/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2025%2F01%2FFig.-1.-Regin-pa-So-101-Bengt-A.-Lundberg.jpg)
Så dog man i Norden – våldsoffer och olycksfåglar i myt och verklighet
/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2021%2F09%2FIMG_20211007_090931-e1682076839333.jpg)
Magnus Källström
24 jan 2025
»Och rökens vältrare trampade under sina fötter Ingjald, levande, i Rällinge, då hustjuven med
glödande fjät trädde gudaättlingen inpå livet.»
Så beskrivs sveakungen Ingjald Illrådes död i dikten Ynglingatal. Detta kväde sattes på 800-talet samman av skalden Tjodolf från Hvin (eller Tjodolv fra Kvine som han numera kallas i Norge) till ära för en norsk småkung, Ragnvald Heidumhære. I dikten möter vi dennes förfäder, som räknas upp i inte mindre än tjugosex led, och enligt Tjodolf stammade Ragnvald från ynglingaätten i Uppsala. Dikten är närmast en provkarta på olika sätt att lämna jordelivet, vilket beskrivs i mer eller mindre svårbegripliga formuleringar.
När Snorre Sturlasson skrev sina norska konungasagor använde han Ynglingatal som källa för den tidigaste historien och han lade till ytterligare några led så att denna kungaätt likt många andra fick ett gudomligt ursprung. Det hela börjar där med att Oden och asarna kommer från Asien och slår sig ned på svensk mark. De tjugo första leden i Ragnvalds släktsaga utgörs sedan av svenska kungar, även om det i många fall finns skäl att tvivla på deras historicitet.
Enligt det som Tjodolf och Snorre berättar var det uppenbarligen inte riskfritt att vara kung i Sverige under hednisk tid. Av de tjugotvå svenska kungar som nämns i Ynglingatal har mer än hälften mist livet på grund av vad man kan kalla yttre våld.

Några dog i strid utomlands, som Ottar Vendelkråka som föll i Danmark och där danskarna därefter lade honom på en hög och lät rovdjur och fåglar slita sönder hans lik. Även Jorund for till Danmark och härjade, men blev tillfångatagen av danskarna och hängd. Ingvar valde i stället att styra sin kosa till Estland, där esterna dräpte honom. Dag som hade tagit sig till Gotland för att hämnas sin tama sparv dödades av en träl, som slungade en hötjuga mot honom.
Att bli innebränd i samband med stridigheter verkar inte heller ha varit ovanligt. Det drabbade både Visbur och Östen. Den inledningsvis nämnde Ingjald Illråde använde den metoden för att tillskansa sig sex småkungars rike, men kom själv att råka ut för samma öde. Han lät nämligen när han stod inför en övermäktig angripare bränna sig själv och sin dotter Åsa inne. Det som ansatte Ingjald och som Tjodolf har omskrivit med reyks rausuðr »rökens vältrare» och húsþjófr »hustjuv» var alltså elden. Också Olof Trätälja blev innebränd, men inte i någon strid utan av sina egna eftersom han vägrade blota.
En del dödsfall inom ätten ägde också rum genom våld i nära relation. Vanlande hade exempelvis tillbringat en vinter hos Snö den gamle i Finland och fått hans dotter Driva till hustru mot löftet att han skulle återkomma inom tre år. När han inte hade setts till på tio år skickade man sejdkvinnan Huld på honom som genom sin konst skulle få honom tillbaka till Finland. Den behandlingen tycktes ha en viss effekt, men Vanlande blev hindrad av sina män och då lät Huld i stället en mara rida ihjäl honom i sömnen.
Även Agne hade begått en del dumheter i öster. Han hade nämligen dödat den finske hövdingen Froste och lagt beslag på hans son och dotter och dessutom en dyrbar halsring. Väl hemkommen till Sverige äktade han Frostes dotter, men blev efter bröllopsfesten på hennes anstiftan hängd i samma halsring. När två bröder i ätten har varit samregenter har det inte heller slutat lyckligt. Alrik och Erik slog ihjäl varandra med sina hästbetsel när de red i kapp och Alriks söner Alf och Yngve högg ned varandra i ett svartsjukedrama.
Många av ynglingaättens medlemmar dg också av våda. Egil dödades av en vild tjur, som han jagade, medan Adils häst snubblade under disablotet så att han föll av och bröt nacken. Bröt-Anund dog i ett skred från ett fjäll. Även folkets missnöje med årsväxten kunde vara förödande för den som hade fötts in i kungarollen och Domalde blev som bekant offrad till gudarna av svearna. Andra miste livet av egen förskyllan och då fanns ofta alkohol med i bilden. Fjölner drunknade i ett stort mjödkar under ett besök hos kung Frode i Danmark och Svegder lät sig lite godtroget luras in i en sten av en dvärg efter en våt kväll.
De som avled av naturliga orsaker bland Ragnvalds uppsalienska förfäder är egentligen lätt räknade, men här fanns Dyggve och Domar, som båda dog sotdöden. Mest bekant är annars Aun eller Ane den gamle som förlängde sitt liv genom att offra sina söner en efter en till Oden för ytterligare några år tills han bara hade en son kvar och svearna hindrade honom.
Våldsromantiken i Tjodolfs dikt och hos Snorre är inte att ta miste på. Det gäller även det obligatoriska underhållningsvåldet i de isländska sagorna, som säkert också har ett samband med den tid då många av dem skrevs ned, den våldsamma och kaotiska Sturlungatiden, där inte ens en sagoförfattare gick säker. Snorre blev ju själv nedhuggen i sin källare av några av sina fiender.

