Säljägarnas året runtbåt

Jonathan Lindström

Jonathan Lindström

13 jun 2023

Vikingaskepp i all ära, men ska vi förstå Öster­sjöfolkens äldsta historia måste vi se närmare på vardagens flytetyg.

Kölformen på de österbottniska säljägarnas fälbåtar gjorde dem lätta att släpa över isen. FOTO: I. K. INHA MUSEOVIRASTON KUVAKOKOELMAT/KANSATIETEEN KUVAKOKOELMA KK2969:214

MIN LÅNGHÅRIGE OCH bistre farfars farfar Smes-Tompe från Ormsö utanför Estlands kust var fiskarbonde och skutskeppare. Det finns mängder med historier om honom, däribland en säljaktshistoria, som man får tro om man vill. Han hade smugit ut på Torsgrundet och hamnat öga mot öga med en jättelik gråsäl, men flintbössan klickade. Gråsälen såg sin chans och for på Tompe, bet tag i hans fårskinnspäls och rev av honom ena ärmen. En jaktkamrat skyndade strax till och gjorde slut på sälen.

SÅ LÅNGT DE historiska källorna tillåter går det att följa Östersjöns säljakt bakåt i tiden. Även om fångsten skedde året runt så är det vinterjakten som imponerar. Grupper om upp till åtta man släpade sin fälbåt (färdbåt) flera mil ut på Östersjöns is för att jaga säl vid isranden. De stannade ute i veckor eller ibland månader och tryggheten var fälbåten; i den sov man, i den åt man. Männen kunde ta hästar till hjälp för att dra ut fälbåten så långt isen var pålitlig. Sedan blev det männens sak att dra båten, ta sig över råkar, ro över öppet vatten, bryta tunnis med fören och dra upp båten där isen åter låg tjock. Hade man otur med isen och vädret kunde man sluta på andra sidan havet, och fick invänta senvåren innan det var möjligt att återvända hem.

DET FINNS GODA skäl att tro att det här slaget av vinterjakt inleddes på allvar redan omkring år 3400 f.Kr., i samband med en köldperiod som gav tjockare is och drev sälarna långt ut till havs vid isranden. Vid samma tid kan man se att de kulturella kontakterna över Östersjön, från att knappt ha existerat blev intensiva. Genom östliga impulser uppstod den gropkeramiska säljägakulturen, vars hyddbyar lade sig som ett pärlband längs stora delar av Sveriges kuster. En rimlig förmodan är att det var nu som pålitliga åretruntbåtar utvecklades, med vilka man liksom med de historiska fälbåtarna kunde ta sig fram på både is och öppet vatten, och ha som bas under månadslånga utfärder på havsisen.

HUR SÅG DESSA första säljägarbåtar ut? Här tror jag att vi kan lösa två gåtor i ett sammanhang. En närmast uttjatad fråga är nämligen varför bronsålderns hällristningsskepp ser så märkliga ut och bara påträffas kring Skandinaviens kuster. Tack vare det danska fyndet av Hjortspringbåten från den äldsta järnåldern vet vi ju att hällristningsskeppen återspeglar en verklig konstruktionstyp, paddlade skepp med dubbla stävhorn. Bronsåldersskeppen har en tydlig för och akter, medan Hjortspringbåten har två förstävar, sannolikt för att det är en krigskanot som man snabbt ska kunna retirera med, och då är det bättre att snabbt byta riktning, det vill säga backa, än att svänga runt i en vid båge. Järnåldersbåten är alltså en militärteknisk utveckling av bronsåldersskeppen. Hjortspringbåten ger oss ändå ovärderliga upplysningar om båtens trädetaljer.

Gråsälen såg sin chans och for på Tompe, bet tag i hans fårskinnspäls och rev av honom ena ärmen. En jaktkamrat skyndade strax till och gjorde slut på sälen.

MEN HUR UPPSTOD bronsålderns skeppstyp? En ledtråd har vi i att den i stort sett bara är avbildad i trakter som har varaktiga vinterisar längs kusterna. En möjlighet är alltså att skeppstypen går tillbaka på en åretruntbåt, och då ligger det nära till hands att misstänka att det handlar om den säljägarbåt som gropkeramikerna kan antas ha utvecklat från år 3400 f.Kr.

Utifrån hällristningsskeppens och Hjortspringsbåtens detaljer kan vi göra ett rekonstruktionsförsök och utvärdera hur väl den skulle passa stenålderns säljägare. Det är naturligtvis en ren skrivbordsprodukt, men någonstans måste man ju börja.

Bottenplankan kan likna en utfläkt stockbåt och ger båten en rundplan botten som gör den lätt att dra upp på stranden och släpa över is. Dessutom är båten grundgående, vilket gör att man snabbt kan nå in till och landstiga på kobbar vid säljakt. Främre kölhornet är lämpligt att dra båten med över tjock is, och den massiva stävklossen har klarat starka påfrestningar. Främre kölhornet har också brutit upp tunn is effektivare än en trubbig för.

Strax ovanför kölhornet utgör främre relingshornet ett utmärkt stöd för den harpunerare som står framme vid fören när båten paddlas mot bytet, och en liknande funktion kan ibland aktre relingshornet ha haft. Kanske har man också kunnat använda hornen som pollare för harpunlinor och nät.

Låsträn och hornstöd har varit fästa i urtag och med träpluggar, men i övrigt har båtens delar varit sammansydda med bast, vilket gjorde båten seg och tålig i sjögång och vid isskruvning, när skrovet klämdes mellan isflak. Detta tycks alltså vara en båt anpassad för säljakt och åretruntanvändning i nordiskt klimat. Intressant nog saknar bronsålderns båtar på kontinenten och brittiska öarna de märkliga utskjutande hornen. De finns bara inom det område i Nordeuropa där kustvattnen är regelbundet isbelagda.

