Artiklar

Kulturskymning över Helgö

Helgö är ett av Sveriges viktigaste fornlämningsområden. Gunilla Lindberg berättar om hur nedrustningen av kulturmiljövården har fått märkliga och trista följder, där Statens fastighetsverk tvingar tomtägare att ta över ansvar och skötsel av fornlämningsområdet, och vill ta betalt för donerad mark, medan Riksantikvarieämbetet passivt ser på.

Text: Gunilla Lindberg, kulturskribent och kulturpolitiker, Ekerö kommun.
Foto: Mattias Ek/Stockholms läns museum

Det pågår en maktkamp i det tysta. Statens Fastighetsverk, SFV, kräver inlösen av fem fastigheter som omfattar stora delar av den välkända fornlämningen ”Helgöboplatsen” i Ekerö kommun. Motparten är Luruddens ideella tomtägarförening som nu tvingas ta över ansvar och skötsel av området. SFV kräver dessutom att tomtägarföreningen ska betala en rejäl ersättningskostnad till SFV. Den ursprungliga summan låg på 1,2 miljoner. I dagsläget har SFV backat något och bantat ner fakturan till strax under 900 000. Området är belagt med byggförbud eftersom det inte är utgrävt till alla delar. Frågan som måste ställas är om detta tillvägagångssätt är rimligt och hur det ens är möjligt att staten så lättvindigt kan frånhända sig ansvaret för en fornlämning som har samma historiska värde som det närliggande världsarvet Birka/Hovgården.

Det var 1945 som ön Helgö började styckas upp med fritidstomter. Flera grönområden sparades som allmänningar. Det var ganska smart eftersom det visade sig att hela ön ”kryllade” av spår efter människorna som bodde här cirka 200 till 1000 e Kr. Av en slump fann arkeologerna i en igenväxt skogsbacke på öns östra sida en gömma med märkliga ting. Detta gav mersmak och omkring 1954 började man undersöka hela området närmare. Staten sköt till medel för att lösa in en fastighet. Man fann sju husgrupper, fem gravfält, terrasser, verkstäder, fornborg och ett heligt berg. Snart stod det klart att den undersökande ytan måste utökas och det blev nödvändigt att köpa loss några av fritidstomterna som låg strax intill. Medel för detta kom som donationer från Alice och Knut Wallenbergs stiftelse och självaste kung Gustaf VI Adolf. Den senare tog medel ur egen ficka! Tack vare donationerna kunde utgrävningarna fortlöpa. Det skulle ta tjugofyra år innan Helgöundersökningen lades ner trots att det fanns mer att undersöka. Det var 1978 och sedan dess ligger föremålen magasinerade i Historiska museets källare. Helgö fortsätter dock att intressera arkeologer både hemma och utomlands. Ständigt kommer nya rön och teorier att ta ställning till.

Många av fritidshusen har idag byggts om till permanenta bostäder eller helt enkelt rivits för att ge plats åt stora moderna villor. 2014 blev kommunen därför tvungen att dra in vatten och avlopp till Helgö. Samtidigt behövde kommunen ta fram en ny detaljplan. Hela det centrala fornlämningsområdet kom nu att klassas som natur- och parkmark. SFVs fastigheter försvann därmed från detaljplanekartan. Detta fick SFV att börja agera. Tomtägarföreningen ville samtidigt ombilda sig till en samfällighet. Båda dessa omständigheter banade väg för SFV att helt lagligt kräva inlösen av de forna tomterna. 

Fram till 2015 ägdes fastigheterna av Riksantikvarieämbetet, Raä.  Därefter överläts de på SFV som idag är lagfaren ägare. Området ger ingen inkomst till staten och SFV räknar med att det kostar cirka 50 000 kr/år att röja och hålla området öppet. Det är den uppgiften som nu faller på tomtägarföreningen. I väntan på att ägarproblemet blir löst så har kommunen låtit ta fram en handlingsplan. Där finns noggranna anvisningar för hur tomtägarföreningen förväntas sköta alltsammans – alltså just det som de båda statliga myndigheterna under åren så totalt har slarvat med.

Det råder nämligen kulturskymning i hela vårt land. Helgö är bara ett exempel på hur statliga myndigheter kan agera utan att det blir något större uppror. SFV har långa listor på kulturmiljöer som staten vill avyttra. Raä är nedrustat. Här fanns tidigare en samlad expertis, en instans att rådfråga och få hjälp av när kulturmiljöerna var hotade. Och inte minst en riksantikvarie som röt till när det behövdes. Idag är uppdragen spridda på många händer, SFV förvaltar, Raä anger förutsättningarna, PBL styr lagarna och länsstyrelserna servar kommunerna. Och riksantikvarien tiger still! Visserligen har vi en bra lagstiftning som skyddar kulturmiljöerna. Men det gäller ju också att tolka lagarna på bästa sätt, inte så att tredje man blir drabbad. I fallet med Helgö har SFV lierat sig med både lantmäteriet och länsstyrelsen gentemot en ideell förening. Handlingen är djupt omoralisk men går att genomföra just för att lagen ger möjlighet till det. SFVs egna tjänstemän medger dock att detta ärende är unikt. Kanske skäms de lite!

Det pinsamma i hela historien är ändå vetskapen om att staten nu vill ha betalt för mark som den aldrig har lagt ut ett öre på. Donationerna på 1960-talet tillkom för att säkra fornlämningsområdets framtid. SFV borde ta reda på om donationerna hade några tydliga villkor. Och vad säger vår nuvarande kung om att hans farfars donation nu fått en prislapp?

Kommunen har lovat tomtägarföreningen den hjälp som kan behövas i förhandlingarna med SFV. Man önskar en dialog med SFV och har bett om ett möte. Men SFVs generalsekreterare vägrar att svara på kommunens brev och något möte har inte utlovats. Får statliga myndigheter verkligen agera så här?

Helgö var ingen stad på samma sätt som Birka. Det var en helig ö där man bedrev religiösa ceremonier, men också sysslade med handel och hade intensiva kontakter med omvärlden. Lägg därtill den omfattande verkstaden med sina guldsmeder, bronsgjutare och vapensmeder. Här tillverkades de flottaste smyckena och dräkttillbehören. Helgö har det största verkstadsmaterialet man känner till i hela det germanska Europa.

Det är därför märkligt att SFV inte ser Helgös potential som besöksmål. Istället för att utveckla vill man avveckla. Fast kanske det är skönt att området inte blir lika publikt som Birka, världsarvet som arrenderas av Strömma kanalbolag. På Birka kostar allt pengar; båtfärden dit, guidning, mat och upplevelser. Det fungerar trots allt bra och platsen har blivit en kassako för båtbolaget. Men är det så vi vill att våra kulturmiljöer ska exponeras? Nog borde staten ta ett större ansvar för kulturlämningar av den här digniteten. Istället för att låta båtbolaget ta hem hela vinsten skulle staten kunna ta hand om turistverksamheten. Överskottet skulle då kunna satsas på andra områden som behöver finansieras och utvecklas – som Helgö.

Istället kräver man nu att en ideell tomtägarförening, inte bara ska ta hand om skötseln av en unik fornlämning utan också betala för mark som varken går att  sälja eller bruka. Här borde SFV tänka om. Det snyggaste vore förstås att helt enkelt skänka området till föreningen. Fast då kvarstår ändå kärnfrågan: statens ansvar. Under tiden fortsätter Helgö att sova sin törnrosasömn. Kanske bäst så.

