Artiklar

Statens fastighetsverk svarar på kritiken: Därför säljer vi kulturarvet på Helgö

I en debattartikel i Populär Arkeologi nr 1 2021 hävdar Gunilla Lindberg, kulturpolitiker i Ekerö kommun, att det pågår en maktkamp mellan Statens fastighetsverk (SFV) och Luruddens tomtägarförening om Helgöboplatsen i Ekerö kommun. Det stämmer inte. Också andra påståenden i artikeln behöver korrigeras. Därför vill SFV göra några viktiga klarlägganden

Helgö är en av de mest kända och uppmärksammade fornlämningsmiljöerna i Sverige. Många professorer, forskare och grävande arkeologer har forskat om platsen, i princip alla som läst arkeologi känner till den. Det blir därför en mycket synlig plats i det arkeologiska medvetandet och en plats med mycket högt vetenskapligt och symboliskt värde. Därför är det särskilt viktigt att förstå varför SFV säljer marken på Helgö.

Staten äger och SFV förvaltar sex fastigheter inom Helgö i Ekerö kommun. Dessa berör delar av några av de fornlämningar som ingår i Helgökomplexet. Förvaltningen övertogs 1 januari 2015 från Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Området där fastigheterna finns består av ett åttiotal fritidsfastigheter som avstyckades efter en byggnadsplan från 1943. I området finns även vägar och naturmark. Fornlämningsområdet är klassat som riksintresse.

SFV förvaltar endast 15 procent

Vägar och naturmark ligger till stor del inom fastigheten Helgö-Bona som ägs av den fastighetsägareförening som bildades i samband med att byggnadsplanen genomfördes. Stora delar av fornlämningsområdena ligger på denna fastighet. De fritidshustomter som staten äger gränsar till naturmarken och består av en mindre del av det totala fornlämningsområdet, cirka 15 procent. Luruddens fastighetsägarförening äger med andra ord 85 procent av fornlämningarna inom den aktuella fastigheten redan idag. Vilka områden SFV förvaltar beskrivs på kartan nedan.

SFV förvaltar fastigheterna som illustreras med streck och gröna punkter. Det blå området tillhör redan föreningen. Det brunmarkerade området är fornlämningar.

Ekerö kommun upprättade 2015 en detaljplan över området. Syftet var att utöka byggrätter inom befintliga bostadsfastigheter med hänsyn till platsens kulturhistoriska värde och att underlätta så att fler fritidshus kan permanentas. Eftersom SFV blev markägare först 2015 kunde vi inte yttra oss i frågan under det förberedande detaljplanearbetet.

Luruddens fastighetsägareförening ansökte 2017 om lantmäteriförrättning för att bilda en gemensamhetsanläggning med detaljplanen som stöd. Gemensamhetsanläggningen omfattar bland annat fem av de sex fastigheterna som tillhör SFV. SFV har med stöd av plan- och bygglagen yrkat att fastigheterna ska inlösas av föreningen vilket är ett naturligt steg när planen har vunnit laga kraft. Genom planprocessen och beslutet att anta detaljplanen har berörda myndigheter (länsstyrelsen, kommunen och RAÄ) ansett att en sammanhållen förvaltning av området ska ske genom enskilt huvudmannaskap. Fastighetsägarföreningens inlösen av fastigheterna innebär med andra ord endast ett genomförande av planbeslutet.

En oberoende auktoriserad värderare har värderat marken och SFV har inga invändningar mot värderingen. SFV och Ekerö kommun har haft ett informationsmöte om SFV:s beslut.

SFV har ett regeringsuppdrag att se över statens ägande utifrån Kulturarvspropositionen prop. 2016/17:116, uppdraget utgår från utredningen ”Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden” (SOU 2013:55). I utredningen anges att fastigheterna på Helgö inte behöver behållas i statlig ägo av kultur­historiska skäl. Det är inte genom statligt ägande som fornlämningar skyddas idag utan genom lagar som kulturmiljölagen, miljöbalken samt plan- och bygglagen med flera.

Betryggande skydd

Fornlämningsområdet på Helgö har dokumenterat höga kulturhistoriska värden och omfattas av ett betryggande skydd genom Kulturmiljölagen. Fornlämningarna skyddas även genom detaljplanen som inte tillåter exploatering av området. Att nu tomtägarföreningen måste ta hand om skötseln, när SFV bedömer att marken inte är lämplig att behålla, beror på att Ekerö kommun har beslutat om enskilt huvudmannaskap för den allmänna platsen där gravfälten ligger. Det innebär att det är de enskilda fastighetsägarna som ska sköta marken.

Enligt fastighetsägarföreningen känner vissa medlemmar oro för att äga och förvalta fornlämningarna på statens fastigheter. Men det borde inte bli ett problem eftersom Länsstyrelsen med stöd av kulturmiljölagen får vidta åtgärder som behövs för att skydda och vårda fornlämningen. Röjning, iordningställande och inhägnad är exempel på sådana åtgärder. Dessutom förvaltar fastighetsägarföreningen som sagt redan den absoluta merparten av fornlämningsområdet.

Fastighetsägarföreningen tycker att kostnaden för inlösen av fastigheterna är betungande. Lantmäterimyndigheten har låtit utreda den rättsliga inlösenersättningen. Med hänsyn till SFV:s uppdrag och gällande regelverk har SFV inte möjlighet att efterskänka eller nedsätta den ersättning som lagligen tillkommer staten i detta ärende.

Jon Granstedt, enhetschef SFV Fastighetsrätt

Forskare sprider vanföreställningar om tv-serien De första svenskarna

Anna Källén, Centrum för kritiska kulturarvsstudier, Stockholms universitet, menar att Populär Arkeologis chefredaktör Jonathan Lindström samt hans kolleger inom det arkeogenetiska ATLAS-projektet i tv och massmedia förmedlar en uppfattning om Sveriges historia som överensstämmer med den som omhuldas av extremnationalister, rasister och nazister. Det här är djupt kränkande beskyllningar, som kräver att Källén förvanskar uttalanden och bortser från vad empirin visar. Jonathan Lindström svarar här på kritiken samt undrar om Källéns resonemang är acceptabla i akademiska sammanhang.

Text: Jonathan Lindström
Foto: SVT

När man som jag medverkar i tv-program om arkeologi får man räkna med att tittare har åsikter. Ibland kan det bli lite onyanserat. I SVT-serien ”De första svenskarna” som sändes häromåret presenterade vi stenålderns och bronsålderns historia i Sverige, inklusive de senaste årens analyser av forntida människors DNA, det som kallas arkeogenetik. Arkeogenetiken bekräftade tidigare tolkningar om pionjärbosättningen som baserar sig på bland annat stenteknologiska analyser, vilka visade att människor flyttat in först från söder och sedan från norr eller öster. Att vi också berättade om mer oväntade resultat, som att de första invandrarna var mörkhyade och blåögda tycks dock ha varit svårt att svälja för rasistiskt orienterade tittare men även för Anna Källén på Centrum för kritiska kulturarvsstudier vid Stockholms universitet.

Av de förra har jag blivit kallad ”kommunisthora”, ”charlatan” och ”stockholmsk PK-fjolla” och den kraftigt högerorienterade tidningen Fria tider var mäkta irriterad på att vi visade upp människor med mörk hy.