Rimligast är att föreställa sig att åttamansbåtar var det vanliga bland kustborna under bronsåldern.

Sälar flås på isen, sent 1800-tal. Den som var skicklig med kniven flådde djuret på enstaka minuter. Först drogs ett snitt från huvud till stjärt med snitt åt sidorna för att skilja späck från kött och sedan ytterligare några kring huvud och stjärt. Därpå kunde skinnet med kvarsittande späck dras av djuret. Gravyr efter foto i Fritjof Nansen ”Paa ski over Grønland” 1890.

NU ÄR JAG jävig, men tills någon kommer med kloka invändningar så håller vi oss kvar vid denna tolkning. Bronsålderskeppen tycks ha sitt ursprung i stenålderssäljägarnas åretruntbåtar. Det betyder inte att alla hällristningsbåtar ska förstås som säljaktsbåtar. Bevisligen har en del av dem utvecklats till krigskanoter senast på Hjortspringsbåtens tid. Även om bronsålderns hällristningsskepp har tydlig för- och akter (aktre kölhornet är inte uppåtböjt utan skjuter rakt ut) så kan vi räkna med att de flesta av dem har föreställt krigskanoter och stora statusskepp där hövdingar, småkungar, hjältar och till och med gudar satt som skeppare i aktern. Det förklarar de ofta tjugo, tretto, ibland fler bemanningsstrecken som anger besättningarnas storlek. I den sena järnålderns och den tidiga medeltidens roddarskepp på Östersjön, både från Sverige och Estland, var trettio man ett vanligt antal.

MEN DET BETYDER inte att säljaktsbåtarna försvann under bronsåldern. Arkeologiska fynd visar att säljakten pågick under hela forntiden. Dessutom, när jag räknade antalet bemanningsstreck på omkring 200 skepp på östra Sveriges största hällristning i Hemsta hagar, så visade sig åtta man vara det överlägset vanligaste. Det är alltså samma antal som ingick i säljaktlagen kring Bottenhavet och Bottenviken under historisk tid. Dessutom brukar standardantalet familjehyddor i de gropkeramiska byarna vara sju, åtta, vilket kan tolkas som en man från varje familj till säljaktlaget. Arkeologer som räknar bemanningsstreck på andra håll i landet hamnar också på samma antal. Rimligast är därför att föreställa sig att åttamansbåtar var det vanliga bland kustborna under bronsåldern, men till det kom hövdingarnas krigskanoter och prestigeskepp.

TROLIGEN BEHÖLLS BÅTTYPEN fram till ett par sekel efter vår tideräknings början. Ännu år 98 beskriver den romerske historieskrivaren svearnas skepp som fortfarande tycks vara av Hjortspringstyp, men danska båtfynd från omkring år 300 är av ”modern” typ, klinkbyggda med smal köl och rodda, inte paddlade. Sannolikt inspirerades nordborna till förändringen när de tjänstgjorde i romerska hjälptrupper vid gränsfloden Rhen, där militära skeppsvarv var belägna. Den nya tekniken förändrade inte bara krigsskeppen utan också säljägarnas skepp, men även fortsatt höll de gärna åtta mans besättning.

PÅ HÄLLRISTNINGEN I Hemsta hagar finns också en närmast unik figurtyp, som ser ut som nät, med formen av liggande tomteluvor eller skepp. Av en scen framgår att de tillhör en äldre fas och har blivit överhuggna med mer traditionella skepp. Man skulle kunna tro att att de som gjorde de senare skeppen inte brydde sig om nätfigurerna, men notera att nätfigurerna ligger under skepp som de ansluter till i smaländen. På en intilliggande scen flera meter därifrån finns dessutom ett exempel på ett skepp med en som det tycks samtidigt inknackad nätfigur, i samma läge, där nätfiguren kan tolkas som ett nät som släpar i vattnet efter skeppets akter. Detta tyder på att nätfigurernas och skeppens inbördes positioner inte ska ses som en tillfällighet. Lägg också märke till de utdragna övre linjerna som kan liknas vid linor och rep.

Det intressanta är nu att det finns traditionella sälnät som har brukats exempelvis vid Österbottenkusten som har varit rektangulära och långsträckta med begripligt nog grova maskor. Nätens flöten var utformade som smala basebollträn och mörkfärgade för att inte uppmärksammas av sälarna, och de flöt upprätt. Likheten med nätfigurerna är påtaglig.

Kanske kan vi se figurerna som gudinnans undervattensnätskepp, inknackade av skrockfulla säljägare inför en avfärd.

MITT FÖRSLAG TILL tolkning är detta. Tidigast har några av de båtliknande sälnätsfigurerna knackats in på hällarna i Hemsta hagar. En möjlighet är att de har tänkts knutna till en bronsåldersmotsvarighet till den fornnordiska havsgudinnan Ran, som drog ner olyckliga sjöfarare i sitt nät. Här passar ju sälnät bättre än fisknät, eftersom sälar är relativt människolika. Kanske kan vi se figurerna som gudinnans undervattensnätskepp, inknackade av skrockfulla säljägare inför en avfärd. När man sedan återkom till samma plats för att knacka in en utförlig berättelse som omfattar hundratals figurer, komponerades näten samman med skeppen, och en komplett figur med sälnät och skepp knackades in i närheten.

Även om vi lägger näten åt sidan så tror jag vi har fångat något väsentligt. Ska vi förstå Östersjöns och dess kustbygders historia från stenåldern och framåt måste säljägarna och deras båtar spela huvudrollen. Min farfars farfar Smes-Tompes sälslagsmål är en liten eftersläng i den mångtusenåriga historien.