/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2022%2F06%2FKogg-Tvekamp_av_Elbogen-Ystad-2013.jpg)
Koggar, koggar, överallt koggar
Peter Bratt
10 jun 2022
En rad nya fynd av koggar ökar kunskapen om handel och sjöfart i Norden under medeltiden.

TROTS ATT NORD– och Östersjön genomfors kors och tvärs av tusentals handelskoggar under loppet av medeltiden är det ytterst få som har hittats i dag. Men under hösten och våren har hela tre nya fynd gjorts på Västkusten och därmed har tidigare endast sju kända vrak från Sverige blivit tio.
Från hela Europa känner man inte till fler än ett 30-tal fynd av koggar. En av de nyfunna koggarna på Västkusten har också visat sig vara ett av de hittills äldsta fynden av fartygstypen som tycks omnämnas i de historiska källorna tidigast 1206. Den hittades förra året när marinarkeologer från Göteborgs universitet letade med drönare efter vad som kunde vara ett skeppsvrak från 1500-talet. I stället hittade de resterna av en kogg som låg på botten i en naturhamn vid Dyngön utanför Fjällbacka i norra Bohuslän. När den undersöktes närmare av dykare visade sig vraket vara bevarat till 10 meters längd och 5 meters bredd, men har troligen ursprungligen varit 20 meter långt. Borden i skeppssidan var tätade med mossa som var typiskt för koggarna.
VARFÖR KOGGEN SJUNKIT när den legat skyddad i en naturhamn fick sin förklaring när dykarna såg att vraket var fyllt av träkol som visade att den eldhärjats och sedan gått till botten. Tack vare att koggen sjunkit ned i bottensedimenten har stora delar fartyget bevarats från skeppsmasken som annars äter upp de flesta trävraken utanför Östersjön.

Träprover skickades till Danmark för dendrokronologisk analys, det vill säga för datering och ursprungsbestämning genom jämförelser av årsringarna med serier av väldaterade prover med känd proviniens. Resultatet överraskade. Det visade sig att virket i koggen bestod av ek som avverkats i nordvästra Tyskland någon gång mellan åren 1233 och 1240. Det innebär att fartyget byggts i området kring Hansastaden Bremen och kan då ha tillhört det vi denna tid expanderande tyska handelsförbundet.
– Vi kommer att återkomma till fyndplatsen för vidare undersökningar, kanske inte i år, men i en nära framtid, säger marinarkeologen Staffan von Arbin som leder forskningsprojektet och arbetar på en avhandling om den medeltida sjöfarten i Bohuslän.

KOGGEN BRUKAR I den traditionella historieskrivningen framställas som det dominerande handelsfartyget under medeltiden i Nordeuropa. De senare årtiondenas många skeppsfynd visar att koggen var viktig, men inte så enarådande som det brukar framställas, utan det fanns en mångfald båtar av olika form och storlek under tidsperioden. Så det var inte bara koggen utan även andra större och lastdrygare nordiska klinkbyggda skepp som i början av medeltiden avlöste den vikingatida knarren när handeln ökade i Nordeuropa. Koggen med sin speciella konstruktion har möjligen ett ursprung i 900-talet och den frisiska atlantkusten, men även det närliggande Jylland har föreslagits. Fartygstypen togs upp och blev grunden för skeppsbyggeriet inom Hansan – handelsförbundet som kom att dominera handeln i Nord- och Östersjön från 1200-talet och under resten av medeltiden.

Den klassiska koggen hade en lådaktig och fyrkantig skrovform med rak stäv och oftast bara en mast med ett enda stort råsegel. Men både form och storlek kunde variera från mer långsmala öppna koggar till tunga fartyg överbyggda med kastell i för och akter. Karaktäristiskt för byggnadstekniken i koggen var att skeppets sidor var klinkbyggda, det vill säga med borden lagda delvis över varandra, medan botten var byggd med plankorna lagda kant i kant och tätade med mossa.
En normalstor kogg kunde ta en betydligt större last än sin vikingatida föregångare knarren, över 80 ton, eller fyra gånger mer, och var mycket sjövärdig, men en sämre seglare. Utöver sin storlek hade koggen också en fördel i sin flata botten utan köl som gjorde att skeppet kunde stå upprätt på en torrlagd strand vid ebb och lägga till vid grunda hamnar och stränder.

YTTERLIGARE TVÅ FYND av koggar gjordes i Varberg i april i år vid de arkeologiska undersökningarna inför bygget av Varbergstunneln och ett järnvägsspår som pågått sedan 2019. Resterna efter vraken hittades vid den medeltida strandlinjen till Varbergs föregångare, staden Getakärr, omnämnt tidigast 1309 i Erikskrönikan. Det är ett större skepp som är 20 meter långt och 6 meter brett och ett mindre med samma bredd, men betydligt kortare med en längd på endast 8 meter.
KVAR EFTER DE två koggarna är bottnarna och babordssidorna som bevarats i de gamla bottensedimenten. Vraken dokumenteras minutiöst genom fotogrammetri och med handscannrar så att skeppens ursprungliga form och utseende ska kunna rekonstrueras digitalt.
De bevarade träpartierna tas samtidigt tillvara och förvaras i särskilda vattencontainrar för vidare analyser.