Liknande främlingsfientliga åsikter kom till uttryck när SVT ett år tidigare sände vår serie ”Vikingarnas liv”. Bland kritikerna utmärker sig en riksdagsman genom att påstå att SVT sprider politiskt korrekta lögner och att jag hävdade att allt av kulturellt värde kom utifrån, vilket jag inte riktigt känner igen. Han tycks också mena att han själv kunde forntidshistoria bättre än jag, trots mina snart 35 år i yrket. Sin överlägsenhet visade han elegant upp genom att påpeka att vi hade en ”mycket avancerad silversmideskonst häruppe i Ultima Thule” och att kvinnor var i det närmaste jämlika med männen. Det förra är en smaksak, det senare är fel, för övrigt. Och så avslutar han med den för en riksdagsman lite oroväckande slutsatsen, att eftersom vi inte har samma uppfattning om vikingatiden så borde jag inte vara arkeolog.

Så länge vi lever i en demokrati får jag dras med riksdagsmannen och han med mig. En sak är dock säker, när ens uppfattning om det förflutna krockar med forskningsresultaten bör man ändra åsikt. Att låta sin ideologiska uppfattning styra vad källorna säger hör inte hemma på universitetet.

Därför är det djupt obehagligt när en forskare knuten till universitetet med åtta miljoner kronor i bidrag på liknande sätt som riksdagsmannen grundlöst kritiserar och vantolkar forskningsresultat. Här hittar vi en inverterad anklagelse från dem som kallat mig ”PK-fjolla”. Nu underblåser jag istället högerextremismen.

Vi är framme vid Anna Källén, vid ovan nämnda centrum, som har skrivit artikeln ”De första svenskarna – arkeogenetik och historisk identitet” publicerad i tidskriften Fronesis tidigare i år (tidskriftsnamnet betyder ”gott omdöme”).

I artikeln tar hon sig an tv-serien ”De första svenskarna”. Hon bestämmer den egentliga innebörden i vad jag säger (faktiskt inte alls vad jag eller tv-tittarna trodde!), hon tror sig dekonstruera den arkeogenetiska forskningen och utifrån denna fantasifulla grund kritiserar hon hur arkeogenetikerna för ut sina resultat till allmänheten. I mejl till mig (2020-09-02) har Källén trots detta påpekat att hon inte alls har skrivit en polemisk text. Hon vill inte heller debattera frågan, ”det är alldeles för komplicerat”. Som vi ska se kräver det stor kreativitet att inte uppfatta artikeln som tydligt polemisk. Tyvärr måste nog Källén, likt alla som menar sig syssla med vetenskap, räkna med att bli granskad och kritiserad.

Källén rivstartar med att ge en selektiv beskrivning av tv-programmen, och konstaterar sedan att min fråga vilka var egentligen de första svenskarna? ”vilar på föreställningen att nationell identitet skulle vara något som existerar bortom, till och med flera tusen år före själva nationalstatens uppkomst”. Inte nog med det, ska genetisk forskning användas för detta förutsätter det ”att en människas identitet (vem hon verkligen är) till väsentlig del bestäms av hennes arvsmassa.”

Källén visar här att hon har ett extremnationalistiskt och rasistiskt perspektiv, som hon också vill tillskriva mig. Om vi bortser från klumpigheten och den personliga förolämpningen, så finns det också något att säga om Källéns avsiktliga misstolkning av min fråga.

Det är en form av ordmärkande som ligger till grund för hennes kritik. Alla vet att ett vardagligt språk är det enda sättet att nå fram till tv-tittare, som inte är bevandrade i vetenskaplig terminologi och definitioner. Det ingår i överenskommelsen. Att tro att tv-tittarna skulle få för sig att frågan vilka var egentligen de första svenskarna? mynnar ut i en beskrivning av stenåldersjägare med en gulblå flagga vajandes vid röda stugor är inte bara att förolämpa människors intelligens. Det är också djupt ohederligt. Frågan handlar naturligtvis om ”Vilka var de första människorna i det geografiska område vi kallar Sverige idag, när kom de, varifrån kom de, hur levde de, hur såg de ut etc?”

Allt det här visste Källén också, jag förklarade det när hon intervjuade mig, men det valde hon att lägga i en fotnot i liten stil längst bak i artikeln. Ett kryphål undan att stämplas som ohederlig.

Efter att ha förolämpat tittarnas intelligens beskyller Källén mig och arkeogenetikerna för att skapa ”föreställningar om essentiella genetiska grupper utifrån faktorer som har med utseende att göra” och att vi i programmet har tagit fram en ”idealtyp som liknar ’nordeuropéer’”. På så sätt görs arkeogenetiken, enligt Källén, ”användbar för politiska aktörer med intresse för essentiell nationell identitet”. Det vill säga rasister. Ingen liten anklagelse. Minns väl att hon samtidigt har uppfattningen att hon inte har skrivit en polemisk text och att hon inte heller vill debattera den. Kanske för att hon argumenterar med och mot sig själv, för det ska noga påpekas här: Det är Källén som pratar om att identitet och en människas essens är knuten till genetiken, likt högerextremisterna vi mötte i inledningen av texten. Det är en grotesk inställning. Arkeogenetiken ägnar sig inte åt identitet. Dess resultat är att likställa med exempelvis keramikstudier, som en av flera metoder att kartlägga människan som kulturvarelse, hur hon har levt och agerat. Arkeogenetiken kan exempelvis belysa människors långsiktiga geografiska bakgrund, och därmed bidra till vår förståelse av migrationer och samhällsförändringar.

Vidare konstaterar Källén att jag genom att mitt DNA analyseras förutsätter att vi som bor här i Sverige idag definieras som en genetiskt sammanhållen grupp, som jag representerar.  Hon hävdar att jag har samma uppfattning som Kossinna, en idag ökänd arkeolog vars tankegångar tydligt länkade till resonemang inom 1900-talets nazism och rasism. Detta alltså i en tidskrift som heter Gott omdöme, på grekiska.

Självklart förstår hon, liksom tv-tittarna, att vad jag tydligt illustrerar är att jag, liksom många andra människor med far- och morföräldrar födda i Nordeuropa i slutet av 1800-talet, har ärvt gener från människor som bodde i samma område ännu längre tillbaka i tiden. Resultaten av analyserna visade just detta – det vill säga att min genetik innehåller många olika komponenter, komponenter jag delar med många människor i norra Europa och inom det geografiska området för många olika nationer. Dessa gener uppvisar komplexa forntida migrationsmönster, och är alltså en hjälp att belysa människan som kulturvarelse och även aspekter av hennes historia. Men Källén väljer naturligtvis medvetet att överföra sitt på förhand bestämda rasistiska perspektiv på mig.

Lite vid sidan av kritiken mot tv-programmet och ATLAS-projektet kritiserar också Källén kommersiella sajter som erbjuder arkeogenetiska studier åt släktforskare och andra intresserade. Jag tycker själv att sådana sajter till betydande del erbjuder ytliga, ointressanta, opålitliga och ibland felaktiga data. Däremot ställer jag mig oförstående till att Källén associerar till att de förstärker etnonationalism. Med sina uppenbara brister är ju nationsangivelserna enbart geografiska begrepp, och det tror jag alla förstår utom Källén, som här än en gång visar sitt förakt för andras fattningsförmåga. Min erfarenhet är också att för de flesta människor innebär resultaten det omvända, de gläds åt en geografiskt varierad bakgrund, och blir besvikna om den tycks begränsad. För människor som av olika anledningar inte har tillgång till sin släkthistoria, exempelvis amerikanska slavättlingar, människor som saknar kunskap om sina biologiska föräldrar och andra som saknar skriftlig historisk dokumentation, är ju detta en fantastisk möjlighet till information. Ska dessa människor stämplas som rasister och extremnationalister?

