Hästar i strid – använde inte vikingarna sina fålar i fält?

Kristina  Ekero Eriksson

Kristina Ekero Eriksson

13 feb 2024

Två vikingatida krigare som begravts i Gamla Uppsala kan ha hört till en militär sammanslutning med vida förgreningar. Men hur använde de sina hästar?

Kvarlevorna av två krigare från 900-talet upptäcktes i Gamla Uppsala för några år sedan, då ett nytt hus skulle uppföras intill prästgården. Fyndet var visserligen sensationellt, men ändå väntat eftersom man påträffat båtgravar för både män och kvinnor här tidigare. Läget för fyndplatsen är exklusivt, bara ett stenkast från kungshögarna och själva kungsgården – vilket tyder på männens dignitet. Kämparna hade lagts i fören, medan deras hästar placerats i aktern. Det är uppenbart att det är krigare som begravts på detta sätt, det vittnar både vapen och skador om.
– Den ena båtgraven är daterad till runt 900-talets mitt, utifrån föremål och kol 14-dateringar. Här låg en man som dött i 70-årsåldern utrustad med sköld, svärd, en huggkniv, yxa, spjut, pilbåge och pilar. Det är mycket ovanligt att man hittar en så fullständig vapenuppsättning i en grav, i Mälardalen finns färre än tio motsvarigheter från vikingatiden. Ofta saknas till exempel en yxa eller pilspetsar, och huggkniv är otroligt sällsynta. Det enda som fattas i båtgravarna i Gamla Uppsala är egentligen hjälm och ringbrynja, men det hittar man i princip aldrig, berättar arkeologen Anton Seiler från Arkeologerna som var projektledare för utgrävningen.

Arkeologen Anton Seiler och hans medarbetare från Arkeologerna undersökte de två båtgravarna i Gamla Uppsala sommaren 2019. Senare i år kommer rapporten. FOTO: ARKEOLOGERNA

Den 70-årige krigaren hade ett hål i kraniet, en skada som läkt och som han sedan levt med under en längre tid.

Den andre krigaren däremot dog till följd av sin huvudskada. Han var runt 40 år gammal när han drog iväg till sin sista strid. I hans grav låg ett arabiskt mynt daterat till 959 och troligen dog han under något av de följande decennierna. På slagfältet träffades han av ett svärdshugg i skallen som kom uppifrån och snett bakifrån – kanske mötte han sin baneman när han fallit till marken och försökte fly. Han dog dock inte direkt, utan någon har vårdat honom och plockat bort lösa benbitar från kraniet, fragment som arkeologerna påträffade vid den avlidnes fötter.
– När den yngre krigaren begravdes fick han med sig ett svärd och en sköld, säger Anton Seiler.

En spekulation är att den 40-årige krigaren kan ha dött i slaget vid Fyrisvallarna, som troligen stod i närheten av Gamla Uppsala omkring år 985. På ena sidan stod sveakungen Erik Segersäll, på den andra hans brorson Styrbjörn Starke som gjorde anspråk på tronen. Slaget kan ha lockat långväga krigare, ett par runstenar i Skåne berättar i alla fall om krigare som varit i Uppsala och kämpat. På Sjörupstenen, nära Ystad, hävdas det att Asbjörn inte flydde vid Uppsala ”utan kämpade så länge han hade vapen”.
– Flera vapen i våra båtgravar är riktigt fascinerande föremål, som består av olika typer av metaller, trä och annat organiskt material. De vittnar om en hantverksskicklighet på hög nivå. På vissa finns även spår av färg, textilier och kanske päls, säger Anton Seiler.

Båda krigarna hade fått med sig en sköld. Här syns en sköldbuckla som suttit mitt på utsidan av skölden som skydd för krigarens hand. Bredvid den en kam. FOTO: ARKEOLOGERNA

Båda männens svärdsskidor hade doppskor i form av en falk. Enligt arkeologen Charlotte Hedenstierna Jonson är dessa ett kännetecken på krigare kopplade till en organisation, som skyddade handelsmän under resor. Ytterligare en doppsko prydd med en falk har påträffats på en kultplats vid en av gårdarna i Gamla Uppsala. De är inte helt ovanliga. Främst hittas de i östra Mellansverige, utefter de ryska floderna och i maktsfären kring Kievriket. Som en viskning från forntiden finns en stiliserad version av falken i Ukrainas statsvapen.

Men frågan är var krigarna i båtgravarna kom ifrån? Strontiumanalyser av deras tänder och ben visar att de vistats en tid i Gamla Uppsala, men det var inte deras hemort. De kom ursprungligen från ett område i Norge, på västkusten, i norra England eller i Baltikum.

Båtarna som de begravdes i har multnat bort, men lämnat efter sig hundratals nitar. Utifrån deras läge i marken har båtexperten Gunilla Larsson konstaterat att relingarna varit höga och att de sannolikt haft mast och segel. Männen har alltså kunnat segla över hav med sina båtar.
– Krigarna i Gamla Uppsalas båtgravar har blivit begravda på ett speciellt ställe, på ett båtgravfält som visar att de hade en nära relation till kungen. Vi vet att båda hade en krigisk identitet, vilket avspeglas i vapen och stridsskadorna. Den äldre har nog inte varit i aktiv tjänst, han hade gått i ”pension”, men ingick troligen i kungens närmsta krets, kanske som rådgivare. Hans kompletta vapenutrustning tyder på att han varit ett högt befäl. Båda männen har dugt i strid och klivit upp i graderna och så småningom ingått i den sociala sfären närmast kungen. Man vill veta mer om dem, det är jättesynd att det inte finns fler skriftliga källor. De måste ha sett och upplevt mycket, menar Anton Seiler.