Bland många märkliga fynd på Helgöboplatsen tar förmodligen denna nordindiska Buddhastatyett priset. Den antas ha nått Helgö under den äldre vikingatiden. Foto: Sören Hallgren/Statens historiska museum.

Om Helgö som besöksmål kan du läsa mer här: https://stockholmslansmuseum.se/besoksmal/helgo/

De åsikter som framförs på Populär Arkeologis
debattsida är skribenternas egna.

Mästersmedens bronsfigur

Ur Populär Arkeologi nr 5, 2020.

Skriftliga källor tiger nästan helt om skånska Uppåkra, den stadsliknande föregångaren till Lund. Fynden därifrån gör desto mer väsen av sig. Allra högst skriker denna förgyllda bronsfigur, tillverkad i slutet av 900-talet och kanske avsedd att pryda nässkyddet till en hjälm. Motivet är sagans Völund, mästersmeden som en kung skar knäsenorna av och höll fången. Efter att ha tagit en gruvlig hämnd klädde sig Völund i en egentillverkad fågeldräkt och flög till friheten.

Uppåkrasmedens arbete att tänka ut hur fågel­dräkten praktiskt skulle utformas är fascinerande. Smeden gömde sig inte i djurornamentikens över­estetiserade träsk utan har klart och redigt utformat en stödjande balk och en tvärslå över ryggen samt dubbla repöglor kring axlar, överarmar och lår. Med armarna drevs vingarna, med benen styrdes stjärtplymen: Det här borde funka!

Det är omöjligt att inte associera till Leonardo da Vinci, som skissade på en liknande flygmaskin i Milano ett halvt årtusende senare. Uppåkras­meden var först, en drömmarnas ingenjör som visar att fantasin är uppfinningarnas far, om nu nöden är dess mor.

Föremålet saknar slitagespår. Det verkar nästan direkt ha gömts i jorden, istället för att överlämnas till smedens arbetsgivare. Varför? Kanske var
figuren ett uttryck för smedens egen frihetslängtan, lite som att knyta näven i byxfickan. Det vore ju ganska märkligt om Uppåkras härskare ville ståta med en herrehatande smed mellan ögonen.

Foto: Wikipedia.org

Ny och nedan i yxformat

Ur Populär Arkeologi nr 4, 2020.

Det här är vad arkeologerna kallar en dubbeleggad stenyxa, tillverkad under bondestenåldern för drygt femtusen år sedan. Lustigt nog är den inte alls dubbeleggad! Nedtill i framänden har den en egg, men nackänden upptill är tydligt trubbig. Det visar att yxorna i första hand är skulpturer. Sannolikt ska yxändarna föreställa månskäror. Den växande nymånen och den avtagande nedanmånen står för den gudomliga makten att alstra och förgöra, att föda och att döda, ett vapen för himmelsguden. 

Yxtypen är relativt sällsynt, så den har antagligen främst brukats av Nordens bondehövdingar vid tingssammankomster och högtider, men det förekom också att säljägare begravdes med en sådan yxa i handen. Motivet med de två månskärorna återkommer också hos små bärnstenspärlor med samma form, vilka stenålderns barn bar som skyddande amuletter. 

Valet av sten, tillslagning, bultning, slipning och skafthålsborrning, många timmar av skickligt slit – yxan är prov på avancerat hantverk. Men inte bara det. Yxan rymmer månen i ny och nedan, tankar om himmelsguden, liv och död, rättskipning och omsorg om barnen. Det är stor konst.

Foto: Nationalmuseum Danmark

Grävande arkeolog – ett drömyrke

Ledare ur nr 5 2020.

Så här dags har många arkeologer kommit in från fält och är lyckliga, antingen för att de har gjort fina fynd eller för att de slipper ifrån en fyndlös grävsäsong och ruskigt höstväder. Det finns fler fördelar med att vara grävande arkeolog, som nöjet att arbeta utomhus i sommarväder och inomhus i vinterväder, att ständigt vara på upptäcktsfärd i fält och vid skrivbordet och oavbrutet lära sig nytt om allt möjligt. Arkeolog är inte minst ett drömyrke på det sättet att det inbegriper grovarbete med plasthjälm, hackor, spadar och bullrande maskiner, finlirsgräv med skärslev i mjuk sand och fågelkvitter, högteknologiska laboratorieanalyser med plingande utrustning, stillsamt skrivarbete och fikastundssamtal.   

Min egen upptäcktsfärd företar jag numera kedjad vid skrivbordet.
Som nybliven chefredaktör kan jag konstatera att det är mycket att hålla reda på när man driver en tidning, men det är underbart roligt! När detta
nummer distribueras ska i alla fall vår hemsida och våra mejladresser fungera oklanderligt, har det utlovats. Vi har också fått en fantastisk
formgivning med vår nya medarbetare Fanny Cederlund. 

På de följande sidorna får ni ta del av ett axplock av arkeologernas
spännande upptäckter under den gångna säsongen, alltifrån guldgubbar och en näbbfibula till kritpipor och en hel fiskarby. Egentligen finns det oändligt mycket mer att rapportera, men utrymmet är begränsat.
Framöver är tanken att öka tidningens sidantal, och så ska naturligtvis webben blomstra! 

Ni får stifta bekantskap med två gudinnor med entourage, järnålderns Freja och hennes loskinnsprydda tjänarinnor samt bronsålderns motsvarighet till havsgudinnan Ran och hennes olyckliga offer. Dessutom bjuder vi på ett rykande färskt hemma-hos-reportage: en ötsgötsk småkungafamilj visar upp sin ståndsmässiga boendemiljö. Kungariket försvann för tusen år sedan, men vi kan ännu ana den högtidsprakt drottningar och kungar omgav sig med. 

Välkomna också att följa med på herulernas tvåhundra-femtioåriga odyssé genom Europa. De hade en sällsynt förmåga att hamna snett i tillvaron, att bränna ner Aten var osedvanligt dumt. Men likt Odysseus själv lyckades åtminstone en del av dem återvända till sina mytiska anfäders hem i finalen. Slutligen är jag mycket nöjd med att kunna presentera Sven-Gunnar Broström, hällristningslegendaren, som delar
med sig av sitt djupa kunnande om hur man söker och finner
forntidens bilder i sten. 

Jonathan Lindström, chefredaktör Populär Arkeologi.

Allt mänskligt ryms i arkeologin

Ur Populär Arkeologi nr 4, 2020.

Det underbara med arkeologin är att den är vetenskapen om allt mänskligt i alla tider! Om hur forntidens människor uppfattade kosmos, hur de älskade, hur de tog livet av varandra, hur de snickrade sina hem och hur gjorde de sig vackra för varandra. Svaren på våra frågor söker vi under jorden.

När jag i våras fick veta att Populär Arkeologis chefredaktör Cecilia Christner Riad skulle gå i pension och tidningens framtid var osäker tvekade jag och min vän Fredrik Sandberg inte ett ögonblick. Vi konstaterade att Sveriges enda populära kulturhistoriska tidning självklart måste leva vidare och har nu tagit över rodret. 