Källén konstaterar att de av henne avsiktligt vantolkade exemplen är ”typiska för den populära ’diskurs’ som har uppstått kring arkeogenetik”. Källén har alltså konstruerat en diskurs – som här främst gäller åsikter om ”svenskarnas” historia – som hon klistrar på mig och mina kolleger i ATLAS-projektet, vilket är helt felaktigt och djupt kränkande.

Källén ger i sin text även sin bild av arkeogenetikens forskningshistoria, och misstänkliggör användningen av dess resultat vid studiet av indoeuropeiska språks historia. Här röjer hon sin bristande kunskap om fältet särskilt tydligt. Långt före arkeogenetikens genomslag har arkeologer med hjälp av lingvistiska och arkeologiska analyser mejslat fram rimliga hypoteser om språkgruppens utveckling och historia där en av dem gäller hur ryttarfolk från stäppen norr om Svarta havet efter 3000 f.Kr. kunde ha spridit språken västerut, både genom migration och sociala kontakter. Läs gärna min populärvetenskapliga sammanfattning i boken ”De dödas tempel” från 2011, där bland annat komplexiteten i spridningsprocessen antyds. Vad arkeogenetiken har gjort är att stärka argumenten för denna hypotes och därmed förändra stödet för andra hypoteser. Vad är problemet?

Källén lyckas på ett inte helt tydligt sätt leta sig från språkfrågan till att ”arkeogenetiken kan göras användbar för högerextrema politiska krafter i samtiden”. Det här kommer kanske som en överraskning för Källén, men arkeogenetiken är inte det enda som kan missbrukas av politiska krafter. Hitler, Franco, Mao, Pol Pot, Stalin och Mussolini använde inte bara arkeologi, utan även arkitektur, biologi, naturvetenskap, konst, litteratur, universitetsundervisning – you name it – för sina syften, med grova vantolkningar och ohederliga påståenden som metod.  

Källén tar även upp de tre ledarna för ATLAS-projektet, och deras påstående att den arkeogenetiska forskningen utgör en motkraft till en ovetenskaplig föreställning om att det skulle ha funnits rena och homogena människogrupper. Det är något jag skulle skriva under på, men Källén vill gärna se det på annat sätt. Hon inleder med ett något förbryllande försök att framställa det vetenskapliga arbetet som ett slags skådespel, och slår fast att den vita skyddsoverallen i laboratoriemiljö återspeglar en föreställning om att arkeogenetisk information representerar en ren förhistorisk verklighet. Som om det skulle räcka med en vit rock för att runda krav på evidens.

Därefter går hon över till empirin i sin kritik. Hon berättar hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vantolkar arkeogenetiska resultat från Max Planck-institutet för att hävda att israelerna har en längre historia än palestinierna i det nuvarande Israel.

Återigen, att politiker vantolkar forskningsresultat för att driva en egen politisk agenda kan användas som invändning för all forskning. Ska vi alltså undvika all forskning vars resultat  politiska aktörer kan förvanska?

Källén tar dock upp ett kanske mer relevant exempel från Sverige, där resultat från det vikingatida Sigtuna visade på en varierad genetisk bakgrund hos de undersökta individerna. En projektledare för ATLAS sa i en intervju att svensken inte finns genetiskt och att människor har rört på sig hela tiden. Okontroversiellt, kan man tycka, men på sajten Allmogen.org kritiserades slutsatserna, och detta uppmärksammades i medierna. Enligt resonemangen på sajten Allmogen.org finns en genetisk svensk. Hur detta kastar en skugga på arkeogenetikerna förstår jag inte, om inte Källén menar att det visar att allmänheten överlag är för obildad för att tillåtas ta del av forskningsresultat. Förhoppningsvis handlar det om att hon tycker att forskarna kunde ha sett över sin populärvetenskapliga framställning en extra gång, för att undvika missförstånd. Så var det med Källéns empiri, angående ”De första svenskarna” och ATLAS verksamhet.

Hade Källén bemödat sig om att arbeta i en vetenskaplig anda, så kunde hon ha studerat verkligheten lite mer ingående. Hennes tveksamma exempel kan lämpligen ställas mot de oräkneliga exempel som bekräftar ATLAS-ledarnas påstående, av vilka jag redovisade en handfull i början av artikeln. Arkeogenetikens resultat och populariseringen av dem motsäger rasisters och främlingsfientliga personers världsbild, ja, smular sönder den och väcker deras omedelbara ilska, och tydligen även Källéns.

Avsnittet ”Hypotesdriven historieforskning” har en beteckning som lustigt nog avser att vara nedsättande, vilket dessvärre verkar hänga samman med att Källén inte förstår vetenskaplig metodik. Det framgår tydligt när hon ställer den arkeogenetiska – naturvetenskapliga – forskningen mot en mer humanistiskt orienterad historisk analys som ger en ”mångfacetterad förståelse”. I hypotesdriven forskning menar Källén att det mångfacetterade görs enkelt. Jag har påpekat det tidigare, och tar det igen: arkeogenetiken är en metod bland många andra för att utforska människans kulturhistoria. Den kombineras med resultat som nås med många andra discipliner, som keramikstudier och lingvistik. Även när de senare presenteras så framhåller man givetvis de specifika resultaten. Det här beaktar Källén inte, och inte heller att arkeogenetikerna inte ger en förenklad bild, där deras resultat svävar fritt och oemotsagda. Vare sig det gäller den tidigaste invandringen, jordbrukets introduktion eller de indoeuropeiska språkens spridning, så inkorporeras de arkeogenetiska resultaten i just en sådan humanistiskt orienterad historisk analys, mångfacetterad och djup, som Källén efterlyser. Källén gör också ett misstag av samma slag som en rasistiskt orienterad man jag argumenterade med en gång på telefon. Han påstod att vi drog alltför omfattande slutsatser om förhistoriska förhållanden utifrån alltför få individer. Våra stickprov är för små, ansåg han. Samma reflektion gör Källén, och påstår fullständigt felaktigt att arkeogenetikerna inte tar någon som helst hänsyn till kontext eller komplexitet utanför själva proven. ”Men iförda den vita overallen” kan de ändå få resultatet att framstå som det slutgiltiga resultatet. Någon forskare som känner igen sig? Nej, därför att Källén här i princip hittar på en egen förklaring, som inte stämmer med verkligheten. 

I artikeln påstår Källén att vi i tv-programmet skapar ”föreställningar om essentiella genetiska grupper ”utifrån utseende, ekonomi och kultur, framställer ”dagens svenskar” som en genetiskt distinkt grupp och som inte har förändrats under de senaste femtusen åren. Detta är en kraftig vantolkning av seriens budskap. Vår målsättning var att kortfattat och tv-anpassat förmedla bilden – och i sammanhanget en ny bild – av en ytterst komplex historia, utan några distinkta grupper utan i stället med fokus på den stora variationen och mångfalden med några övergripande tendenser.  

Källén har sedan länge etablerat sig som Sveriges kanske främsta representant för den koloniala arkeologin, vilken många idag uppfattar som förlegad. Utan att tveka utnyttjade hon sin privilegierade europeiska position för att som oerfaren 21-åring ägna sig åt utgrävningar i den tidigare franska kolonin Laos. Arbetet vid Centrum för kritiska kulturarvstudier är en logisk fortsättning på detta. Här kan hon bygga upp en akademisk maktställning, med ett tankemässigt fundament grundat i kritiska teoribildningar från universitet i tidigare kolonialmakter, huvudsakligen framtänkta av vita, privilegierade män, ofta påfallande ointresserade av empiriska data likt Källén.

