Gripen av Gripen

Gripshunden – danske unionskungen Hans flaggskepp som förliste i Ronnebys skärgård 1495 – har vi berättat om i en kort artikel i nummer 5 förra året när fartygets roder hade hittats. Men båten förtjänar mer än så och därför gör vi nu en djupdykning i det unika skeppsvrakets historia.

Rekonstruktion av Gribshunden, teckning av Mats Vänehem. Foto: wikipedia

GRIBSHUNDEN ELLER GRIFFEN, det vill säga Gripen, som den nog egentligen hette, är det bäst bevarade exemplet på en så kallad kravell eller karack, en skeppstyp som är föregångare till de stora örlogsfartygen från 1500- och 1600-talet. Vraket är därmed en viktig länk i historien om uppkomsten och utvecklingen av de bestyckade krigsskeppen under övergången mellan medeltid och renässans.

Vraket upptäcktes redan 1971 av dykarklubben Doppingarna på knappt tio meters djup norr om ön Stora Eknö. Men något intresse för att ta reda på vad det egentligen var för skepp väcktes inte förrän i början av vårt sekel efter att det hittats några trälavetter för en tidig typ av kanoner som bakladdades. Därefter har det så gott som årligen gjorts en rad olika undersökningar på initiativ av länsstyrelsen och senare av länsmuseet i Blekinge i samarbete med bland andra Kalmar läns museum och Södertörns högskola.

UNDERSÖKNINGARNA AV VRAKET visade att det var ett tidigt exempel på ett stort kravellbyggt skepp som uppskattades till mer än 30 meter i längd. Att bygga i kravell innebar att skrovets plankor, det vill säga borden, lades kant i kant, till skillnad från den för mindre båtar gängse klinkbyggnadstekniken där brädorna överlappar till en del. Skeppets sidor syns i form av två rader av spant som sticker upp ur bottensedimenten och så gott som hela akterkastellet finns bevarat, men utfallet på botten. Tyvärr har det visat sig att däcksplankorna inte ligger på plats och det har inte gått att urskilja olika däcksnivåer och andra utrymmen i fartyget. Förmodligen beror det på att däcket bröts upp midskepps efter förlisningen för att man skulle kunna bärga så mycket som möjligt av de värdesaker och annan utrustning som blivit kvar på båten. Även segelduk, tågvirke, rundhult (master och rår) och beslag har sannolikt samtidigt tagits tillvara eftersom riggen på grund av det ringa djupet till stor del stuckit upp över vattenytan efter förlisningen.

En av många trälavetter, underreden till kanoner, som hittats på Gribshunden. Här syns spår efter järnbanden som hållit kanonröret på plats. Foto: Morgan Olsson, Blekinge museum

MÅNGA SPÄNNANDE OCH viktiga fynd har bärgats vid dykningarna och ett par mindre utgrävningar i vraket, den senaste 2019. Fler kanonlavetter har kommit fram, och andra vapen som trästockar till ett armborst och en handbössa, armborstpilar samt delar av en ringbrynja. Men framför allt har man hittat mängder av delar till laggade tunnor som var tidens sätt att förpacka gods och varor, både i fast och flytande form. I resterna efter en av tunnorna fann man benen från en stör, en populär matfisk enligt de skriftliga källorna, särskilt bland de högre stånden. Det senaste fyndet från undersökningarna av Gribshunden är fartygets kryddförråd. I detta ingick för sin tid exotiska kryddor som svartpeppar, kryddnejlika, ingefära och saffran. Fyndet av kryddorna gjordes när dykarna skulle samla in sedimentprover för makrofossilanalys. I proverna hittades rester efter hela 40 olika växtarter, däribland de exotiska kryddorna, men även lokala sorter och vidare frukt, grönsaker, bär och nötter. Att så mycket organiskt material bevarats på Gribshunden beror på den låga salthalten och det kalla vattnet i Östersjön.

Monstret från Gribshundens stäv nyligen bärgat från skeppsvraket. I gapet syns en människa som är på väg att slukas hel och hållen. Foto: Ingemar Lundgren

Ibland fanns till och med skal och en del av fruktköttet kvar på frukterna. Aldrig tidigare har saffran hittats i arkeologiska sammanhang och ett så gammalt fynd av stora mängderna välbevarade exotiska kryddor av olika sorter är både exceptionellt och unikt eftersom flera av dem tidigare inte har hittats i norra Europa.

KRYDDORNA FANN DYKARNA i skeppets akter där kungen och hans närmaste män vistades, vilket visar att de var lyxartiklar som bara de mest välbeställda i samhället hade råd med. Det bekräftas också av skriftliga dokument från medeltiden runt om i Östersjöområdet. För kung Hans var det viktigt att visa att hans rike ingick i handelsnätverken som gav tillgång till kryddor från avlägsna delar av världen, exempelvis kryddnejlika från Indonesien och svartpeppar från södra Indien, och att han hade råd att följa de kulturella trenderna bland hoven på kontinenten.