Jag har en bakgrund som arkeolog och populärvetenskaplig författare och Fredrik är tidningsmakare och kulturjournalist. Nu väntar en tuff men rolig tid framöver i vårt källarhål utanför Stockholm. Självklart produceras Populär Arkeologi under markytan! Men ambitionerna ligger betydligt högre. 

Cecilia har gjort ett fantastiskt fint jobb med att utveckla tidningen. Vi tänker upprätthålla nivån, men vill på sikt utöka tidningens sidantal med mer av allt: nordisk arkeologi, antiken, världen, runologi, etnologi, litteratur-, språk- och konsthistoria och den kulturhistoriska sektorns villkor idag. 

En viktig erfarenhet jag har gjort under mitt liv som yrkesarkeolog och förmedlare är att utan popularisering förlorar arkeologin sin samhällsbetydelse. Det drabbar kulturmiljövården och exploatörer kan obekymrat förstöra fornlämningar.  Utan en engagerad och nyfiken allmänhet försvinner också viktiga mänskliga frågeställningar och perspektiv. Arkeologerna sporras inte att bilda sig brett och blir inåtvända, vilket själva forskningen förlorar på.

I detta nummer får ni kika in i stenåldersjägarnas tankevärld, ta del av myntens stora betydelse för vår historia, ni får träffa en liten dansk som kan ligga bakom förhistoriens främsta intellektuella prestation, liksom en arkeolog som spelar en viktig roll för att ge mer än halva Sverige en verklig forntid. Och inte minst, med antikens hotade ställning i grundskolan i minnet, så får ni ta del av underbar byråkrati på kejsar Diocletianus tid! Vad får en påfågel kosta? 

Unikt för arkeologin är att dess källor oavbrutet växer. Arkeologer och forntidsintresserade går ständigt i väntans tider, runt hörnet står alltid nya upptäckter och överraskningar. Vi får svar, vi omvärderar, debatterar och ställer nya frågor. Populär Arkeologis nya redaktion vill presentera allt för er läsare!

Har du synpunkter eller frågor, undrar du över ett fynd eller en fornlämning? Skriv och skicka bilder till fyndet@popark.se. Tillsammans med oss hjälper Sveriges främsta experter dig! 

asdfasdf
Jonathan Lindström, chefredaktör Populär Arkeologi.

Valkyrian – fantasi eller verklighet?

Foto: Leszek Gardeła

Krigargraven i Birka som visade sig innehålla en kvinna väckte frågor om hur vanligt fenomenet kan ha varit på vikingatiden. Arkeologen Leszek Gardeła har studerat vapengravar, bildframställningar och skriftliga källor på jakt efter kvinnliga krigare. Hans forskning motsäger inte företeelsen, men manar till försiktighet.

För ett par år sedan slog nyheten ner som en bomb: den manlige vikingen som begravts på Birka med häst, svärd, bredbladig yxa, ett par spjut, pilar och två sköldar visade sig vara en kvinna. Kammargraven som dateras till 900-talet undersöktes redan vid 1800-talets slut, men det var först hösten 2017 som forskare vid Stockholms universitet kunde göra en omtolkning genom analyser av skelett och dna.

Men hur vanligt var det egentligen med kvinnliga krigare? Vad finns det för arkeologiska fynd förutom Birkagraven som kan kopplas till en sådan företeelse?

Leszek Gardeła, som är fil.dr i arkeologi, forskade om fenomenet för ett par år sedan i projektet Amazons of the North, vid Bonns och Bergens universitet. Han har bland annat gått igenom skandinaviska vikingatida kvinnogravar med vapen, studerat hur beväpnade kvinnor framställs i bildvärlden och sökt uppgifter om krigarkvinnor i den norröna litteraturen.

Leszek Gardeła har tittat på totalt tio vikingatida gravar med vapen funna i Skandinavien och på Island, som man med säkerhet vet är kvinnogravar. Förutom den ovan nämnda graven från Birka, finns endast ytterligare en kvinnograv som innehåller en full vapenuppsättning. Det är en norsk grav från gården Nordre Kjølen i Hedmark, som upptäcktes redan år 1900. Här hittades ett svärd, en yxa, pilspetsar, spjutspets och sköldbuckla. Men Leszek Gardeła ställer sig ändå tveksam till om denna kvinna och Birkakvinnan faktiskt var krigare, även om vapen påträffats i deras gravar.

– Jag är verkligen inte emot idén att dessa två kvinnor var krigare. Men vi behöver vara försiktiga med att tillskriva en individ krigaridentitet endast utifrån föremålen som vederbörande har begravts med. Det är något som gäller både kvinnor och män – det vill säga, jag tror inte att varje man som begravts med vapen var krigare, säger Leszek Gardeła.

Under vikingatiden begravdes både män och kvinnor med vapen, både i Skandinavien och övriga Europa. Till och med små barn, som omöjligen kan ha hanterat vapen.

– De som begravde barnen kanske ville visa att dessa hörde till eliten. Eller så speglade vapnen en ouppfylld dröm hos dem som dött, menar Leszek Gardeła.

I vissa av undersökningens kvinnogravar låg enbart en yxa, vilket var ett vanligt stridsvapen. Men yxor funna i gravar är problematiska. Visst kan de användas som mordvapen, särskilt stora bredbladiga yxor, som den i Birkagraven. Men de yxor som påträffas i kvinnogravarna är oftast små och utmärkta för vedhuggning, slakt och köttstyckning. Har de verkligen använts till militära aktiviteter i första hand? Vi vet genom Grönlänningasagan att Erik Rödes dotter Freydis hamnade i konflikt med sina medresenärer i Vinland och då tog fram en yxa och högg ihjäl fem kvinnor. Men använde Freydis inte bara det redskap som råkade finnas till hands på gården? Det vill säga är yxorna i gravarna i själva verket hushållsredskap? Det är möjligt, menar Leszek Gardeła, men framhåller att de också kan kopplas till religiösa riter. Exempel på det finns i Ljósvetninga saga, där läsaren möter den isländska spåkunniga kvinnan Thorhild. I sagan utför hon en profetisk ritual, iklädd byxor och hjälm. Hon vadade ut i en närliggande fjord och slog yxan i vattnet två gånger, varpå vattnet blev rött. Detta förutspådde att onda händelser var att vänta.

Även om sagans uppgifter skrevs ner under medeltiden, så är jag starkt övertygad om att det kan vara ett eko av faktiska ritualer som utfördes av kvinnor under vikingatiden, säger Leszek Gardeła.

I en del av gravarna som ingick i Leszek Gardełas studie låg endast spjutspetsar, och i andra bara pilspetsar. Eftersom dessa, i likhet med yxor, var vanliga föremål, kan man inte säga vem de tillhört – de döda eller de sörjande som deltagit i begravningen. Ägarskapet blir mer tydlig när det gäller dyra svärd som var nära förknippade med sin ägare, svärden kunde vara en ”förlängning” av personen.

– Därför är det inte otroligt att de kvinnor som begravts med svärd verkligen har ägt dem, menar Leszek Gardeła.