En tveksamhet i detta sammanhang är att Källén använder sig av klassiska härskartekniker – hon utger sig för att stå vid sidan av och sitta inne med sanningen om ords betydelser och valörer. Det är den teoretiska beläsenheten, argumenten om att ”det är komplicerat”, som ger denna överlägsenhet. Hon säger sig inte vara intresserad av polemik, men det är hennes ord som gäller. Hon tillåter sig att förvanska andras yttranden och forskning. Omvittnat är att denna metodik skapar osäkerhet och rädsla, ingen vill stämplas som rasist.

Källén förvränger avsiktligt ATLAS-forskningen och vad som sägs i tv-serien ”De första svenskarna”, ja, hon har även lagt till direkta felaktigheter, vilka är djupt förolämpande. Det har skett av nödtvång, eftersom empirin inte vill gå hennes väg. Hon drar fram ett enda tveksamt exempel på arkeogenetikens samhällsfara. Jag kan – och har här försökt – kontra med flera exempel på motsatsen, hur arkeogenetikens resultat och popularisering i själva verket slår sönder extremnationalisters, rasisters och inte minst Källéns kunskapskritiska perspektiv på omvärlden.

Forskare kritiserar ständigt varandra och argumenterar utifrån teori och empiri. Vad gäller populariseringen av resultaten, så granskas och debatteras den av massmedia och fristående intellektuella. Det brukar fungera bäst så i öppna demokratier. Bakåtsträvande överrockar som utan empirisk botten ska tala om vad forskarna ”egentligen menar” utan att vilja debattera sina anklagelser sprider däremot kunskapsförakt och eldar på extremism. Kan vi hoppas på att Källén använder det som återstår av pengarna hon fått av Riksbankens jubileumsfond till en mer verklighetsförankrad forskning i framtiden?

Jonathan Lindström, chefredaktör på Populär Arkeologi,
med stöd av ATLAS-projektets ledning vid Stockholms
universitet och Uppsala universitet.

Få bryr sig om Kinas kulturmord i Xinjiang

Text: Magnus Fiskesjö

Sedan 2017 pågår ett massivt folkmord i västra Kina. Den kinesiska regimen har försökt hemlighålla det, men massor av information har kommit fram. Vi vet nu att regimen tvångssteriliserar så många kvinnor att födelsetalen brant dalar, och att uppemot två miljoner uigurer, kazaker och andra minoriteter fängslats i en nybyggd Gulag-arkipelag. Hundratusentals barn omhändertas och skiljs från sitt språk, kultur, och religion.

Syftet är att utradera det uiguriska folket och fullfölja den annektering av deras land som påbörjades under Mao, med en kinesisk masskolonisering som gjort att uigurerna redan blivit en minoritet på hemmaplan.

En systematisk förstörelse av uigurernas levande kulturarv är en central del i projektet. Man har låtit stora delar av det uiguriska kulturlivet ”försvinna”: poeter, popmusiker, akademiker, och andra. Rader av fängslade författare och andra har redan rapporterats ha dött i lägren.

Dessutom förstörs nu kulturminnesmärken: traditionell arkitektur och gravplatser (fig. 2) utplånas. Moskéer rivs. Uigurernas berömda pilgrimsorter, mazarer, bulldozas och vanhelgas så att ingen ska kunna samlas kring sin egen historia.

Fig.1. Gravplatsen Sultanim i den gamla staden Hotan, som går tillbaka till år 960 e.Kr., men totalförstördes 2019, delvis ersatt med en bilparkering. Från AFP/Daily Mail. 
Fig. 2. Satellitbilder som visar helgedomen Jafari Sadiq före och efter förstörelsen 2019. Från The Guardian/Bellingcat.

Samtidigt har regimen utfärdat påbud om att all arkeologi i Xinjiang måste tjäna syftet att bevisa att regionen varit en del av Kina sedan tusentals år.

Brutaliteten i det pågående kulturmordet är chockerande (fig. 3), och blir inte bättre av att regimen samtidigt skapar fickor av disneyfierad uigurisk låtsaskultur för naiva kinesiska turister.

Fig. 3. En uigurisk gravplats i Aksu där den berömde poeten Mutellip låg begravd, men som utraderades 2018 och ersattes med kinesiskt kitsch, en s.k.”Happiness Park.” Från AFP/Daily Mail.  

Inte ens hemmet förskonas. Kinesiska inspektörer besöker alla uigurer. Om man har traditionell uigurisk dekor, eller överhuvudtaget någonting som påminner om att uigurerna inte är kineser, så ska det bort. Om uigurisk litteratur eller en Koran påträffas, noteras familjen som suspekt. Om man protesterar skeppas man iväg till ”omskolnings”-lägren.

Det kanske mest groteska exemplet är att alla nu tvingas gräva sönder sin supa (fig. 4), den traditionella uppvärmda plattform där uigurer sover under vintern. Istället ska man ligga i kalla kinesiska sängar!

Fig. 4. Uiguriska kvinnor (männen antagligen redan i strafflägren), som fått order om att gräva sönder sitt traditionella supa-golv. Från kinesiska sociala media, 2019.

Raphael Lemkin, anfadern till FN-konventionen mot folkmord (1948), kämpade för att förstörelse av kulturminnen, bibliotek, synagogor, och så vidare också skulle inkluderas i definitionen av folkmord. De gamla kolonialmakterna vägrade, så konventionen är begränsad till dödandet, steriliseringarna, tvångsomhändertagandet av barn, o.s.v.

Men Kina har faktiskt utfäst sig, i FN, att skydda allt kulturarv. Nu bulldozar man det.

Varken UNESCO, ICOMOS, eller någon annan säger något. Varför?

Magnus Fiskesjö undervisar vid Cornell University, USA. Han forskar om etniska minoriteter i Kina och resten av Asien, inte minst deras rätt till sin egen historia, och kulturarv. Tidigare chef på Östasiatiska museet. Mejl: nf42@cornell.edu

Mer läsning:

AFP. ”Satellite images reveal China is destroying Muslim graveyards.” Daily Mail, 9 okt. 2019. https://www.dailymail.co.uk/news/article-7553127/Even-death-Uighurs-feel-long-reach-Chinese-state.html

ASPI. ”Cultural erasure. Tracing the destruction of Uyghur and Islamic spaces in Xinjiang.” 24 sept. 2020. https://www.aspi.org.au/report/cultural-erasure

Bahram Sintash. ”Demolishing Faith: The Destruction and Desecration of Uyghur Mosques and Shrines.” Uyghur Human Rights Project, 28 okt. 2019. https://uhrp.org/press-release/demolishing-faith-destruction-and-desecration-uyghur-mosques-and-shrines.html

The Guardian. ”Revealed: New Evidence of China’s Mission to Raze the Mosques of Xinjiang.”  7 maj 2019. https://www.theguardian.com/world/2019/may/07/revealed-new-evidence-of-chinas-mission-to-raze-the-mosques-of-xinjiang

Thum, Rian. ”The Spatial Cleansing of Xinjiang: Mazar Desecration in Context.” Made in China, 24 aug. 2020. https://madeinchinajournal.com/2020/08/24/the-spatial-cleansing-of-xinjiang-mazar-desecration-in-context/

UHRP. ”Kashgar Coerced: Forced Reconstruction, Exploitation, and Surveillance in the Cradle of Uyghur Culture.” 3 juni 2020. https://uhrp.org/press-release/uhrp-report—kashgar-coerced-forced-reconstruction-exploitation-and-surveillance-cradle

De åsikter som framförs på Populär Arkeologis
debattsida är skribenternas egna.

