Det romerska kastellet Saalburg – Bättre än en Hollywoodfilm

Allan Klynne

24 jan 2025

Dödligt våld var ständigt närvarande utmed romarrikets gräns oavsett på vilken sida man
befann sig. Synen på limes skiftar än i dag beroende på perspektiv, men ett besök i återskapat gränsfort i Tyskland kan öka förståelsen för människorna som en gång tvingades leva i farozonen.

Den 11 oktober 1900 påbörjades bygget av ett romerskt fort norr om Frankfurt, 1 640 år efter att de sista romerska trupperna hade utrymt platsen. Projektets store tillskyndare var Tysklands kejsar Vilhelm II, med benäget stöd av arkeologer som hade romersk provinsarkeologi som specialitet. Resterna av den romerska gränsens palissader, murar, torn och fort hade länge fascinerat lokalbefolkningen i sydvästra Tyskland, och lärda amatörer hade sedan 1700-talet rotat i jorden i jakt på skatter från romarrikets dagar. Men det var först i och med Tysklands enande 1871 som ett professionellt helhetsgrepp kunde tas på den vidsträckta fornlämningen. Den inflytelserike antikvetaren Theodor Mommsen låg bakom bildandet av Reichs-Limeskommission, vars uppdrag blev att forska om livet i gränstrakterna mellan Imperium Romanum och Germania Libera (det fria Germanien). Mellan 1894 och 1937 publicerades femton tjocka volymer, och arbetet med att gräva ut och restaurera lämningarna pågår än i dag. Fortet eller kastellet Saalburg (vars antika namn inte är känt) är det mest fullständigt rekonstruerade romerska militärlägret utmed hela romarrikets gräns. Ett besök på plats ger en helt annan upplevelse än vad de mest avancerade rekonstruktioner i 3-D kan förmedla – väder och vind eller skuggor och ekon mellan byggnaderna. I det lokala museet förevisas inte bara fynd från Saalburg utan från alla andra platser som grävts ut längs limes, som sedan 2005 är klassat som ett av Unescos världsarv.


Sträckan för den antika gränsen började där floderna Mosel och Rhen flyter samman i höjd med Koblenz (stadens namn kommer av latinets confluentes, vilket var romarnas benämning på orten). Efter en böj över Taunusbergen löpte gränsen sedan söderut – varav en sträcka på drygt 50 km i princip är snörrät med en avvikelse på endast 90 cm – innan den böjde av österut och fortsatte parallellt med Donau fram till trakterna av Castra Regina (Regensburg).
Det var under 80- och 90-talen e.Kr. som romarna lade under sig området mellan floderna, förmodligen i avsikt att förkorta rikets gräns eftersom de germanska chatternas områden dessförinnan utgjort en kil in mot imperiet. Provinserna Germania Superior och Raetia knöts på så sätt bättre ihop. Den verkliga anledningen bakom projektet är dock omtvistad. På 1800-talet och under större delen av 1900-talet tolkades limes som en skarp gränslinje mellan två olika kulturer eller folk – tankarna gick till de moderna nationerna Frankrike-Tyskland och förstärktes senare av associationer till Järnridån och Berlinmuren. Germania Libera är även det en modern och ideologiskt laddad term – romarna kallade området bortom Rhen för Germania Magna (Storgermanien), inte för det ”fria Germanien”. I själva verket tycks limes ha utgjort en zon för övervakning av handel och smuggling (det var förbjudet att exportera vapen till germanerna), samtidigt som den mer fungerade som militär avskräckning än en ogenomtränglig försvarslinje.


Latinets limes användes ursprungligen av romerska lantmätare för att beteckna något som skilde egendomar åt, exempelvis ett dike, en skogsröjning eller en ödemark. Ordet finis, gräns, syftade däremot på en mer konkret eller tänkt linje. Arkeologin visar att limes genom sydvästra Tyskland till en början hade form av en röjd väg som med tiden förstärktes med provisoriska timmerfort och vakttorn på strategiska platser.
Vid mitten av 100-talet restes en palissad längs vissa sträckor och forten byggdes om i sten, men det var först i början av 200-talet som även vakttornen uppfördes i sten och till och med milslånga sträckor försågs med en över tre meter hög stenmur. (I folkmun senare kallad Teufelsmauer, eftersom bara djävulen ansågs ha kunnat mäkta med att bygga den.) Men redan tidigt verkar limes ha blivit synonymt med romarrikets gräns. År 98 beskrev Tacitus saken som så i sin bok Germania: ”Numera, sedan gränslinjen blivit dragen och gränsposterna framskjutits, räknas dock även detta land såsom ett hörn av det romerska riket och såsom en del av dess lydland.”


Limes försvarades inte av Roms legioner, varav de närmsta var förlagda i våra dagars Mainz am Rhein och Strasbourg, utan av hjälptrupper, auxilia, antingen i form av fotsoldater eller ryttare. Merparten av soldaterna var förlagda i något av de 55 forten medan de övriga var fördelade i de 900 vakttornen med sex man i varje. I tornens köksavdelningar har arkeologerna påträffat rester av vete, råg, havre och baljväxter, samt ben från gris och i mindre utsträckning nöt. Det osteologiska materialet domineras av får/get, något som pekar mot att djuren delvis hölls för att beta och hålla sträckan längs gränsen öppen i landskapet.