Att påstå att vikingatiden också var en tid präglad av våld är givetvis en truism. På runstenarna – våra enda inhemska skriftliga originalkällor från forntiden – är våldet givetvis närvarande, men ofta rätt nedtonat. Som minnesmonument över dem som hade gått bort föredrog man underdriften – litotesen – snarare än överdriften och den ordknappa framställningen gav sällan utrymme för mer än antydningar. Ändå har på stenarna ibland nedtecknats släktsagor, där det precis som i Ynglingatal snarare är personens frånfälle än dennes liv och bedrifter som står i centrum. Ett exempel är den monumentala Högbystenen i Östergötland, som Torgärd reste efter sin morbror Assur och där hela stenens baksida upptas av en dikt på versmåttet fornyrdislag:
Gōðr karl Gulli
gat fæm syni.
Fioll ā Fø̄ri
frø̄kn drængʀ Āsmundr,
ændaðis Assurr
austr ī Grikkium,
varð a Holmi
Halfdan drepinn,
Kāri varð at Uddi
ok dauðr Bōi.
»Gode bonden Gulle
fick fem söner.
Föll på Föret
djärve kämpen Åsmund,
ändades Assur
österut i Grekland,
blev på Bornholm
Halvdan dräpt,
Kåre dog vid Odde.
Död är också Boe.»
Av den gode bondens fem söner har alltså fyra mist livet långt bort från det östgötska hemmet. Den som stenen har tillägnats – Assur – dog nere i Bysans, de övriga i nordiska farvatten. Föret låg vid Uppsala, medan Odde sannolikt avser Själlands norra udde. Omständigheterna kring deras död finns också antydd i ordvalet. Åsmund föll uppenbarligen i strid och Halvdan blev ihjälslagen.
Mer oklart är vad som hände med Assur och Kåre. Ordet ændas ’ändas, dö’ som används om Assur förekommer påfallande ofta i samband med utlandsfärder, där man kanske inte alltid visste vad som hade hänt eller där frånfället inte innehöll något som man ville förmedla till eftervärlden.
Sjukdomar och olyckor var säkert vanliga dödsorsaker för den som befann sig på resa eller krigståg. Boe som nämns sist i inskriften och som kan ha varit yngst dog förmodligen hemma och kanske av naturliga orsaker.
Den som hade förorsakat någon annans död kunde också få skylta med detta under lång tid. Om den uppländske Björn i Granby kan vi på hans runsten ännu tusen år senare läsa att Hanum vā at Vīgmundr »Honom dräpte Vigmund». Vem Vigmund var och hur det hade gått till visste naturligtvis alla i trakten då och mer än så behövde man inte nämna på stenen.

Foto: KB
Andra inskrifter kan vara mer explicita som den tyvärr försvunna Söderbystenen i Danmarks socken utanför Uppsala, som innehöll orden En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn »Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat». Att bli sviken innebar att man hade blivit dödad av någon som man litade på och det betraktades precis som det uttrycks i texten som ett nidingsverk – något av det värsta man kunde göra.
Ett medeltida stenkors som ännu står vid Bondarve i Guldrupe på Gotland är rest för Jakobs själ, som enligt inskriften »Nikulas slog ihjäl». På korsets stam avbildas mordet som uppenbarligen skedde bakifrån. Jakob står fredligt och bearbetar en planka med en yxa, medan Nikulas drämmer ett hårt föremål i huvudet på honom. Korset har daterats till andra hälften av 1200-talet.
Några brodermord likt dem i Ynglingatal förekommer inte på runstenarna, även om runologen Evert Salberger trodde sig ha funnit ett sådant på en sten vid Å kyrka i Östergötland. Här finns bland annat en delvis svårtydd runföljd uk : ukitʀi : anua : burþ, som Erik Brate i Östergötlands runinskrifter har översatt med »och mindre glad ditförde han bördan». Han tänkte sig att det handlade om hur stenen hade transporterats till platsen. Salberger menade däremot att det sista ordet kan vara en både felskriven och förkortad återgivning av ordet bruþur ’broder’ och att meningen i stället var »och mindre glad dräpte han brodern». I detta fall skulle användningen ordet ōkætʀi ’ogladare’ verkligen kunna betecknas som en litotes.