Kulturskymning över Helgö

Helgö är ett av Sveriges viktigaste fornlämningsområden. Gunilla Lindberg berättar om hur nedrustningen av kulturmiljövården har fått märkliga och trista följder, där Statens fastighetsverk tvingar tomtägare att ta över ansvar och skötsel av fornlämningsområdet, och vill ta betalt för donerad mark, medan Riksantikvarieämbetet passivt ser på.

Text: Gunilla Lindberg, kulturskribent och kulturpolitiker, Ekerö kommun.
Foto: Mattias Ek/Stockholms läns museum

Det pågår en maktkamp i det tysta. Statens Fastighetsverk, SFV, kräver inlösen av fem fastigheter som omfattar stora delar av den välkända fornlämningen ”Helgöboplatsen” i Ekerö kommun. Motparten är Luruddens ideella tomtägarförening som nu tvingas ta över ansvar och skötsel av området. SFV kräver dessutom att tomtägarföreningen ska betala en rejäl ersättningskostnad till SFV. Den ursprungliga summan låg på 1,2 miljoner. I dagsläget har SFV backat något och bantat ner fakturan till strax under 900 000. Området är belagt med byggförbud eftersom det inte är utgrävt till alla delar. Frågan som måste ställas är om detta tillvägagångssätt är rimligt och hur det ens är möjligt att staten så lättvindigt kan frånhända sig ansvaret för en fornlämning som har samma historiska värde som det närliggande världsarvet Birka/Hovgården.

Det var 1945 som ön Helgö började styckas upp med fritidstomter. Flera grönområden sparades som allmänningar. Det var ganska smart eftersom det visade sig att hela ön ”kryllade” av spår efter människorna som bodde här cirka 200 till 1000 e Kr. Av en slump fann arkeologerna i en igenväxt skogsbacke på öns östra sida en gömma med märkliga ting. Detta gav mersmak och omkring 1954 började man undersöka hela området närmare. Staten sköt till medel för att lösa in en fastighet. Man fann sju husgrupper, fem gravfält, terrasser, verkstäder, fornborg och ett heligt berg. Snart stod det klart att den undersökande ytan måste utökas och det blev nödvändigt att köpa loss några av fritidstomterna som låg strax intill. Medel för detta kom som donationer från Alice och Knut Wallenbergs stiftelse och självaste kung Gustaf VI Adolf. Den senare tog medel ur egen ficka! Tack vare donationerna kunde utgrävningarna fortlöpa. Det skulle ta tjugofyra år innan Helgöundersökningen lades ner trots att det fanns mer att undersöka. Det var 1978 och sedan dess ligger föremålen magasinerade i Historiska museets källare. Helgö fortsätter dock att intressera arkeologer både hemma och utomlands. Ständigt kommer nya rön och teorier att ta ställning till.

Många av fritidshusen har idag byggts om till permanenta bostäder eller helt enkelt rivits för att ge plats åt stora moderna villor. 2014 blev kommunen därför tvungen att dra in vatten och avlopp till Helgö. Samtidigt behövde kommunen ta fram en ny detaljplan. Hela det centrala fornlämningsområdet kom nu att klassas som natur- och parkmark. SFVs fastigheter försvann därmed från detaljplanekartan. Detta fick SFV att börja agera. Tomtägarföreningen ville samtidigt ombilda sig till en samfällighet. Båda dessa omständigheter banade väg för SFV att helt lagligt kräva inlösen av de forna tomterna. 

Fram till 2015 ägdes fastigheterna av Riksantikvarieämbetet, Raä.  Därefter överläts de på SFV som idag är lagfaren ägare. Området ger ingen inkomst till staten och SFV räknar med att det kostar cirka 50 000 kr/år att röja och hålla området öppet. Det är den uppgiften som nu faller på tomtägarföreningen. I väntan på att ägarproblemet blir löst så har kommunen låtit ta fram en handlingsplan. Där finns noggranna anvisningar för hur tomtägarföreningen förväntas sköta alltsammans – alltså just det som de båda statliga myndigheterna under åren så totalt har slarvat med.

Det råder nämligen kulturskymning i hela vårt land. Helgö är bara ett exempel på hur statliga myndigheter kan agera utan att det blir något större uppror. SFV har långa listor på kulturmiljöer som staten vill avyttra. Raä är nedrustat. Här fanns tidigare en samlad expertis, en instans att rådfråga och få hjälp av när kulturmiljöerna var hotade. Och inte minst en riksantikvarie som röt till när det behövdes. Idag är uppdragen spridda på många händer, SFV förvaltar, Raä anger förutsättningarna, PBL styr lagarna och länsstyrelserna servar kommunerna. Och riksantikvarien tiger still! Visserligen har vi en bra lagstiftning som skyddar kulturmiljöerna. Men det gäller ju också att tolka lagarna på bästa sätt, inte så att tredje man blir drabbad. I fallet med Helgö har SFV lierat sig med både lantmäteriet och länsstyrelsen gentemot en ideell förening. Handlingen är djupt omoralisk men går att genomföra just för att lagen ger möjlighet till det. SFVs egna tjänstemän medger dock att detta ärende är unikt. Kanske skäms de lite!

Det pinsamma i hela historien är ändå vetskapen om att staten nu vill ha betalt för mark som den aldrig har lagt ut ett öre på. Donationerna på 1960-talet tillkom för att säkra fornlämningsområdets framtid. SFV borde ta reda på om donationerna hade några tydliga villkor. Och vad säger vår nuvarande kung om att hans farfars donation nu fått en prislapp?

Kommunen har lovat tomtägarföreningen den hjälp som kan behövas i förhandlingarna med SFV. Man önskar en dialog med SFV och har bett om ett möte. Men SFVs generalsekreterare vägrar att svara på kommunens brev och något möte har inte utlovats. Får statliga myndigheter verkligen agera så här?

Helgö var ingen stad på samma sätt som Birka. Det var en helig ö där man bedrev religiösa ceremonier, men också sysslade med handel och hade intensiva kontakter med omvärlden. Lägg därtill den omfattande verkstaden med sina guldsmeder, bronsgjutare och vapensmeder. Här tillverkades de flottaste smyckena och dräkttillbehören. Helgö har det största verkstadsmaterialet man känner till i hela det germanska Europa.

Det är därför märkligt att SFV inte ser Helgös potential som besöksmål. Istället för att utveckla vill man avveckla. Fast kanske det är skönt att området inte blir lika publikt som Birka, världsarvet som arrenderas av Strömma kanalbolag. På Birka kostar allt pengar; båtfärden dit, guidning, mat och upplevelser. Det fungerar trots allt bra och platsen har blivit en kassako för båtbolaget. Men är det så vi vill att våra kulturmiljöer ska exponeras? Nog borde staten ta ett större ansvar för kulturlämningar av den här digniteten. Istället för att låta båtbolaget ta hem hela vinsten skulle staten kunna ta hand om turistverksamheten. Överskottet skulle då kunna satsas på andra områden som behöver finansieras och utvecklas – som Helgö.

Istället kräver man nu att en ideell tomtägarförening, inte bara ska ta hand om skötseln av en unik fornlämning utan också betala för mark som varken går att  sälja eller bruka. Här borde SFV tänka om. Det snyggaste vore förstås att helt enkelt skänka området till föreningen. Fast då kvarstår ändå kärnfrågan: statens ansvar. Under tiden fortsätter Helgö att sova sin törnrosasömn. Kanske bäst så.