– Bevaringsförhållandena i den gamla sandiga sjöbotten har varit mycket goda och vi har hittat många träföremål, skedar, skålar och en hel del skor, berättar Elisabet Schager från Arkeologerna som ansvarar för utgrävningarna vid Varberg. I det stora koggvraket fann vi också många ovanligt välbevarade riggdetaljer, kanske ett reservdelsförråd, som har bevarats genom att de hamnat under ballasten av sten när skeppet kantrat.
JORDPROVER KOMMER ATT tas från de två medeltida vraken för att undersöka om det finns spår av lasten och om det fanns djur ombord. Koggarnas ålder bedöms preliminärt till 1300- eller 1400-tal utifrån skeppsbyggnadstekniken, men bättre dateringar är att vänta när skeppstimret analyserats närmare. Varför skeppen ligger vid Getakärr är oklart, men kanske har de sökt skydd i den dåtida grunda viken vid en storm och gått under är en idé. Tidigare har arkeologerna hittat två 1500-talsskepp, mynt och keramik från Tyskland i närheten av fyndplatsen för koggarna som visar att Getakärr var en stad präglad av handel och sjöfart.
OCH SLUTLIGEN ETT nygammalt fynd, men inte desto mindre intressant. Det är den så kallade Kronholmskoggen som hittades och delundersöktes redan 1995 när en damm skulle utvidgas på en golfbana vid Västergarn på Gotlands västkust. Under hösten 2020 har fyndplatsen åter besökts av arkeologer under ledning av Johan Rönnby på Södertörns Högskola inom ramen för ett tvärvetenskapligt projekt i samarbete med Göteborgs universitet. Vid underökningen 1995 kunde man konstatera utifrån de bevarade resterna – kölen, kölsvin, de fem nedersta bordgångarna och bottenstockarna – att koggen varit cirka 15 meter lång och upp emot 5 meter bred.
Ett ovanligt drag var att skeppet inte var helt byggt i ek, utan också i furu. Mossan från drevningen mellan bordsplankorna kol-14-daterades till första hälften av 1200-talet. Efter undersökningen fick vraket ligga kvar övertäckt, men innan schaktet återfylldes placerades fyra färska trästavar på vraket för att kunna mäta framtida nedbrytningsprocesser.

NÄR ARKEOLOGER OCH träforskare återkom 2020 var också ett av syftena att undersöka hur vraket mådde 25 år efter upptäckten, men också att få bättre datering och öka kunskapen om skeppet och koggar över huvudtaget. Schakten från 1995 togs upp igen och trästavarna från den första undersökningen togs tillvara samtidigt som prover togs för dendrokronologisk och miljöhistorisk analys.
Analysen av årsringarna i de tre proverna som togs från vraket daterade bygget av koggen till 1245–1251, så det stämde ganska väl med den tidigare kol-14-dateringen. Men nu kunde man också undersöka varifrån virket kom och därmed byggnadsplatsen för koggen. Konstruktionen gav en del ledtrådar eftersom den följde frisisk-tysk ”koggtradition” samtidigt som det fanns nordiska drag med glesare spantning och bottenstockar av furu. Den dendrokronologiska analysen visade att träproverna kom från Kalmartrakten och Gotland, vilket är unikt för kända koggfynd. Slutsatsen blev att skeppet kan ha byggts någonstans efter smålandskusten eller på Gotland med småländskt virke.
Bollen ligger nu hos länsstyrelsen om vad som ska hända med vraket – konservering eller flytt.

Foto: Johan Rönnby
LÄGET FÖR VRAKET är belysande. Det ligger mitt i vad som var ett sund mellan den dåvarande ön Kronholmen och fastlandet under vikingatiden som fortfarande var farbar för en kogg under 1200-talet. Det bör ha varit en god och skyddad ankringsplats vid denna tid och fynd och fornlämningar i området visar att sjöfart och handel har en rik tradition i trakten. Bara drygt en kilometer nordost om ligger den vikingatida hamn- och handelsplatsen Paviken där det bedrevs skeppsbyggeri- och hantverk och på samma avstånd i sydost finns den medeltida hamnen Västergarn som övertog Pavikens roll under 1000-talet och blev en av Gotlands viktiga hamnar under medeltiden.
Men hur gick det då med trästavarna? Ja, både de och själva vraket visade att nedbrytningsprocesserna accelererat efter den första underökningen 1995. Så slutsatsen blev att ska lämningarna efter koggen bevaras så kan de inte ligga kvar på fyndplatsen.
– Bollen ligger nu hos länsstyrelsen om vad som ska hända med vraket – konservering eller flytt till en bättre plats, säger Johan Rönnby. Hur det än blir med det saken så hoppas han att få undersöka skeppet och dess omgivning mer ordentligt i framtiden.