Vad kan man då få för kunskap om kvinnliga krigare utifrån tidiga skriftliga källor, som beskriver vikingatida förhållanden? I 1100-talshistorikern Saxo Grammaticus bok om danernas historia, beskrivs vackra, långa krigarkvinnor som leder arméer och kämpar i första leden. Enligt Saxo sökte dessa kvinnor konflikter i stället för kyssar och föredrog vapenskrammel framför omfamningar. Men Leszek Gardeła tror att Saxos uppgifter mer bygger på klassiska berättelser om amazoner än på verkligheten.

I den norröna litteraturen, som nedtecknades under medeltiden, men som kan ha rötter i vikingatiden, förekommer kvinnor med koppling till krig. Inte minst Freja som ägde Folkvang, en motsvarighet till Valhall, dit hälften av de döda krigarna kom. Vi känner också till valkyriorna som red ut på slagfälten och pekade ut dem som skulle dö i striden. Även jättinnan Skade förknippas med vapen. När hennes far Tjatse hade dödats av gudarna, iklädde hon sig full rustning med ringbrynja och hjälm och sökte faderns hämnd. Men detta hör till mytologin.

I den litteratur som kallas Islänningasagor, som handlar om isländska släkter, deltar kvinnor aldrig i strider. Däremot kunde de ta till vapen för att hämnas eller skydda sig mot fiender. Ett exempel är när Freydis tar upp ett svärd från en fallen krigare och slår vapnet mot sitt blottade bröst för att skrämma i väg några fientliga män.

Däremot finner man krigarkvinnor i de så kallade Fornaldarsagor, som är fyllda av hjälteberättelser. Här kan man läsa om ”pojkflickor” som drömmer om att ägna sitt liv åt att strida, och som i slutet av sina liv leder arméer av män.

– Den här livsstilen har ibland sitt pris, kvinnorna måste ”bli män”, och ibland ändra både sitt namn och yttre för att lyckas, säger Leszek Gardeła.

Kvinnliga krigare möter oss också i bildvärlden, på små figurer av metall som påträffats i jorden. De kan bära sköld och ibland också svärd och spjut. Leszek Gardeła tror att de det kan vara valkyrior.

– Valkyrior förekommer ofta i isländska sagor och det är inte osannolikt om de också avbildades som figurer under vikingatiden.

Beväpnade kvinnor syns också på ett tjugotal så kallade valkyriespännen, där man ser en kvinna med hjälm, sköld och lång klänning som möter en ryttare till häst. Motivet har tolkats som en valkyria som hälsar en krigare välkommen till Valhall.

Fast det skulle också kunna vara ett möte mellan två kvinnor. Ryttaren har nämligen en speciell frisyr, med en kombinerad hårknut och tofs. Det är en håruppsättning som associeras med kvinnor. Men det märkliga är att samma ryttare bär byxor, något man förknippar med män. Det är möjligt att motivet föreställer Freja som hälsar en kvinna välkommen till Folkvang. Men Leszek Gardeła menar att det också skulle kunna föreställa valkyrian Brynhilde – som enligt sagorna välkomnade Sigurd med en dryck.

– Eftersom vi vet att historien om Sigurd var spridd i hela den vikingatida världen, är det inte otroligt att motivet är hämtat från en av sagans mest minnesvärda episoder.

Ibland påträffas små miniatyrsköldar i gravar, på boplatser och i skatter. Sammanlagt har ett åttiotal påträffats i Sverige, Danmark, Norge och Polen. Leszek Gardeła tror att dessa kan ha fungerat som skyddsamuletter.

Men om det nu funnits kvinnliga krigare under vikingatiden – varför valde de denna bana? Ser man till den samlade forskningen om kvinnliga krigare i historien, inte bara under vikingatiden, framträder ekonomiska skäl och patriotism som orsaker. Men kvinnor kan också ha tagit värvning för att undvika straff eller för att förenas med sin älskade på stridsfältet.

– Vikingatida kvinnor kan ha haft liknande motiv för att ta till vapen, menar Leszek Gardeła.

Kristina Ekero Eriksson

Sandby borg – efter massakern

Foto: Sebastian Jakobsson

Fynd vid utgrävningar utanför Sandby borg på Öland tyder på att borgen trots allt inte varit helt övergiven sedan massakern, så som man har trott. Men vad hände egentligen?

Vid utgrävningarna av Sandby borg har kropparna som påträffades och det faktum att ingen har tagit hand om de döda, tolkats som att borgen övergavs direkt efter massakern. Händelseförloppet som framträder i det arkeologiska materialet är bitvis extremt detaljerat och i flera fynd kommer vi nära inpå dramatiska skeenden och omedelbar död.

  Men vi har vid metalldetekteringar gjort fynd som tidsmässigt inte riktigt stämmer med att borgen skulle vara övergiven runt år 500. Ett litet kräftformat spänne från vendeltid och sent 500-tal, en exklusiv förgylld sköldnit från ungefär samma tid, ett vackert förgyllt bronshänge från tidig vikingatid … Hur har de hamnat här?

När ett litet likarmat spänne, typiskt vendeltid och sent 500-tal, dök upp i ett av schakten vid en utgrävning kunde vi inte blunda längre. Undantagen började bli för många. Att massakern ägt rum i slutet av 400-talet eller omkring år 500 hade vid det laget stärkts av ett antal kol-14-dateringar, men vad har egentligen hänt på platsen därefter?

Tillsammans med arkeologistudenter vid Linnéuniversitetet undersökte jag hösten därpå sammanlagt ungefär 60 kvadratmeter, fördelade på tre schakt, utanför borgmuren på den norra sidan. I området har tidigare gjorts flera fynd med metalldetektor, bland annat det ovan nämnda vikingatida hänget. Markytan var dessutom påtagligt ojämn; sänkor och förhöjningar skvallrade om arkeologiska lämningar.

Våra föraningar visade sig stämma i alla tre schakten. Arkeologiska lämningar kom fram direkt under grästorven: djurben och järnföremål men också stolphål och eldstäder. Åldern var svår att avgöra, men en sländtrissa i täljsten som påträffades i närheten fick oss att ana att vi var något lite yngre på spåren. Liknande sländtrissor fanns bland annat under den medeltida fasen i Eketorps borg som ligger lite längre söderut på Öland.

Under dessa ytligt liggande lämningar hittade vi grus – i massor. Vi insåg snart att gruset inte hade hamnat där på naturlig väg. Spår av mänsklig aktivitet fanns både i det 70 centimeter tjocka gruslagret och under det. Hade gruslagret med byggandet av själva borgen att göra, kanske för att jämna ut eller dränera? Det rimmade i så fall med tidigare iakttagelser inne i borgen. Framför allt vid undersökningen av hus 52 år 2017 kunde vi konstatera att ett decimetertjockt gruslager täckte äldre lämningar som eldstäder och gravar. Förbryllande var dock att det i detta ”nya” gruslager även fanns rätt mycket större stenar som låg lite huller om buller.

Att vi hittade eldstäder både ovanpå och under gruslagret gav oss möjligheter att med hjälp av kol-14-datering rama in perioden då gruset hamnat där. Kanske kunde vi på detta sätt rent av fastställa när borgen hade byggts. Förväntningarna var stora, men när resultaten kom fick vi återigen anledning att klia oss i huvudet. Ett hasselnötsskal från en eldstad ovanpå gruslagret daterades till vikingatidens slutskede eller tidig medeltid, vilket stämde bra med våra föraningar om dessa ytligt liggande lämningar. En kolbit från en eldstad under gruslagret blev dock daterad till vendeltid, omkring 660–780. Det innebär att gruset inte kan ha tillkommit i samband med borgens uppförande, utan tidigast omkring 150 år efter massakern.