Bland många märkliga fynd på Helgöboplatsen tar förmodligen denna nordindiska Buddhastatyett priset. Den antas ha nått Helgö under den äldre vikingatiden. Foto: Sören Hallgren/Statens historiska museum.

Om Helgö som besöksmål kan du läsa mer här: https://stockholmslansmuseum.se/besoksmal/helgo/

De åsikter som framförs på Populär Arkeologis
debattsida är skribenternas egna.

Mästersmedens bronsfigur

Ur Populär Arkeologi nr 5, 2020.

Skriftliga källor tiger nästan helt om skånska Uppåkra, den stadsliknande föregångaren till Lund. Fynden därifrån gör desto mer väsen av sig. Allra högst skriker denna förgyllda bronsfigur, tillverkad i slutet av 900-talet och kanske avsedd att pryda nässkyddet till en hjälm. Motivet är sagans Völund, mästersmeden som en kung skar knäsenorna av och höll fången. Efter att ha tagit en gruvlig hämnd klädde sig Völund i en egentillverkad fågeldräkt och flög till friheten.

Uppåkrasmedens arbete att tänka ut hur fågel­dräkten praktiskt skulle utformas är fascinerande. Smeden gömde sig inte i djurornamentikens över­estetiserade träsk utan har klart och redigt utformat en stödjande balk och en tvärslå över ryggen samt dubbla repöglor kring axlar, överarmar och lår. Med armarna drevs vingarna, med benen styrdes stjärtplymen: Det här borde funka!

Det är omöjligt att inte associera till Leonardo da Vinci, som skissade på en liknande flygmaskin i Milano ett halvt årtusende senare. Uppåkras­meden var först, en drömmarnas ingenjör som visar att fantasin är uppfinningarnas far, om nu nöden är dess mor.

Föremålet saknar slitagespår. Det verkar nästan direkt ha gömts i jorden, istället för att överlämnas till smedens arbetsgivare. Varför? Kanske var
figuren ett uttryck för smedens egen frihetslängtan, lite som att knyta näven i byxfickan. Det vore ju ganska märkligt om Uppåkras härskare ville ståta med en herrehatande smed mellan ögonen.

Foto: Wikipedia.org

Ny och nedan i yxformat

Ur Populär Arkeologi nr 4, 2020.

Det här är vad arkeologerna kallar en dubbeleggad stenyxa, tillverkad under bondestenåldern för drygt femtusen år sedan. Lustigt nog är den inte alls dubbeleggad! Nedtill i framänden har den en egg, men nackänden upptill är tydligt trubbig. Det visar att yxorna i första hand är skulpturer. Sannolikt ska yxändarna föreställa månskäror. Den växande nymånen och den avtagande nedanmånen står för den gudomliga makten att alstra och förgöra, att föda och att döda, ett vapen för himmelsguden. 

Yxtypen är relativt sällsynt, så den har antagligen främst brukats av Nordens bondehövdingar vid tingssammankomster och högtider, men det förekom också att säljägare begravdes med en sådan yxa i handen. Motivet med de två månskärorna återkommer också hos små bärnstenspärlor med samma form, vilka stenålderns barn bar som skyddande amuletter. 

Valet av sten, tillslagning, bultning, slipning och skafthålsborrning, många timmar av skickligt slit – yxan är prov på avancerat hantverk. Men inte bara det. Yxan rymmer månen i ny och nedan, tankar om himmelsguden, liv och död, rättskipning och omsorg om barnen. Det är stor konst.

Foto: Nationalmuseum Danmark

Grävande arkeolog – ett drömyrke

Ledare ur nr 5 2020.

Så här dags har många arkeologer kommit in från fält och är lyckliga, antingen för att de har gjort fina fynd eller för att de slipper ifrån en fyndlös grävsäsong och ruskigt höstväder. Det finns fler fördelar med att vara grävande arkeolog, som nöjet att arbeta utomhus i sommarväder och inomhus i vinterväder, att ständigt vara på upptäcktsfärd i fält och vid skrivbordet och oavbrutet lära sig nytt om allt möjligt. Arkeolog är inte minst ett drömyrke på det sättet att det inbegriper grovarbete med plasthjälm, hackor, spadar och bullrande maskiner, finlirsgräv med skärslev i mjuk sand och fågelkvitter, högteknologiska laboratorieanalyser med plingande utrustning, stillsamt skrivarbete och fikastundssamtal.   

Min egen upptäcktsfärd företar jag numera kedjad vid skrivbordet.
Som nybliven chefredaktör kan jag konstatera att det är mycket att hålla reda på när man driver en tidning, men det är underbart roligt! När detta
nummer distribueras ska i alla fall vår hemsida och våra mejladresser fungera oklanderligt, har det utlovats. Vi har också fått en fantastisk
formgivning med vår nya medarbetare Fanny Cederlund. 

På de följande sidorna får ni ta del av ett axplock av arkeologernas
spännande upptäckter under den gångna säsongen, alltifrån guldgubbar och en näbbfibula till kritpipor och en hel fiskarby. Egentligen finns det oändligt mycket mer att rapportera, men utrymmet är begränsat.
Framöver är tanken att öka tidningens sidantal, och så ska naturligtvis webben blomstra! 

Ni får stifta bekantskap med två gudinnor med entourage, järnålderns Freja och hennes loskinnsprydda tjänarinnor samt bronsålderns motsvarighet till havsgudinnan Ran och hennes olyckliga offer. Dessutom bjuder vi på ett rykande färskt hemma-hos-reportage: en ötsgötsk småkungafamilj visar upp sin ståndsmässiga boendemiljö. Kungariket försvann för tusen år sedan, men vi kan ännu ana den högtidsprakt drottningar och kungar omgav sig med. 

Välkomna också att följa med på herulernas tvåhundra-femtioåriga odyssé genom Europa. De hade en sällsynt förmåga att hamna snett i tillvaron, att bränna ner Aten var osedvanligt dumt. Men likt Odysseus själv lyckades åtminstone en del av dem återvända till sina mytiska anfäders hem i finalen. Slutligen är jag mycket nöjd med att kunna presentera Sven-Gunnar Broström, hällristningslegendaren, som delar
med sig av sitt djupa kunnande om hur man söker och finner
forntidens bilder i sten. 

Jonathan Lindström, chefredaktör Populär Arkeologi.

Allt mänskligt ryms i arkeologin

Ur Populär Arkeologi nr 4, 2020.

Det underbara med arkeologin är att den är vetenskapen om allt mänskligt i alla tider! Om hur forntidens människor uppfattade kosmos, hur de älskade, hur de tog livet av varandra, hur de snickrade sina hem och hur gjorde de sig vackra för varandra. Svaren på våra frågor söker vi under jorden.

När jag i våras fick veta att Populär Arkeologis chefredaktör Cecilia Christner Riad skulle gå i pension och tidningens framtid var osäker tvekade jag och min vän Fredrik Sandberg inte ett ögonblick. Vi konstaterade att Sveriges enda populära kulturhistoriska tidning självklart måste leva vidare och har nu tagit över rodret. 

Jag har en bakgrund som arkeolog och populärvetenskaplig författare och Fredrik är tidningsmakare och kulturjournalist. Nu väntar en tuff men rolig tid framöver i vårt källarhål utanför Stockholm. Självklart produceras Populär Arkeologi under markytan! Men ambitionerna ligger betydligt högre. 

Cecilia har gjort ett fantastiskt fint jobb med att utveckla tidningen. Vi tänker upprätthålla nivån, men vill på sikt utöka tidningens sidantal med mer av allt: nordisk arkeologi, antiken, världen, runologi, etnologi, litteratur-, språk- och konsthistoria och den kulturhistoriska sektorns villkor idag. 