Vardagligare fynd är husgeråd i form av tallrikar, glas, trästop med mera. Det kanske mest spektakulära föremålet som hittills hittats är en snidad träfigur föreställande ett monster, kanske en drake, som slukar en skrikande människa, som suttit placerad i fören med förhoppningen att jaga skräck i fienden.

Rester av Gribshundens akter uppstickande ur bottensedimenten.
Foto: Johan Rönnby

REDAN I SAMBAND med de första årens undersökningar löstes identiteten på skeppsvraket. En dendrokronologisk analys (årsringsdatering) av träprover från fartyget visade att träden till skeppsvirket fällts vintern 1482/-83 i nordöstra delen av Frankrike. Med utgångspunkt i dateringen visade sig platsen för vrakets position överensstämma med vad danska och lybska samtida källor angav var kung Hans fartyg Gribshunden förliste 1495. Skeppet omnämns första gången 1486 som Griffen i samband med att kungen undertecknar ett brev ombord. Gribshunden måste då ha varit så gott som nybyggt och eventuellt införskaffat från skeppsbyggmästaren Julien de Breton som var verksam på ön Zierikezee, mellan Rotterdam och Antwerpen i Flandern. Året därpå är Griffen tillsammans med David upptagen som kungens två största skepp i en lista över hans flotta vid ett fälttåg till Gotland. Som vi berättat tidigare förliste Gribshunden när kung Hans var på väg till Kalmar år 1495 för att förhandla med Sten Sture den äldre om att återupprätta unionen.

Halvvägs från Köpenhamn ankrade kungens flotta upp utanför Ronneby i Blekinge, som vid denna tid alltjämt tillhörde det danska riket, när brand bröt ut på flaggskeppet. Det slutade illa; fartyget gick till botten tillsammans med många frälsemän, guld, silver och kungens ”bästa fatabur” som det står i källorna. Kungen själv undkom olyckan eftersom han inte var ombord på sitt flaggskepp vid tillfället.

En välbevarad rest av saffran från Gribshundens kryddförråd. Foto: Mikael Larsson. Lunds universitet

GRIBSHUNDEN VAR ETT ovanligt stort skepp för sin tid, 30 meter långt över kölen och nära nio meter brett med en totalvikt på 300–400 ton. Skrovet är byggt i ek i kravellteknik och var påbyggt med för- och akterkastell i klinker. Riggen bestod av tre master med råsegel, utom på den aktre masten, mesanmasten, som var utrustad med ett latinsegel, det vill säga ett trekantigt segel. Bestyckningen bestod enligt källorna av 56 kanoner, vilka huvudsakligen var små och lätta och monterade runt om på skeppets relingar, men även uppe i riggens mastkorgar. Manskapet på Gribshunden bestod av 30 sjömän och förmodligen upp emot 100 soldater.

Den resursstarke danske unionskungen var tidigt ute med att införskaffa den första generationen av stora kravellbyggda fartyg från Atlantkustens skeppsbyggare och kom därmed att inspirera andra furstar och varv kring Östersjön att bygga skepp i samma anda. Gribshunden var en högteknologisk krigsmaskin, sin tids Jas 39 Gripen.

Plan över vraket av Gribshunden på havsbotten, ritning av Jon Adams. Utgrävningsytan från 2019 är markerad och syns centralt på planen som en rektangel.

SAMTIDIGT VAR DET dyrbara skeppet en maktsymbol av högsta rang som visade att kung Hans var en av de främsta furstarna i det dåvarande Europa eller som åtminstone hade ambitionen att vara det. Utvecklingen av de stora kravellskeppen inleddes redan under 1300-talet och tog fart under 1400-talet som var en brytningstid präglad av framväxten av starka furstestater, upptäcktsfärder, kolonisation och ökad handel. Det skapade behov både av effektiva krigsskepp och välseglade havsgående fartyg som var lastdryga. Drivande i utvecklingen var de på handel rika medelhavsstaterna Venedig och Genua, Spanien och Portugal, som var engagerade i tidens stora upptäcktsfärder, och skeppsbyggare utefter norra Atlantkusten. Därmed kom skeppsbyggartraditioner från Medelhavet att kombinerades med byggnadstekniken hos de nordeuropeiska koggarna. De stora skeppen byggdes därefter i kravellteknik och fick också en mer avancerad rigg med flera master där råsegel kombineras med ett latinsegel på mesanmasten.