Foto: Bengt A. Lundberg, Arkivsök RAÄ
Annars är brodermord sådant som folktraditionen gärna har sysselsatt sig med och otaliga är de traditioner som har knutits till resta stenar som uppträder i par. I Gislaveds kommun i Småland finns en plats kallad Brödrahalla, ett ortnamn som syftar på två resta stenar, där den ena bär runor. Redan i en relation till de så kallade Rannsakningarna som sändes in till Antikvitetskollegiet 1690 berättas historien om att två bröder hade mötts på platsen och att de ovetandes om sin släktrelation hade slagit ihjäl varandra. Märkligt nog är runstenen rest av en man efter hans två söner, vars namn tyvärr inte längre går att läsa på stenen.
Man vill gärna tro att innebränning, det som Ingjald Illråde både tillämpade och själv blev offer för, tillhör sagans värld, men så har uppenbarligen inte varit fallet. Skildringen av den stora branden på Bergtorshval i Njáls saga, där Njal och hans familj bränns inne år 1011, har antagits vara inspirerad av en mordbrand som ägde rum på gården Langhlið på norra Island den 7 maj 1197. Innebränning finns faktiskt också omtalat på en svensk runsten, nämligen Altunastenen i Uppland, som nog är mest känd för sin bildframställning av Tors fiskarfänge, men som är rest efter Holmfast och Arnfast, som blev offer för en sådan händelse. Bāðiʀ fæðrgaʀ brunnu står det lakoniskt på stenen. Det betyder »Far och son blev båda innebrända», men om det skedde genom en olycka eller andras förvållan framgår inte.
Drunkningsdöden nämns på inte mindre än tio runstenar, vilket inte är så konstigt med tanke på den roll som sjöfarten spelade. Detta kunde ske långt från hemmet som exempelvis med den sörmländske Barkvid, som »drunknade i Livland» på andra sidan Östersjön. En annan sörmlänning, Vred, mötte samma öde på närmare håll. På hans runsten som står vid Sund i Helgesta kan man läsa: Hann drunknaði ī Bāgi, harmdauð mykinn »Han drunknade i Båven, en mycket sorglig död.» Båven är efter Mälaren och Hjälmaren landskapets största sjö och gården Sund ligger direkt intill vattnet. I sjönamnet ingår en motsvarighet till det fornvästnordiska ordet bágr som betyder ’hindersam, farlig’ och visar att det var ett vatten att ha respekt för.
Till och med den marritt som tog kål på Vanlande har en motsvarighet på runstenarna, även om vi då måste söka oss tillbaka till urnordisk tid. På den norska Vettelandstenen, som går att betrakta på museet i Stavanger, finns en fragmentarisk text som tycks handla om just det. Av inskriften återstår endast … flagdafaikinaʀ ist … magoʀ minas staina … daʀ faihido, som kan översättas med »… är hemsökt av troll … min sons sten … skrev.» Runföljden flagda motsvarar det ord som i fornvästnordiskan hette flagð och som var en beteckning på en häxa eller utövare av trolldom, men som också kunde betyda ’(manligt eller kvinnligt) troll’.

Man kan av runstenarna lätt få intrycket av att nordborna var besatta av döden, men inskrifterna kan emellanåt också säga något om vem personen var i livet. Även detta sker vanligtvis i kortfattade vändningar som Hann vaʀ mildr mataʀ ok mālsrisinn »Han var givmild på mat och vältalig» eller bōndi gōðr, bȳggi i Ulfsundi »en god bonde, bodde i Ulvsunda». Det kan också förekomma mycket tänkvärda ord som på ett av runkorsen i Kirk Michael på Isle of Man, som slutar med Betra er leifa fóstra góðan en son illan »Det är bättre att efterlämna en god fosterson än en dålig son». Så har Máel-Lomchon låtit rista till minne av sin fostermor Máel-Muire, Dubgalls dotter, som var gift med hans far Adils. Även om det givetvis finns lite av självros i formuleringen, är detta en livsinsikt som lika gärna kunde ha stått i eddadikten Hávamál.

Den mest personliga minnesteckningen som vi finner på en runsten är också tillägnad en kvinna, och finns på den sten som den gode bonde Holmgöt i Hassmyra i Fläckebo i Västmanland lät resa till minne av sin hustru Oden-Disa. Denna del av inskriften är precis som på Högbystenen avfattad på vers:
Kumbʀ hīfrøya
til Hasumȳra
æigi bætri,
þaun bȳi rāðr.
Rauð-Balliʀ rīsti
rūniʀ þessaʀ.
Sigmundaʀ vaʀ [Ōðin-Dīsa]
sȳstiʀ gōð.
»Det kommer inte
till Hassmyra,
en bättre husfru,
som råder för gården.
Röd-Balle ristade
dessa runor.
Åt Sigmund var Oden-Disa
en god syster.»
Här är våldet befriande långt borta.