En viktig erfarenhet jag har gjort under mitt liv som yrkesarkeolog och förmedlare är att utan popularisering förlorar arkeologin sin samhällsbetydelse. Det drabbar kulturmiljövården och exploatörer kan obekymrat förstöra fornlämningar.  Utan en engagerad och nyfiken allmänhet försvinner också viktiga mänskliga frågeställningar och perspektiv. Arkeologerna sporras inte att bilda sig brett och blir inåtvända, vilket själva forskningen förlorar på.

I detta nummer får ni kika in i stenåldersjägarnas tankevärld, ta del av myntens stora betydelse för vår historia, ni får träffa en liten dansk som kan ligga bakom förhistoriens främsta intellektuella prestation, liksom en arkeolog som spelar en viktig roll för att ge mer än halva Sverige en verklig forntid. Och inte minst, med antikens hotade ställning i grundskolan i minnet, så får ni ta del av underbar byråkrati på kejsar Diocletianus tid! Vad får en påfågel kosta? 

Unikt för arkeologin är att dess källor oavbrutet växer. Arkeologer och forntidsintresserade går ständigt i väntans tider, runt hörnet står alltid nya upptäckter och överraskningar. Vi får svar, vi omvärderar, debatterar och ställer nya frågor. Populär Arkeologis nya redaktion vill presentera allt för er läsare!

Har du synpunkter eller frågor, undrar du över ett fynd eller en fornlämning? Skriv och skicka bilder till fyndet@popark.se. Tillsammans med oss hjälper Sveriges främsta experter dig! 

asdfasdf
Jonathan Lindström, chefredaktör Populär Arkeologi.

Valkyrian – fantasi eller verklighet?

Foto: Leszek Gardeła

Krigargraven i Birka som visade sig innehålla en kvinna väckte frågor om hur vanligt fenomenet kan ha varit på vikingatiden. Arkeologen Leszek Gardeła har studerat vapengravar, bildframställningar och skriftliga källor på jakt efter kvinnliga krigare. Hans forskning motsäger inte företeelsen, men manar till försiktighet.

För ett par år sedan slog nyheten ner som en bomb: den manlige vikingen som begravts på Birka med häst, svärd, bredbladig yxa, ett par spjut, pilar och två sköldar visade sig vara en kvinna. Kammargraven som dateras till 900-talet undersöktes redan vid 1800-talets slut, men det var först hösten 2017 som forskare vid Stockholms universitet kunde göra en omtolkning genom analyser av skelett och dna.

Men hur vanligt var det egentligen med kvinnliga krigare? Vad finns det för arkeologiska fynd förutom Birkagraven som kan kopplas till en sådan företeelse?

Leszek Gardeła, som är fil.dr i arkeologi, forskade om fenomenet för ett par år sedan i projektet Amazons of the North, vid Bonns och Bergens universitet. Han har bland annat gått igenom skandinaviska vikingatida kvinnogravar med vapen, studerat hur beväpnade kvinnor framställs i bildvärlden och sökt uppgifter om krigarkvinnor i den norröna litteraturen.

Leszek Gardeła har tittat på totalt tio vikingatida gravar med vapen funna i Skandinavien och på Island, som man med säkerhet vet är kvinnogravar. Förutom den ovan nämnda graven från Birka, finns endast ytterligare en kvinnograv som innehåller en full vapenuppsättning. Det är en norsk grav från gården Nordre Kjølen i Hedmark, som upptäcktes redan år 1900. Här hittades ett svärd, en yxa, pilspetsar, spjutspets och sköldbuckla. Men Leszek Gardeła ställer sig ändå tveksam till om denna kvinna och Birkakvinnan faktiskt var krigare, även om vapen påträffats i deras gravar.

– Jag är verkligen inte emot idén att dessa två kvinnor var krigare. Men vi behöver vara försiktiga med att tillskriva en individ krigaridentitet endast utifrån föremålen som vederbörande har begravts med. Det är något som gäller både kvinnor och män – det vill säga, jag tror inte att varje man som begravts med vapen var krigare, säger Leszek Gardeła.

Under vikingatiden begravdes både män och kvinnor med vapen, både i Skandinavien och övriga Europa. Till och med små barn, som omöjligen kan ha hanterat vapen.

– De som begravde barnen kanske ville visa att dessa hörde till eliten. Eller så speglade vapnen en ouppfylld dröm hos dem som dött, menar Leszek Gardeła.

I vissa av undersökningens kvinnogravar låg enbart en yxa, vilket var ett vanligt stridsvapen. Men yxor funna i gravar är problematiska. Visst kan de användas som mordvapen, särskilt stora bredbladiga yxor, som den i Birkagraven. Men de yxor som påträffas i kvinnogravarna är oftast små och utmärkta för vedhuggning, slakt och köttstyckning. Har de verkligen använts till militära aktiviteter i första hand? Vi vet genom Grönlänningasagan att Erik Rödes dotter Freydis hamnade i konflikt med sina medresenärer i Vinland och då tog fram en yxa och högg ihjäl fem kvinnor. Men använde Freydis inte bara det redskap som råkade finnas till hands på gården? Det vill säga är yxorna i gravarna i själva verket hushållsredskap? Det är möjligt, menar Leszek Gardeła, men framhåller att de också kan kopplas till religiösa riter. Exempel på det finns i Ljósvetninga saga, där läsaren möter den isländska spåkunniga kvinnan Thorhild. I sagan utför hon en profetisk ritual, iklädd byxor och hjälm. Hon vadade ut i en närliggande fjord och slog yxan i vattnet två gånger, varpå vattnet blev rött. Detta förutspådde att onda händelser var att vänta.

Även om sagans uppgifter skrevs ner under medeltiden, så är jag starkt övertygad om att det kan vara ett eko av faktiska ritualer som utfördes av kvinnor under vikingatiden, säger Leszek Gardeła.

I en del av gravarna som ingick i Leszek Gardełas studie låg endast spjutspetsar, och i andra bara pilspetsar. Eftersom dessa, i likhet med yxor, var vanliga föremål, kan man inte säga vem de tillhört – de döda eller de sörjande som deltagit i begravningen. Ägarskapet blir mer tydlig när det gäller dyra svärd som var nära förknippade med sin ägare, svärden kunde vara en ”förlängning” av personen.

– Därför är det inte otroligt att de kvinnor som begravts med svärd verkligen har ägt dem, menar Leszek Gardeła.

Vad kan man då få för kunskap om kvinnliga krigare utifrån tidiga skriftliga källor, som beskriver vikingatida förhållanden? I 1100-talshistorikern Saxo Grammaticus bok om danernas historia, beskrivs vackra, långa krigarkvinnor som leder arméer och kämpar i första leden. Enligt Saxo sökte dessa kvinnor konflikter i stället för kyssar och föredrog vapenskrammel framför omfamningar. Men Leszek Gardeła tror att Saxos uppgifter mer bygger på klassiska berättelser om amazoner än på verkligheten.

I den norröna litteraturen, som nedtecknades under medeltiden, men som kan ha rötter i vikingatiden, förekommer kvinnor med koppling till krig. Inte minst Freja som ägde Folkvang, en motsvarighet till Valhall, dit hälften av de döda krigarna kom. Vi känner också till valkyriorna som red ut på slagfälten och pekade ut dem som skulle dö i striden. Även jättinnan Skade förknippas med vapen. När hennes far Tjatse hade dödats av gudarna, iklädde hon sig full rustning med ringbrynja och hjälm och sökte faderns hämnd. Men detta hör till mytologin.