Vad hade man gjort utanför borgen under vendeltid eller vikingatid som avsatt så tjocka gruslager? Var de människor som fanns här vid denna tid medvetna om vad som hade hänt inne i borgen några hundra år tidigare? Och hur ska vi förstå de rätt så exklusiva föremål från vendeltid och vikingatid som hade hittats, både i borgen och utanför?

Som alltid när det gäller Sandby borg hopar sig frågorna ju mer vi gräver. Vi har inga svar än, men en möjlighet är att man under vendeltid eller vikingatid av någon anledning aktivt började riva borgen. Det skulle kunna förklara de tjocka gruslagren och även de större stenarna.

Resultaten av undersökningen ger oss nya perspektiv och nyanserar bilden av den övergivna borgen. Men än har vi bara börjat skrapa på ytan.

Ludvig Papmehl-Dufay

En moderiktig ämbetsmannagrav

Det spektakulära fyndet av en stormannagrav i sydöstra Uppsala ger en inblick i den elitkultur av kontinentalt snitt som etablerades på 500-talet med Gamla Uppsala som centrum.

Av Mats Karlsson, frilansjournalist.

Det är spelpjäserna av elfenben, många av dem förgyllda, som gör skillnaden. Framför allt är det dessa som skiljer ut graven från andra vid samma tid. Pjäserna är unika för Sverige och oerhört sällsynta även i resten av Västeuropa. Mannen i graven var inte vem som helst.

Folkvandringstiden 400–550 är en turbulent tid med omvälvningar efter Västroms fall. Men när den går över i vendeltid under 500-talets andra halva kommer ett nytt samhällsskick. Det är särskilt tydligt kring Gamla Uppsala.

En ny kultur etableras snabbt, med kontinentens dominanter merovingerna som förebild. En yttring är prakten i den grav som hittades för tre år sedan i Fyrislund i sydöstra Uppsala, ett fynd som offentlig-gjordes i höstas. Där begravdes i byn Kumla under andra halvan av 500-talet en man och ett barn med spektakulära gravgåvor. Intill fanns en större hög över en kvinna.

Det nya modet syns inte bara i gravgåvor, utan även på boplatser. Man börjar bygga långa hallar för storslagna fester där man visar sin rikedom. De stora gravhögarna gör comeback, ett gravskick som även förekom under bronsåldern.

Detta skifte syns i stort sett hela landet – till exempel lyftes Västergötlands storhögar från vendeltid nyligen fram i en avhandling (se Populär arkeologi 6/19) – men ingenstans är det så tydligt som i Uppsalatrakten.

– När makten etablerar sig kring 600 i Gamla Uppsala, troligen något tidigare, med storhögar och stolprader som avgränsar området, så finns det mäktiga män i trakten som ansluter sig och ger sitt stöd. Både i Fyrislund och Gnista intill finns gravar med väldigt fina gåvor, men inga andra gravar som visar att den gravlagda hade arvtagare. Därför tror vi att de här männen hade något slags ämbete, säger Anna Hed Jakobsson, fil.dr och projektledare på Arkeologikonsult, som undersökte graven i Fyrislund.

Inte heller tyder boplatserna som grävdes ut intill på högreståndsmiljö, vilket också pekar mot ett ämbete snarare än ärvd makt. Fast det kan kanske ligga en storgård under dagens bebyggelse, framhåller hon.

Bland gåvorna i Fyrislund finns ett litet hänge, som bara har en känd parallell – i Högom utanför Sundsvall. Där begravdes en stor hövding eller lokal kung, med två hängen intill högra örat. Det kan vara ett slags gradbeteckning, buren som örhänge, i en huvudbonad eller på axeln, gissar arkeologerna.

Per Ramqvist, professor emeritus i arkeologi vid Umeå universitet, har forskat i graven i Högom, som är norra Sveriges rikaste. Både graven i Fyrislund och den i Högom har inslag som för tankarna till merovingerna, framhåller han. Svärdsknappen i Fyrislund har till exempel granater infattade i guld, en teknik från merovingerna. Hövdingen i Högom lades i öst–västlig riktning, vilket kan ha influerats av merovingernas kristna gravskick.

– Orienteringen är viktig. Även om de ännu inte var kristna belyser det deras internationella kontakter. De känner till vad man gör på kontinenten, kanske de har alliansfränder där, byter varor, gifter sig. Det var en kosmopolitisk värld – vi var inte isolerade, inte ens i norr. Fynden i Högom kommer från hela Europa.

Mannen i Fyrislund var ingen kung, men han var en i kretsen kring dem som härskade i Gamla Uppsala. I hans grav fanns också delar av ett svärdshandtag. Men det betyder inte att han var krigare; krigiska attribut användes för att signalera makt.

Också spelpjäserna visar på makt. Det är närmare 60 stycken, och minst 20 av dem har spår av förgyllning. Elfenben är mycket ovanligt i nordiska gravar, pjäserna kan ha tillverkats i Rom, Alexandria eller Konstantinopel.

– Det var viktigt att visa att man hade ett stort nätverk. Pjäserna är troligen en gåva, som mannen har fått av någon i Uppsala eller om han själv har rest fjärran. Avancerade spel i stil med schack var en högreståndssyssla. Idealet var att man som gudarna skulle vara intelligent, insiktsfull, klok, vältalig och strategisk. Det kan ett sådant här spel uttrycka, säger Anna Hed Jakobsson.

Även om vendeltida storhögar finns i kluster över landet så sticker de på Uppsalaslätten ut. Redan innan Gamla Uppsala började monumentaliseras under 500-talets andra hälft, var bygden tätbefolkad.

Här finns de praktfulla båtgravarna i Valsgärde, strax norr om Gamla Uppsala, och längre norrut i Vendel, som gett hela epoken sitt namn. Det finns ryttargravar där män begravts i full mundering och med hästen intill.

– Under folkvandringstid lägger man aldrig hela hästar i gravarna, men under slutet av 500-talet läggs djur i gravarna hos både eliten och vanligt folk, som hela hundar. I de rika gravarna är det så väldigt många djur, säger John Ljungqvist, docent vid Uppsala universitet och ledande forskare i Gamla Uppsalas arkeologi.

Men det var länge sedan sådant hittades. Förutom i Gamla Uppsala har det inte grävts mycket i Uppsalabygden sedan 1930-talet.

– Högarna i Mälardalen är i allmänhet inte så exklusiva. Men sedan kom Gnista och nu Fyrislund. Det stärker bilden av att det blir mode att visa upp sin rikedom under vendeltiden. Man var väldigt slösaktig, det var en riktig show off-tid.

Fynden i graven kan i flera avseenden mäta sig med kungshögarna i Gamla Uppsala, men fyndmaterialet i dessa är mycket mer fragmentariskt. De grävdes ut på 1870-talet, på ett betydligt grövre sätt, säger han. I västhögen hittade man spelpjäser liknande dem i Fyrislund, men sönderbrända. Där fanns också så kallade kaméer, halvädelstenar med utskurna figurer, från Konstantinopel – något man bara hittat vid Medelhavet och i Gamla Uppsala.