Ett av de välbevarade fynden från Gribshunden – ett svarvat trästop med kungens krona. Foto: Johan Rönnby

REDAN UNDER FÖRSTA hälften av 1300-talet när kanonen var en nymodighet i Europa kom den att användas på krigsskeppen. Men det skulle dröja länge innan kanonerna hade utvecklats tillräckligt för att kunna sänka skepp. Kanonerna på Gribshunden och andra samtida krigsskepp var ännu bara lätta eldvapen, upphängda på relingarna och i mastkorgarna, och avsedda att bekämpa motståndarnas besättningar i närstrid. Taktiken vid sjöstrid var nämligen vid denna tid att borda, storma och försöka erövra fiendens skepp. Kanonernas främsta funktion var då att understödja soldaterna i sin kamp för att hindra eller genomföra en bordning.

Först omkring år 1500 fanns det skepp som hade kapacitet att bära tillräckligt med tungt artilleri för att kunna sänka andra fartyg. Det hade nu blivit möjligt på grund av effektivare kanoner, bättre ammunition och en skeppsbyggnadsteknik som möjliggjorde kanonportar nära vattenlinjen.

UNDER SENARE HÄLFTEN av 1400-talet var det inte bara unionskungen som hade en flotta, utan även många rika och mäktiga aristokrater hade små privata flottor där det även kunde ingå en större kravell. Utöver den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.ä. fanns förmågan exempelvis även hos riksrådet Ivar Axelsson-Tott och biskopen Hans Brask. Den första egentliga svenska flottan har sitt ursprung i befrielsekriget 1521–1523 under Gustav Vasas ledning. Efter att så gott som hela landet hade återerövrats från den danska ockupationen var Stockholm alltjämt i fiendens händer.

Utan en flotta hade Gustav Vasa ingen möjlighet att belägra och återta staden som hela tiden försörjdes av danskarna från sjösidan. Lösningen blev att köpa in ett dussin skepp från Hansastaden Lübeck – därmed anses Sverige ha fått sin första flotta. Men pengar saknades för köpet och Gustav Vasa fick sätta landet i skuld till Hansastaden mot löften av rundhänta handelsprivilegier, bland annat tullfrihet. Med sin dyrköpta flotta, bestående av flera moderna kravellbyggda skepp, kunde Gustav Vasa sedan sätta Stockholm i blockad under vintern 1523, vilket ledde till att staden kapitulerade den 17 juni samma år.

Taktiken vid sjöstrid var vid denna tid att borda, storma och försöka erövra fiendens skepp. Kanonernas främsta funktion var då att understödja soldaterna.

GUSTAV VASAS NYA flotta dominerades av det stora örlogsskeppet Lybske Swan som var uppemot två och en halv gång större än de andra båtarna i eskadern. Med en vikt på omkring 750 ton var den helt i klass med storleken på den engelske kungen Henrik viii:s mäktiga krigsskepp Mary Rose. Det är omdebatterat vad som sedan hände med Lybske Swan, men troligast är att hon förliste redan 1524 i en storm vid norra Öland.

En annan kravell som troligen är från Gustav Vasas flotta upptäcktes på 1990-talet på 30 till 55 meters djup vid skäret Franska Stenarna mitt i Stockholms skärgård. Den var av betydligt blygsammare dimensioner än Lybske Swan och mätte cirka 19 meter i längd och 7 meter i bredd med en vikt bedömd till 150–200 ton. Namnet på skeppet är okänt, men det beskrevs i källorna som en av majestätets bästa ”kravlar” som lär ha förlist 1525. En dendrokronologisk analys (årsringsdatering) av virket från båten visade att den var byggd 1513.

SKEPPEN FRÅN LÜBECK blev som sagt början på Sveriges första stående flotta och redan vid mitten av 1520-talet såg Gustav Vasa till att det anlades skeppsvarv utefter landets ostkust så att Sverige fick en egen tillverkning av krigsskepp. Kunskap om skeppsbyggeri behövdes hämtas in från utlandet och den förste skeppsbyggmästaren vid varvet i Stockholm, Hans Hake, var bördig från den tyska Hansastaden Danzig (idag Gdansk i Polen). Under de kommande åren lät Gustav Vasa bygga en rad skepp, många ovanligt stora för sin tid, med namn som Nya Holken, Kiljen och Lilla Kraveln. År 1532 lät kungen sjösätta sitt nya flaggskepp, Stora Kraveln, som var 50 meter långt och vägde hela 1800 ton, mer än dubbelt mot Lybske Swans vikt! Under 1550-talet byggdes ytterligare två stora skepp i Stockholm, Elephanten och Sankt Erik, båda i samma storleksklass, kring 1 200 ton, motsvarande Regalskeppet Vasas vikt.

Med dessa för sin tid enormt stora krigsskepp ville Gustav Vasa, och senare även hans söner, framställa sig som mäktiga furstar som följde sin tid trots landets fattigdom. De lät bygga örlogsfartyg fullt i klass med de allra största i de ledande sjömakterna Spanien och Englands flottor, för Gustav Vasas del till priset av en rad uppror som kunde ha ändat kungaättens historia i förtid.

Peter Bratt

Peter Bratt

PUBLICERAD: 2023-06-13

Relaterat innehåll