I den litteratur som kallas Islänningasagor, som handlar om isländska släkter, deltar kvinnor aldrig i strider. Däremot kunde de ta till vapen för att hämnas eller skydda sig mot fiender. Ett exempel är när Freydis tar upp ett svärd från en fallen krigare och slår vapnet mot sitt blottade bröst för att skrämma i väg några fientliga män.

Däremot finner man krigarkvinnor i de så kallade Fornaldarsagor, som är fyllda av hjälteberättelser. Här kan man läsa om ”pojkflickor” som drömmer om att ägna sitt liv åt att strida, och som i slutet av sina liv leder arméer av män.

– Den här livsstilen har ibland sitt pris, kvinnorna måste ”bli män”, och ibland ändra både sitt namn och yttre för att lyckas, säger Leszek Gardeła.

Kvinnliga krigare möter oss också i bildvärlden, på små figurer av metall som påträffats i jorden. De kan bära sköld och ibland också svärd och spjut. Leszek Gardeła tror att de det kan vara valkyrior.

– Valkyrior förekommer ofta i isländska sagor och det är inte osannolikt om de också avbildades som figurer under vikingatiden.

Beväpnade kvinnor syns också på ett tjugotal så kallade valkyriespännen, där man ser en kvinna med hjälm, sköld och lång klänning som möter en ryttare till häst. Motivet har tolkats som en valkyria som hälsar en krigare välkommen till Valhall.

Fast det skulle också kunna vara ett möte mellan två kvinnor. Ryttaren har nämligen en speciell frisyr, med en kombinerad hårknut och tofs. Det är en håruppsättning som associeras med kvinnor. Men det märkliga är att samma ryttare bär byxor, något man förknippar med män. Det är möjligt att motivet föreställer Freja som hälsar en kvinna välkommen till Folkvang. Men Leszek Gardeła menar att det också skulle kunna föreställa valkyrian Brynhilde – som enligt sagorna välkomnade Sigurd med en dryck.

– Eftersom vi vet att historien om Sigurd var spridd i hela den vikingatida världen, är det inte otroligt att motivet är hämtat från en av sagans mest minnesvärda episoder.

Ibland påträffas små miniatyrsköldar i gravar, på boplatser och i skatter. Sammanlagt har ett åttiotal påträffats i Sverige, Danmark, Norge och Polen. Leszek Gardeła tror att dessa kan ha fungerat som skyddsamuletter.

Men om det nu funnits kvinnliga krigare under vikingatiden – varför valde de denna bana? Ser man till den samlade forskningen om kvinnliga krigare i historien, inte bara under vikingatiden, framträder ekonomiska skäl och patriotism som orsaker. Men kvinnor kan också ha tagit värvning för att undvika straff eller för att förenas med sin älskade på stridsfältet.

– Vikingatida kvinnor kan ha haft liknande motiv för att ta till vapen, menar Leszek Gardeła.

Kristina Ekero Eriksson

Sandby borg – efter massakern

Foto: Sebastian Jakobsson

Fynd vid utgrävningar utanför Sandby borg på Öland tyder på att borgen trots allt inte varit helt övergiven sedan massakern, så som man har trott. Men vad hände egentligen?

Vid utgrävningarna av Sandby borg har kropparna som påträffades och det faktum att ingen har tagit hand om de döda, tolkats som att borgen övergavs direkt efter massakern. Händelseförloppet som framträder i det arkeologiska materialet är bitvis extremt detaljerat och i flera fynd kommer vi nära inpå dramatiska skeenden och omedelbar död.

  Men vi har vid metalldetekteringar gjort fynd som tidsmässigt inte riktigt stämmer med att borgen skulle vara övergiven runt år 500. Ett litet kräftformat spänne från vendeltid och sent 500-tal, en exklusiv förgylld sköldnit från ungefär samma tid, ett vackert förgyllt bronshänge från tidig vikingatid … Hur har de hamnat här?

När ett litet likarmat spänne, typiskt vendeltid och sent 500-tal, dök upp i ett av schakten vid en utgrävning kunde vi inte blunda längre. Undantagen började bli för många. Att massakern ägt rum i slutet av 400-talet eller omkring år 500 hade vid det laget stärkts av ett antal kol-14-dateringar, men vad har egentligen hänt på platsen därefter?

Tillsammans med arkeologistudenter vid Linnéuniversitetet undersökte jag hösten därpå sammanlagt ungefär 60 kvadratmeter, fördelade på tre schakt, utanför borgmuren på den norra sidan. I området har tidigare gjorts flera fynd med metalldetektor, bland annat det ovan nämnda vikingatida hänget. Markytan var dessutom påtagligt ojämn; sänkor och förhöjningar skvallrade om arkeologiska lämningar.

Våra föraningar visade sig stämma i alla tre schakten. Arkeologiska lämningar kom fram direkt under grästorven: djurben och järnföremål men också stolphål och eldstäder. Åldern var svår att avgöra, men en sländtrissa i täljsten som påträffades i närheten fick oss att ana att vi var något lite yngre på spåren. Liknande sländtrissor fanns bland annat under den medeltida fasen i Eketorps borg som ligger lite längre söderut på Öland.

Under dessa ytligt liggande lämningar hittade vi grus – i massor. Vi insåg snart att gruset inte hade hamnat där på naturlig väg. Spår av mänsklig aktivitet fanns både i det 70 centimeter tjocka gruslagret och under det. Hade gruslagret med byggandet av själva borgen att göra, kanske för att jämna ut eller dränera? Det rimmade i så fall med tidigare iakttagelser inne i borgen. Framför allt vid undersökningen av hus 52 år 2017 kunde vi konstatera att ett decimetertjockt gruslager täckte äldre lämningar som eldstäder och gravar. Förbryllande var dock att det i detta ”nya” gruslager även fanns rätt mycket större stenar som låg lite huller om buller.

Att vi hittade eldstäder både ovanpå och under gruslagret gav oss möjligheter att med hjälp av kol-14-datering rama in perioden då gruset hamnat där. Kanske kunde vi på detta sätt rent av fastställa när borgen hade byggts. Förväntningarna var stora, men när resultaten kom fick vi återigen anledning att klia oss i huvudet. Ett hasselnötsskal från en eldstad ovanpå gruslagret daterades till vikingatidens slutskede eller tidig medeltid, vilket stämde bra med våra föraningar om dessa ytligt liggande lämningar. En kolbit från en eldstad under gruslagret blev dock daterad till vendeltid, omkring 660–780. Det innebär att gruset inte kan ha tillkommit i samband med borgens uppförande, utan tidigast omkring 150 år efter massakern.

Vad hade man gjort utanför borgen under vendeltid eller vikingatid som avsatt så tjocka gruslager? Var de människor som fanns här vid denna tid medvetna om vad som hade hänt inne i borgen några hundra år tidigare? Och hur ska vi förstå de rätt så exklusiva föremål från vendeltid och vikingatid som hade hittats, både i borgen och utanför?

Som alltid när det gäller Sandby borg hopar sig frågorna ju mer vi gräver. Vi har inga svar än, men en möjlighet är att man under vendeltid eller vikingatid av någon anledning aktivt började riva borgen. Det skulle kunna förklara de tjocka gruslagren och även de större stenarna.

Resultaten av undersökningen ger oss nya perspektiv och nyanserar bilden av den övergivna borgen. Men än har vi bara börjat skrapa på ytan.

Ludvig Papmehl-Dufay