Estrids klan bättras på

Länge levde hennes minne i skymundan av sonsonen Jarlabanke i Täby. Nu framstår hon som en centralgestalt i sin bygd för tusen år sedan. Med en mäktig, förmodad klan.

Av Mats Karlsson, frilansjournalist.

Skrävlaren Jarlabanke var länge vikingatidens superkändis. Hans bro vid Täby kyrkby, liksom stenarna ristade med budskapet ”Han ägde ensam hela Täby”, kunde ingen missa. Men med åren har tyngdpunkten förskjutits alltmer åt hans farmor Estrid, inte minst sedan hennes grav hittades 1995. Nu talar man mer om Estrids ätt snarare än Jarlabankes.

Estrid har blivit en portalfigur för vikingatiden, åtminstone i Uppland. Att så mycket kan vara känt om människor som levde för tusen år sedan fascinerar.

Den mest troliga versionen av Estrids ätt, enligt Lars Andersson och Magnus Källström.

Historien om Estrid och hennes man Östen, deras barn och barnbarn har berättats i över hundra år, rekonstruerad ur texter på ett antal runstenar i Täby och Vallentuna med omnejd. När hennes grav hittades gav det nytt bränsle åt den lärda diskussionen om hennes ätt.

Men när forskares rön och tolkningar återges, på framför allt internet, bättras historien lätt på, förbehåll som ”sannolikt” och ”antas” tappas bort.

– Ja, den här historien har verkligen fått eget liv, skrattar Lars Andersson, den arkeolog som 1995 grävde ut Estrids grav vid Broby bro, söder om Vallentunasjön.

– Sannolikt är det Estrid som vi har hittat. Graven ligger nära den nu bortodlade högen efter Östen, som var samtida med graven. Paret nämns på stenar som stått alldeles intill. Och det finns andra mindre indikationer. Men antagandet har fått enorma proportioner!

Så vad vet man egentligen? Den källkritiska versionen av Estrid och hennes liv bygger på ett tjugotal runstenar och gravfyndet. Runologen Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet har tillsammans med Lars Andersson, bland annat i antologin Hem till Jarlabanke, försökt reda ut det hela.

– Det fanns en släkt som man kan följa i fyra säkerställda led: Estrid och Östen, deras barn Ingefast med syskon, hans son Jarlabanke och dennes son Ingefast. Det har man vetat sen början av 1900-talet, säger Magnus Källström.

Östen och Estrid hade sönerna Gag, Ingefast, Östen och Sven. Ingefast hade sönerna Häming och den berömde Jarlabanke. Denne hade sonen Ingefast med hustrun Kättilö. Detta framgår av totalt 18 stenar resta av ätten. Så långt kan kärnfamiljen kartläggas ganska säkert (se bilden ovan). Inga döttrar nämns, men kan ha funnits ändå.

De mest kända stenarna, vid Jarlabankes bro i Täby kyrkby, nämner att denne ”ensam ägde hela Täby”. Att Jarlabanke upprepar detta på fyra stenar tyder på att gården var stor och hade särskild betydelse. Troligen var han en lokal hövding och ledde rättskipningen.

Estrid och Östen bodde på Såsta, vid Vallentunasjöns sydspets, där Östens hög låg, och Estrids grav hittades intill Broby bro. Där står också tre stenar resta av familjen. Östen ”drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”, står det på en.

Estrid gifte om sig med en Ingvar i Harg, norr om Upplands Väsby. När även han gått bort lät hon rista en sten över honom och hans son Ragnvald. Ytterligare en sten restes över de båda, av parets gemensamma söner Sigvad, Ingvar och Jarlabanke. Estrid hade alltså en sonson tillsammans med Östen och en son tillsammans med Ingvar i Harg som bägge hette Jarlabanke. Just den sistnämnde sonen gör sannolikheten väldigt stor för att vi har att göra med samma Estrid.

Namnet Jarlabanke är en historia för sig.

– Det är ett ovanligt namn och dessutom inte bildat på vanligt sätt. Det måste ha funnits någon som hetat Banke. Till det har man satt prefixet Jarla, som betyder ”Jarls son” eller ”av jarlars ätt”. Eftersom både en son och en sonson till Estrid hette så är det rimligt att denna Banke funnits i hennes ätt, säger Magnus Källström.

Namnet Estrid pekar på att hon var av förnäm familj. Så hette Olof Skötkonungs gemål, som levde något tidigare, och den danske kungen Sven Tveskäggs och Sigrid Storrådas dotter, som levde något senare. Den senare gav namn åt den långlivade danska kungliga Estridska ätten.

Namnet Estrids koppling till Olof Skötkonung har gett upphov till en långsökt uppgift att ”vår” Estrids far Sigfast skulle ha varit en av kungens närmaste män. Men det är inte ens klarlagt att hennes far hette så.

En Sigfast fanns i Snåttsta, en mil norr om Vallentuna.

– Det är en Inga som låter rista stenen till minne av sin far Ragnfast. På en annan står det att han är bror till Gyrid och Estrid. Att tala om vad systrarna hette tyder på att de var viktiga kvinnor, säger Magnus Källström som tillsammans med Lars Andersson fört fram hypotesen att det handlar om ”vår” Estrid.

Estrids ätt kopplas också till två vittberesta män i trakten. En var Ulv i Borresta som reste till England med bland andra Knut den store och tog gäld tre gånger. Hans kusin Gyrid var gift med en annan Ulv, i Skålhamra. Men om Gyrids syster är ”vår” Estrid är som sagt inte klarlagt.

Den andra tänkta kopplingen är till Ragnvald, som på ett flyttblock nära Eds kyrka utanför Upplands Väsby lät rista att han var ”krigarföljets hövding”, befäl i väringagardet hos östromerske kejsaren i Bysans. Han nämner sin mor Fastvi men inte faderns namn. Och Ingvar i Harg råkade ha en son vid namn Ragnvald.

I boken Vikingaliv tar Kristina Ekero Eriksson och Dick Harrison fasta på att Ragnvald kan ha varit son till Estrids andre make, men påpekar nogsamt att det är hypotetiskt. I den dramatiska berättelsen leker de med tanken att han kan ha tagit hem silver och gömt någonstans. Men antaganden glöms lätt bort och historien förs vidare som fakta. Att tolka fornlämningar och fynd, sätta in dem i sammanhang, är arkeologers och historikers jobb. Att förbehåll faller bort när teorier återberättas är inget de kan lastas för och inget skäl till att avstå från att resonera.

När olika föreslagna släktträd kombineras och återges utan källor kan dock samma personer dyka upp på olika ställen i träden, eller olika personer slås samman till en.

Bristen på skriftliga källor lämnar fältet vidöppet för tolkningar. De bygger framför allt på ett antal lika och snarlika namn på stenar i bygden. Ett annat skäl är att inga döttrar nämns på ättens stenar, bara systrar, mödrar och ingifta kvinnor.

Detta ger utrymme för både tänkbara föräldrar, giften och allianser. För att få ihop släktträdet har även föreslagits att Jarlabanke hade en frilloson. Det är inte heller otänkbart.

– Ragnvalds koppling till Estrid är högst hypotetisk. Han kan ha varit son till hennes och Ingvars i Harg son Ingvar, men det är ren spekulation, säger Lars Andersson.

