Många års åror

SKEPPSTEKNOLOGINS historia har sina stora gåtor, som bara arkeologiska fynd kan lösa. Den mest välkända är den om när seglen introducerades här i Norden. Det mesta talar för att seglen hissades i början av 700-talet och därmed blev en av förutsättningarna för den vikingatida expansionen. Men samtidigt, hur slötänkta var egentligen tidigare sjöfarare som bevisligen korsade Östersjön och andra hav? De måste väl ändå ha utnyttjat segel, särskilt som långresenärerna bland dem sett segel i bruk på Medelhavet. Och enstaka skepp bland bronsålderns hällristningar tycks ha både mast och rigg. Först när vi hittar ett havsgående bronsåldersskepp lär vi ana vartåt det lutar.

EN LIKA STOR gåta är när nordborna övergav paddlandet för att mer effektivt ro med åror. Besättningarna på bronsålderns hällristningsbåtar paddlade, Hjortspringbåten från 300-talet f.Kr. var en kanot och Tacitus säger år 98 att svearna på sina skepp har lösa åror, vilket låter som paddlar. Först från omkring år 300 dyker säkra fynd av rodda skepp upp.

FYND OCH beskrivningar från sydskandinaviskt område ger alltså en ganska entydig bild, där vi ändå kan undra varför man inte tidigare insåg roddens ergonomiska energibesparande fördelar. En allvarlig tankeställare fick vi dock först år 2019, då Stephen Wickler vid Norges arktiske universitet presenterade flera oansenliga men fantastiska träfynd från Nordnorges vackra kusttrakter, däribland den avbildade åran från Hersøy i Karlsøy kommun, som dateras till den förromerska järnåldern, 500 f.Kr. – Kr.f. Hersøyåran har en märklig avsmalning på skaftet som kan tyda på att den utgjorde en styråra, men likafullt indikerar det en båt framdriven med åror. Rodden i Skandinavien kan alltså vara långt äldre än kontakterna med romarna. Frågan är nu om förekomsten i Nordnorge säger något om de sydskandinaviska förhållandena. Kanske rodde man även här till vardags, kanske redan under bronsåldern, medan paddlandet förbehölls de mytiska skeppen och krigskanoterna. Också här får vi hoppas på nya fynd.

RODDEN LETADE sig tidigt in i diktens värld som metafor för både livets och dödens resor, som när järnålderns bildstenshjältar ror ut på äventyr eller Gunnar Ekelöf i dikten
Samothrake (googla fram den!) utbrister: