Dödskallen blev dödsstötenför min karriär som arkeolog

SOM BARN DRÖMDE jag om att bli arkeolog. Det fick jag bittert ångra när jag väl kom ut i fält. På rasterna höll vi till i byggfuttar, det fanns inga mikrovågsugnar, maten ställdes in i ett gasoluppvärmt skåp på morgonen och var ganska torr när det var dags för lunch. Jag minns i första hand inte den 2 000 år gamla servisen av näverkärl som jag grävde fram, inte bronsåldersröset på toppen av berget, inte den vackra pärlan av karneol. Jag kommer ihåg hur en grävledare fick bilen nedsprutad med svinurin efter att ha felparkerat på en skogsväg, hur mitt då blonda hår var täckt av jord och den förtvivlade känslan att sitta på ett fruset fält i Västmanland i skymningen (där Mälarbanan snart skulle gå fram).

Då fick jag nog. Jag som älskar att prata med människor och här satt jag i sällskap med endast avlidna!

MIN ARKEOLOGISKA DRÖM fick sin sista dödsstöt på ett kontor i Upplands-Väsby där jag blivit satt med en hög med brända ben som skulle sorteras. På bordet fanns också en dödskalle som håglöst såg ned på mig. Då fick jag nog. Jag som älskar att prata med människor och här satt jag i sällskap med endast avlidna!

Intresset för forntiden fanns alltså kvar, jag vill påpeka det, men omständigheterna drev mig vidare till Historiska museet i Stockholm. Där jobbade jag med att guida, göra utställningar och sköta programverksamheten.

Jag startade också mitt företag Tidsresan och körde iväg med pensionärer till fornlämningar. Det var underbart ända tills chefen tyckte att jag var mer road av forntiden än samtidsfrågor. Hux flux hade jag gått en journalistutbildning och stötte på Dick Harrison som ville skriva en bok om vikingatiden med mig.

DÄREFTER HAR JAG ägnat mig åt berätta om arkeologi och historia på alla ställen där jag kan göra min röst hörd: i tv, radio, poddar, tidningar – och ännu fler böcker.

Men jag vore ingenting om jag inte hade det nätverk av fantastiska och kunniga arkeologer runt omkring mig – forskare som svarar på frågor, skickar artiklar, letar fram bilder, rapporter och särtryck.

Mitt bästa raggningsställe för att få ny information är att hänga på Vitterhetsakademins bibliotek, dit kommer alla förr eller senare (och hittar man inte den man söker finns ju deras skrifter där). De berättar om opublicerade resultat, drar ner mig i magasin och tipsar om kollegor som kan veta mer. Deras entusiasm och kärlek till ämnet är enorm och jag är så tacksam att de vill dela med sig av sin stora kunskap.

OCH JA, IBLAND återvänder jag ut i fält, ibland i egenskap av informatör för någon utgrävning, ibland som nyfiken journalist. Det är bättre nu. I vissa byggfuttar finns till och med tv har jag hört.

Kristina  Ekero Eriksson

Kristina Ekero Eriksson

är arkeolog och vetenskapsjournalist. Här syns hon på en utgrävning inför byggandet av Arlandabanan 1992. Kristina ler tillkämpat. Att skriva i Populär Arkeologi är roligare än att gräva.

Relaterat innehåll