– Det kan vara frestande att koppla ihop alla de mäktiga människorna i trakten till en stor klan. Men det blir för enkelt, man kan inte bara knyta ihop folk på grund av namnlikheter. Man måste också kolla stenarnas datering.

I detta fall stämmer det illa. Stenen i Harg nämner Ragnvald som död, men den är troligen äldre än stenen vid Ed, vars Ragnvald är vid liv. Liknande problem finns med andra kopplingar; namn som Ulf, Östen och Ingvar var vanliga på 1000-talet.

Uppmärksamheten kring Jarlabanke, Estrid och deras ätt skymmer delvis en större bild av bygden. Traktens mäktiga och tongivande skikt tillhörde de första människor i Sverige som antog kristendomen.

– Fokus har tyvärr flyttats från Broby bro, som är en intressant plats med kristna gravgårdar på landsbygden. Det finns ännu fler kvinnliga begravningar från 1000-talet en bit ifrån gravgården, bland annat en grav från 200-talet som innehåller en senare, kristen gravläggning, säger Lars Andersson.

Den lärda diskussionen om Estrid och hennes släkt går på lågvarv, nya  fynd kan ge den ny skjuts. En saknad sten som återfanns 2005 kullkastade till exempel teorin om ytterligare två släktled efter Jarlabanke.

Arkeologen Rune Edberg hittade året efter namnen Estrid och Östen i en klosterliggare vid Bodensjön, längs en pilgrimsväg till Jerusalem. Det kan vara ännu en pusselbit i berättelsen om Estrid.

Historien rymmer också andra mäktiga kvinnor. Inga som var gift med Ragnfast i Snåttsta var dotter till en Gerlög på Färingsö som överlevde två män och sina barn. Därmed ärvde Gerlög stora jordegendomar. Även Inga överlevde sin man och son och ärvde Snåttsta.

Deras liv saknar inte heller spännande och dramatiska historier. Oavsett släktband med Estrid eller ej så borde det finnas utrymme att berätta även om dem.


Hon var krigaren i graven

Arkeologer har i generationer tolkat skelettet i grav Bj. 581 i Birka som en manlig krigare av hög rang, men dna-analys visade att det var en kvinna. Vem var hon?

Av Staffan Eng, vetenskapsjournalist.

”Den kanske märkligaste af alla grafvar på detta fält.” Så beskrev geologen och arkeologen Hjalmar Stolpe – som på 1870-talet grävde ut de omkring 1 100 gravar som hittills har undersökts på Birka – den obrända kammargraven Bj. 581 i en rapport till Kungliga vetenskapsakademien.

Graven hade inte bara en av de största vapenuppsättningarna som vi känner till från Birka, den låg också längst ut på en hög klippa med utsikt över Mälaren, staden och försvarsanläggningen Borg. Ovanpå stod en två meter tjock sten, som kan ha fungerat som landmärke för sjöfarare.

Sedan dess har generationer av arkeologer tolkat skelettet i graven som en manlig krigare av hög rang – Bj. 581 har till och med lyfts fram som urtypen för en vikingakrigare från 900-talet. Inte undra på att många lyfte på ögonbrynen när osteologen Anna Kjellström i en analys av skelettet år 2016 drog slutsatsen att den begravda var – en kvinna!

När en grupp forskare sedan bekräftade könstillhörigheten med hjälp av dna-analys blev den kvinnliga vikingakrigaren en världsnyhet. Deras artikel ”A female Viking warrior confirmed by genomics” i American journal of physical anthropology blev en av världens 50 mest lästa vetenskapliga artiklar under 2017, alla kategorier.

– Forskningsmässigt är resultatet egentligen bara en intressant kuriositet, eftersom det inte handlar om så mycket mer än just den här graven. Jag tycker att det är konstigt att det intresserar så många – men också att det uppfattas som så provocerande, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson, som är huvudförfattare till artikeln.

Reaktionen lät inte vänta på sig: forskarna anklagades för att ha analyserat fel ben, förtigit möjligheten av ett andra manligt skelett i graven och hemfallit åt sensationslystnad på källkritikens bekostnad. Till saken hör att materialet från Stolpes utgrävningar under årens lopp har flyttats runt, lånats ut och i vissa fall blandats ihop.

Men alla ben och föremål i lådan med Bj. 581 stämde väl överens med Stolpes dokumentation och var märkta med gravens namn. För att utesluta att skelettet skulle kunna komma från någon annan grav jämförde forskargruppen också benen med ritningarna av de skelettgravar från Birka där benen har kommit på avvägar.

Forskarna använde till och med dna-analys för att bekräfta att några olikfärgade ben tillhörde samma individ. Det extra lårben, som har gett upphov till ryktet att graven även skulle rymma en man, var märkt med ett annat gravnummer och tillhörde ironiskt nog också en kvinna.

– Spontant kan jag undra varför de som har blivit provocerade av artikeln inte bara säger: jaja, ni har hittat ett undantag, men ni kommer inte att hitta så många fler. Nu tar de strid för att det absolut inte kan ha funnits kvinnliga krigare, och det är en syn på historien som jag har svårt att se förankrad i verkligheten, säger Charlotte HedenstiernaJonson.

Själv menar hon att det i alla samhällen har funnits människor som avviker från normen. Hon pekar på Pakistans tidigare president Benazir Bhutto, som kom till makten i en starkt mansdominerad kultur trots att hon var kvinna. Från tidig europeisk medeltid finns det också flera exempel på drottningar som agerar militärt: Gerberga av Saxen, Ethelfleda av Mercia och Emma av Burgund.

– Gemensamt för de här personerna är att de kommer från styrande familjer. Jag tror att man ska se graven i den kontexten: den begravda har tillhört en familj som förväntades ha den här rollen. Av någon anledning var hon den bästa representanten som fanns att tillgå.

Men Björn Ambrosiani, ledare för Riksantikvarieämbetets Birkaprojekt och utgrävningarna på Birka 1990–95, menar att kvinnan – som inte bara är begravd med en full vapenuppsättning, utan också saknar typiskt kvinnliga föremål som halsband och smycken – lika gärna kan ha varit en träl som avrättades och begravdes i stället för en försvunnen man.

Ett liknande rituellt mord av en trälkvinna finns utförligt beskrivet i den arabiske resenären Ahmad ibn Fadlans ögonvittnesskildring av en hövdingabegravning hos så kallade ruser på besök vid floden Volga på 900-talet. Ruserna har ofta identifierats som nordiska handelsmän, och om det stämmer ger skildringen en unik inblick i vikingatida begravningsseder.

Den kemiska analysen
Dna-proverna visar inte bara att den begravda är kvinna, utan också att hon har ett större släktskap med människor från södra Sverige än från Mälardalen. Strontiumanalysen antyder dessutom att hon har flyttat runt under sin uppväxt. Resultaten kan ses som ett argument för att kvinnan tillhörde samhällets elit, som var mer rörlig än den breda folkmassan. Å andra sidan hämtades även trälarna vanligen utanför det egna området.

I det vikingatida gravmaterialet finns det också exempel på halshuggna eller stympade skelett med en perifer placering i graven, som har tolkats som offrade trälar. På Birka finns det dessutom ett antal dubbelgravar, där Björn Ambrosiani misstänker att kvinnan har avlivats som ett substitut för mannens hustru – gravar som intressant nog innehåller en stor huggkniv.