En av hästarna i Gamla Uppsalas båtgravar undersöks av en arkeolog. Först när arbetet med konserveringen och de naturvetenskapliga analyserna är avslutat kommer Arkeologerna att publicera bilder av vapnen.

Hästarna som lagts i aktern i Gamla Uppsalas båtgravar var hingstar som fortfarande hade huvudlag på sig, på den ena satt bettet fastrostat i underkäken. Båtgravar med krigare och hästar finns också bland annat i Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala. Här har man hittat hjälmar från vendeltiden (540–800) prydda med dekorerade pressbleck där man kan se ryttare till häst. På vissa av blecken syns krigare klädda i kaftan, ett bekvämt ridplagg som går omlott om kroppen. Sådana bars av de segerrika sassaniderna, en mäktig persisk dynasti som regerade 226–651. Klädmodet plockades sedan upp av bysantinarna (trots att sassaniderna var deras fiender) och därifrån kan det ha spritt sig till nordborna.

I en av Valsgärdes båtgravar har den döde krigaren fått med sig fyra hästar. En tolkning är att en behövdes som reserv, en som pack-eller draghäst för att forsla utrustning och proviant samt ytterligare en häst till en väpnare. Men arkeologen och hästexperten Anneli Sundkvist menar att de skandinaviska krigarna under vendeltid och vikingatid inte stred till häst. Man red till slagfälten, men väl framme steg man av sina riddjur och slogs till fots.
– Motiven på de vendeltida hjälmarna är uppenbart kopior av äldre romerska motiv. Annars finns det inga bilder eller skriftliga källor som styrker att man skulle ha använt hästar i strid vid den här tiden, säger Anneli Sundkvist.

”Vikingarnas hästar var storleksmässigt i klass med en modern islandshäst.”

Inga stigbyglar låg i Gamla Uppsalas båtgravar, trots att sådana introducerades under 700–800-­talen i Skandinavien. Vissa menar att stigbyglar underlättade när man stred till häst. Då kunde man nämligen fokusera på sina vapen utan att vara rädd att trilla ur sadeln. Men det är ingenting som Anneli Sundkvist håller med om.
– De kunde rida fantastiskt utan stigbyglar! Det finns forskning som motsäger stigbygelns omdaning av stridskonsten. Exempelvis hade romarna inga stigbyglar. Stigbygelns främsta egenskap är att den underlättar uppsittning.

Hästarna under vikingatiden var betydligt mindre än idag.
– Vikingarnas hästar var storleksmässigt i klass med en modern islandshäst, omkring 120–140
centimeter höga, säger Anneli Sundkvist.
Som en jämförelse med dagens hästar: gränsen för ponny går vid 148 centimeter, och de hästar som ingår i Beridna högvakten i Försvarsmaktens tjänst är mellan 163 och 168 centimeter höga.

Arkeologen Anneli Sundkvist är aktuell med romanen ”Ensam red hon ut”, där läsaren förs till 700-talets Uppsala och England. Den politiska situationen i Europa spelar roll för handlingen – men även hästar. För den som vill veta mer om hästarnas roll under vikingatiden rekommenderas Anneli Sundkvist avhandling Hästarnas land – aristokratisk hästhållning och ridkonst i Svealands yngre järnålder som finns att läsa på www.academia.edu. FOTO: SANNA EKLUND

Men när började man egentligen strida till häst man mot man? Anneli Sundkvist menar att slaget vid Hasting var kavallerichockens verkliga genombrott.
– På Bayeuxtapeten kan man se det ”nordiska” sättet att slåss, tätt tillsammans skyddade av en sköldborg. Den taktiken krockar med det kontinentala när normanderna anfaller med fullt kavalleri.
Bayeuxtapeten avbildar slaget vid Hasting år 1066, då Vilhelm erövraren slog till mot anglosaxarna. På den kan man se över 200 hästar. Troligen broderades den 70 meter långa bonaden ett tiotal år efter sammandrabbningen. Anglosaxarna var utmattade efter att de senaste veckorna marscherat nästan 40 mil till Hastings från Stamford bridge, där de precis besegrat den siste vikingakungen, Harald Hårdråde.

Vilhelm erövraren hörde hemma i Normandie och det måste ha gnäggats, frustats och stampats med hovarna inför avfarten över Engelska kanalen. Hästarna bands troligen och lades ombord på båtarna. På Bayeuxtapeten kan man se hur hästhuvuden sticker upp ovanför relingen på normandernas skepp.

Det är en gåta hur hästarna kunde vara så lugna i båten, när de fördes över Engelska kanalen till Battle, någon mil nordväst om Hastings, där slaget avgjordes. FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

I den samtida dikten Gesta Guillelmi ducis Normannorum, skriven av Wilhelm av Poitiers, framgår att Vilhelm erövraren förlorade tre hästar under slaget, alla blev de träffade av spjut. Vid ett av tillfällena när Vilhelm mist sin häst vände han sig till en av sina krigare, för att denne skulle överlåta sin häst till honom. Men han låtsades inte uppfatta Vilhelms signaler utan blev med våld neddragen från sadeln. Det berättas också hur Vilhelm hämnades på den fiende som dödat en av hans hästar, genom att ha ihjäl gärningsmannen.
– Slaget vid Hastings kom att bli genombrott för ett nytt sätt att använda hästen i strid. Närstrid till häst mellan riddare är något som vi känner från många populära framställningar. Det var vid Hastings det började, säger Anneli Sundkvist.