldre stenålder i Sverige hittar man oftast bara fynd av sten, allt annat har brutits ner. På Kanaljorden hade vi tur att också hitta bevarat organiskt fyndmaterial.

Att lyfta en skalle som varit begravd i marken i nära 8 000 år, och se konturen av ett ansikte framför sig är speciellt. Med hjälp av dna-analysen kan vi visualisera kvinnan: en gång hade hon blå ögon och tjockt ljusblont hår. Genom isotopanalysen vet vi att hon kommer från ett område med sedimentär berggrund, att hon ätit mycket fisk från havet trots att hon begravdes i inlandet. Hon levde för 300 generationer sedan, men det känns som helt nyss.

Fredrik Hallgren är arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård.

Grävning inför ny järnväg i Motala

Mellan åren 2009 och 2013 grävde Stiftelsen Kulturmiljövård ut en sällsam fornlämning känd som Kanaljorden, i Motala, Östergötland. Utgrävningen genomfördes enligt beslut av länsstyrelsen med anledning av att en ny järnväg byggdes genom Motala. Arbetet bekostades av Trafikverket. Personalstyrkan som grävde på Kanaljorden under de fem åren fältarbetet varade, med avbrott, varierade mellan 5 och 25 arkeologer, plus förare av grävmaskiner och dumper. En rad specialister har varit inblandade i analyserna som utförts på material från utgrävningen. Kvartärgeologiska prover har analyserats vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet. Ben från människor och djur har studerats och dokumenterats vid Osteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Strontiumisotoper har analyserats vid Nationalmuseet i Köpenhamn. Kol- och kväveisotoper samt hartser har analyserats vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Dna-analysen har utförts vid laboratorier i Tübingen och Jena, Tyskland, samt Harvard university, USA.

Avancerat hantverk bakom äldsta protesen

Nya tekniska analyser av en 3 000 år gammal tåprotes avslöjar ett avancerat hantverk byggt på god kroppskännedom.

Text: Marie Alpman

I en begravningskammare i nekropolen Sheikh ´Abd el-Qurna nära Luxor i Egypten gjorde tyska arkeologer ett oväntat fynd i slutet 1990-talet. På högra foten av en kvinnlig mumie hittade de en konstnärligt snidad tåprotes i trä.

Med sina omkring 3 000 år räknas den som väldens äldsta protes. Nu har en grupp egyptologer vid universitetet i Basel undersökt den konstgjorda tån med hjälp av mikroskop, röntgen och datortomografi. Resultatet visar att hantverkaren var både skicklig och väl insatt i hur kroppen fungerar.

– Vi kunde till exempel se att protesen tillverkats i minst två steg för att få rätt passform, säger Andrea Loprieno-Gnirs, projektkoordinator vid universitet i Basel.

Kvinnan tros ha varit dotter till en högt uppsatt egyptisk präst och var i 50-årsåldern när hon dog. Hennes högra stortå var amputerad och operationssåret var väl läkt. Varför hon tvingats amputera har forskarna inte lyckats ta reda på.

Utformningen av protesen tyder på höga krav på såväl form som funktion. För att kvinnan skulle kunna gå så obehindrat som möjligt var protesen gjord i tre rörliga delar som satts ihop med läderband. Ett rejält tygband gjorde att den satt fast på foten.

Andrea Lorieno-Gnirs berättar att alla analyser fortfarande inte är klara. Forskarna arbetar bland annat med att återskapa fästanordningen och tyget som höll protesen på plats.