– Möjligheten att Bj. 581 kan vara en undantagsmänniska finns alltid, men det är problematiskt att dra sådana slutsatser om ett enskilt fall. När man går igenom alla typiska mansoch kvinnogravar på Birka, så råder det inte någon tvekan om vad som var norm, säger han.

Björn Ambrosiani påpekar också att svärdet i Bj. 581 är det längsta som har påträffats på Birka. Frågan är om kvinnan – även om hon var över 1,70 centimeter lång – hade muskelstyrka och kroppsstorlek att hantera det. Från andra gravplatser vet vi att svärden brukar vara måttanpassade efter de begravda.

– Mannen kanske inte hade kommit hem till Birka så att de kunde begrava honom. Då fick kvinnan skickas efter honom till dödsriket så att han kunde få sina vapen, sina hästar och sin fina dräkt. Men egentligen kan man varken säga bu eller bä om graven – det handlar mer om vilken syn man har på gravfälten i stort, säger Björn Ambrosiani.

Men Charlotte Hedenstierna-Jonson framhåller att det aldrig var någon som ifrågasatte att den begravda kunde hantera svärdet så länge hon sågs som man – trots att det var samma skelett. Själv menar hon att vi måste akta oss för att göra två olika tolkningar av samma fyndmaterial beroende på den begravdas kön.

Hon pekar på den norska arkeologen Anne Stalsberg, som på 1990-talet visade att personer som var begravda med vågar och vikter tolkades som köpmän om de var män och som änkor efter köpmän om de var kvinnor – trots att mansgravarna var något färre än kvinnogravarna. Det innebär att det skulle ha funnits fler änkor efter köpmän än vad det fanns köpmän.

– Det är klart att det är möjligt att kvinnan i Bj. 581 har fått träda in i någon annans ställe, men i så fall är hennes identitet helt utraderad. Varför skulle detta vara mer troligt än att graven handlar om den person som ligger där? säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Hur kan vi då veta att den person som graven representerar verkligen var krigare? I en ny artikel från i våras, där forskargruppen fördjupar tolkningen av graven, hänvisar de framför allt till den ovanligt kompletta vapenutrustningen och avsaknaden av vardagsföremål som verktyg och jordbruksredskap. Själva tror de att det rör sig om en ridande bågskytt.

De menar också att det brädspel som var placerat intill kroppen i graven kan tolkas som en symbolisk gestaltning av militärt ledarskap. Dessutom framhåller de att textilspecialisten Inga Hägg i en tidigare undersökning har satt klädesresterna – särskilt den orientaliska tofsmössan – i samband med en kunglig ryttare av hög rang.

– Vid gravläggningen är kvinnan presenterad som krigare, oavsett om hon är en avrättad träl eller änka efter någon. Om det i sin tur betyder att hon har varit aktiv på slagfältet eller inte, vet vi inte, men om man sätter in henne i en samtida europeisk kontext ser jag inga problem med det heller, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Vid sidan av gravens innehåll hänvisar forskarna även till dess läge utanför fornborgen Borg, i direkt anslutning till den så kallade garnisonen. Den senare är en 20 meter lång hallbyggnad, som innehöll vapen, rustningar och symboliskt nedgrävda knivar. Det gör att garnisonen har tolkats som högkvarteret för Birkas krigare.

– Att man har placerat graven så att den syns från både staden, vattnet och borgen innebär förmodligen att personen har varit relevant för alla de sammanhangen. Närheten till garnisonen gör att graven måste ha varit godkänd av krigarna, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Björn Ambrosiani menar däremot att det gravfält som Bj. 581 tillhör i stället användes av Birkas rika och mångkulturella köpmannaklass. Gravarna ligger som en amfiteater på slänterna ner mot staden – med Bj. 581 och den rika dubbelgraven Bj. 644 på vardera kanten – och avviker från nästan alla andra gravar i Mälardalen genom att de är obrända och saknar gravhögar.

– Det som har ansetts tala emot att de begravda skulle vara köpmän tycks främst vara att de har vapen. Men vapnen var nödvändiga för att de skulle kunna försvara sina transporter mot sjörövare. När man läser Rimberts levnadsteckning av missionären Ansgar så råder det inget tvivel om att köpmännen var beväpnade, säger han.

Bj. 581 skiljer sig inte heller på något avgörande sätt från de andra rika köpmannagravarna, anser han. Brädspel är vanligt förekommande, och en orientalisk tofsmössa finns även i Bj. 644. Själv ser han paralleller i klädedräkten till den isländska Laxdalingarnas saga från 1200-talet, där en rik köpman beskrivs bära sammetsdräkt och en ”rysk” hatt.

– Krigarna hade vad jag förstår ändamålsenliga stridsdräkter och gick inte klädda i brokad. De som ligger begravda på det här gravfältet är en grupp människor med en helt annan ekonomi än den normala krigaren. Och var hittar man den? Jo, i köpmannaklassen, säger Björn Ambrosiani.

Krigarna på Birka tror han i stället utgjordes av delar av kungens hird, som hade till uppgift att skydda handeln. De måste ha rekryterats i omlandet och begravdes förmodligen på samma gårdar som de kom ifrån. Att kungen hade intresse av verksamheten på Birka framgår bland annat av att det var han som välkomnade Ansgar och sålde mark till honom där. Ön ligger dessutom omgiven
av ett antal mycket gamla kungsgårdar.

Kvinnliga vikingar i källorna
Vid sidan av litterära beskrivningar av sköldmör och valkyrior omnämns kvinnliga vikingakrigare i greken Johannes Skylitzes historia om det bysantinska riket från 1000-talet. Där uppges bysantinska soldater ha funnit kvinnor ”utrustade som män” när de plundrade motståndarnas lik efter ett slag mot det nordiskt dominerade Kievriket år 971. Enligt en allmänt trovärdig text från 1100-talet om vikingarnas härjningar på Irland var dessutom en kvinna som kallades ”Röda dottern” befälhavare för en av vikingarnas flottstyrkor.

Charlotte Hedenstierna-Jonson, vars doktorsavhandling handlade om just krigarna på Birka, tror däremot att gränsen mellan köpman och krigare var betydligt mer flytande i vikingatidens militariserade samhälle – särskilt för personer i en ledande position. Men hon betonar ändå att Björn Ambrosianis hypoteser är spännande.

– Man måste verkligen inte tolka saker på samma sätt, för vi har inte den typen av kunskap som gör att vi kan presentera en slutgiltig sanning. Det viktiga är att man redovisar hur man kommer fram till sin tolkning, så att det är möjligt för andra att förstå.

Själv tycker hon att den mest intressanta diskussionen om Bj. 581 handlar om i vilken mån det är möjligt att könsbestämma gravar med hjälp av föremål. Väldigt många gravar är nämligen könsbestämda enbart på det sättet, så utrymmet för nya överraskningar är stort.

Därför gläds hon åt att många arkeologer nu har blivit mer nyanserade i sina könsbedömningar.

– Det är klart att det har funnits manligt och kvinnligt, men exakt hur det har sett ut och hur det relaterar till olika individer och roller vet vi faktiskt inte. Om vår studie har väckt eftertanke i dessa frågor så kan jag känna mig lite stolt, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.