Riksantikvarieämbetet förlorade fornfyndstvist – överklagar domen

DOM. Riksantikvarieämbetet vill få slut på den praxis som har inneburit att den som hittar en del av ett fornfynd även får ersättning för hela fyndet. Ett tydligt exempel på hur det tidigare har gått till är den så kallade Spillingskatten. Den hittades för drygt 20 år sedan på Gotland. Det började med att en upphittare fann ett par mynt. Därefter kontaktades länsstyrelsen och arkeologer kom till platsen. Vid utgrävningarna fann man 67 kilo silver. Personen som hittat de första mynten fick ersättning för hela fyndet, 2 091 672 kronor.

Anledningen till att man ger ersättning på detta vis är för att säkra att folk inte fortsätter att gräva om de hittar exempelvis några mynt. Det kallas för depåfynd, och räknas som ett och samma fynd, även om man bara har hittat en del av det. På det här sättet kan arkeologer i lugn och ro komma till platsen och undersöka fyndet och då få hela fyndets kontext. Hur föremålen är placerade, förvarade, spår av konstruktioner är exempel på viktig information som kan förstöras om inte arkeologer gräver upp det.

Förvisso är det förbjudet att gräva vidare på egen hand om man hittar ett enstaka fynd. Men om inte ersättning för hela fyndet betalas ut är risken större att det sker. I exemplet med Spillingskatten hade upphittaren endast fått några hundralappar för mynten i stället för de två miljonerna.

Det antikvariska förnuftet har fått ge vika för juridiska hårklyverier.

MEN RIKSANTIKVARIEÄMBETET DRIVER nu ett ärende där de säger sig vilja pröva hur lagen ser ut, men vad som blir allt tydligare är att de vill ändra på hur fynd ska definieras, den gamla definitionen av depåfynd ska inte längre gälla.

Det började med ett fynd på Gotland, där en silvernål hittades för många år sedan och som sedan när arkeologer grävde ut platsen visade sig vara en större skatt. Nu ville inte Riksantikvarieämbetet betala för annat än nålen. Det ledde till att fallet prövades i Förvaltningsrätten.

Förvaltningsrätten ansåg i en dom som nyligen kom att Riksantikvarieämbetet hade gjort fel och att de ska ge ersättning för hela fyndet.

När vi skrev om det här ärendet i nr 3 2021 sa Solveig McKenzie, chef på Riksantikvarieämbetets enhet för förvaltningsärenden och bidrag, att de skulle följa utslaget i Förvaltningsrätten.

– Riksantikvarieämbetet välkomnar att ärendet prövas i domstol och ser fram emot domstolens avgörande. Avgörandet ger Riksantikvarieämbetet vägledning i kommande bedömningar oavsett vilket beslut rätten kommer fram till, sa hon då.

Men så har det inte blivit. Istället har de överklagat domen till Kammarrätten.

Till sin hjälp har Riksantikvarieämbetet tagit in sina jurister som ska försöka få till stånd en prejudicerande dom.

I sin överklagan skriver Riksantikvarieämbetets jurister Maria Westergren och Sofia Kullman:

”Om rättsläget skulle tolkas så att upphittaren av ett fornfynd har en rätt till andra föremål som finns i anslutning till fornfyndet, trots att de inte har tagits i besittning eller ens är upptäckta, så skulle det få juridiska konsekvenser som är svåröverblickbara. Det skulle till exempel ge upphov till avgränsningsfrågor om hur långt en sådan rättighet sträcker sig geografiskt, tidsmässigt och hur man ska förhålla sig till eventuella senare upphittare.”

– Riksantikvarieämbetet skriver om följder som är överdrivna och inte relevanta. Det som det handlar om är enbart föremål som hör till samma depå, ingenting annat. RAÄ definierar själva ett depåfynd på samma sätt som jag. Nyckelfrågan är att betrakta föremålen i ett depåfynd som ett enda fynd, säger Majvor Östergren, som har bakgrund som länsmuseichef och landsantikvarie i Norrbotten och på Gotland och under många år arbetat med Riksantikvarieämbetet för att motverka och förebygga privat skattletning och plundring av fornlämningar.

Hon fortsätter:
– Det är anmärkningsvärt att Riksantikvarieämbetet, som är den statliga myndighet som ska värna det svenska kulturarvet, driver ett rättsfall för att få ett prejudikat som definitivt kommer att skada kulturarvet.

Flera arkeologer som Populär Arkeologi har varit i kontakt med håller med och säger att en förändrad dom från Kammarrätten kommer att leda till att folk gräver upp hela fyndigheterna och därmed förstör viktig kontext och vetenskapligt arbete.

– Min slutsats är att det antikvariska förnuftet fått ge vika för juridiska hårklyverier, säger Majvor Östergren.
Jag frågar Solveig McKenzie om det inte ligger i deras intresse att tolka lagen enligt tidigare praxis, som också Förvaltningsrätten ansåg vara korrekt.

– Eftersom nämndemännen och juristdomaren var oeniga i förvaltningsrättens dom kvarstår tvistefrågan om vilken som är den mest rimliga tolkningen av lagen. Riksantikvarieämbetet har valt att överklaga förvaltningsrättens dom för att få ett avgörande i högre instans och med det förhoppningsvis en tydlighet och enighet kring tolkningen.

Frågorna om varför Riksantikvarieämbetet lämnar över tolkningen av lagen till jurister lämnar hon obesvarade.