Själva forten var alla identiskt utformade rektangulära anläggningar med runda hörn som brukar liknas vid spelkort. Att just Saalburg blev föremål för rekonstruktion berodde dels på att stengrunderna var ovanligt välbevarade, dels att kejsar Vilhelm II under somrarna brukade uppehålla sig på kurorten Bad Homburg alldeles i närheten. När det mesta av återuppbyggandet stod klart 1909 hade emellertid bara valda delar av fortet återskapats. Framför allt var det den pampiga huvudporten, porta praetoria, och muren med omgivande dike och vall på insidan som mötte besökarens ögon – fortet mäter 221 x 147 meter. I mitten återskapades även stabsbyggnaden, principia, som består av en stor basilikaliknande centralhall omgiven av portiker. I anslutningen till denna uppfördes även fortets fanhelgedom, aedes, omgiven av diverse rum för arsenalen som gick att använda som utställningshallar. Likadant med några av fortets stora spannmålssilos, horrea, vilka lämpade sig för museisalar och till och med rekonstruktioner av vakttornens interiörer.


I ett senare skede uppfördes också kommendantens kvarter, praetorium, vilket i dag utgör ett lokalt kontor för arkeologer och innehåller ett bibliotek med 30 000 volymer om forskningen längs limes. På senare år har även några av soldaternas baracker rekonstruerats i fackverksteknik, varav ett hyser en restaurang för besökare, samt en fabrica (i det här fallet en snickarbod och inte en smedja) där den som har lust kan pröva på att arbeta med romerska sågar, stämjärn och raspar. Att övriga byggnader som exempelvis stallar inte byggts upp igen beror på att fortets bakre del lämnats orörd som en arkeologisk park, där man kan ana resterna av det äldsta och mycket mindre fortets jordvallar.
Inskrifter på altare till diverse romerska gudar visar att Saalburg under 100-talet och förmodligen också senare bemannades av cohors II Raetorum civium Romanorum, med vilket menas den andra kohorten med romerska medborgare från Rätien, vilket motsvarar dagens Bayern och delar av Österrike. En sådan kohort bestod av 500 man, varav ungefär en tredjedel utgjordes av ryttare. Om samtliga fort och likaså tornen var fullbemannade bör den så kallade Obergermanisch-Raetische Limes ha försvarats av ungefär 35–40 000 soldater. Till detta kom de civila bosättningarna som växte upp utanför forten. Totalt kan Saalburg ha varit hem för uppemot 2 000 män, kvinnor och barn.


Fynden i de 90 brunnarna på området ger i blixtbelysning en bild av vardagen för människorna som en gång levde här. Keramik är förstås en vanlig fyndkategori med allt från vin- och olivoljeamforor långväga ifrån, till finserviser från krukmakarverkstäder i Gallien eller lokala tillverkare. Läder har bevarats ovanligt väl. Bland fynden märks fint utarbetade damskor, barntofflor, tömmar och bälten. Likaså trä, bland annat en groma, de romerska lantmätarnas nivelleringsinstrument, samt ett litet träsvärd som uppenbarligen användes som leksak. Mängden oljelampor, glasflaskor, nycklar, kammar, speglar, tärningar och mynt håller samma kvalitet och kvantitet som fynden från Pompeji i Neapels arkeologiska museum. En särskilt intressant kategori föremål är de många välbevarade redskapen av järn: hackor, spadar, sågar, hammare, stämjärn, avbarkningsjärn med mera. Ett romerskt gränsfort var tvunget att klara sig själv när det gällde reparationer av vapen, utrustning och byggnader. Textilier och livsmedel verkar däremot till större delen ha rekvirerats från landsbygdens omgivande småstäder och lantgods, eller genom den romerska statens försorg.


Livet längs limes kom att få ett abrupt slut under 200-talets barbarinvasioner och romerska inbördeskrig. År 233 skedde ett första infall över gränsen som endast med svårighet slogs tillbaka. Tjugo år senare skedde ett storskaligt anfall norrifrån då germanerna lyckades nå ända ned i Norditalien – merparten av forten längs de rätiska limes norr om Donau uppvisar spår av våldsam förstöring från året 253/54. Den nord-sydliga gränsen fortsatte däremot att hållas fram till omkring 260, då en ny invasion bröt lös och det så kallade galliska separatriket utropades med en egen kejsare i nuvarande Köln. Trupperna längs limes verkar då medvetet ha dragits bort, eventuellt i tanken att en dag komma tillbaka – fort som Saalburg uppvisar inga spår av förstöring. Men så blev det inte.


När läget i romarriket några årtionden senare hade stabiliserats igen var det som kallades Decumaterlandet mellan Rhen och Donau helt och hållet utrymt. Över tvåtusen dokumenterade romerska villor och flera småstäder, exempelvis Nida som var den antika föregångaren till det medeltida Frankfurt, stod övergivna och förvandlades med tiden till stenbrott. Området hade då börjat kallas Allemania bland romarna (efter folket alemannerna som var ett bekvämt samlingsnamn för alla germaner oavsett bakgrund). För invånarna i exempelvis staden Trier (Augusta treverorum) vid Mosel – som under 300-talet var en av romarrikets huvudstäder med ett enormt påkostat palats, en cirkus och en amfiteater – måste det ha känts märkligt att landet på andra sidan Rhen tio mil bort ruvade på ruiner av vägar och städer som en gång varit romerska men inte längre var det. Imperiets gräns gick då helt utmed Rhen, som patrullerades av en flotta.


Det återskapade Saalburg kom i likhet med den gren av arkeologin som i Tyskland kallas för ”provinzialrömisch” att utsättas för kritik under nazisternas regim. Att Tyskland sedan länge hade välrenommerade arkeologiska institut i Rom, Athen och Bagdad var en sak, men varför skulle man romantisera romarna inom de egna gränserna när det fanns en ”ren” germansk förhistoria att utforska? Anslag till limesforskningen ströps till förmån för germanska expeditioner österut i jakt på Lebensraum, samtidigt som experterna på romersk provinsarkeologi började kallas för Römlinge, en förklenande term som ungefär betyder ”små (löjliga) romvänner”.
I dag är normen sedan länge den motsatta. På platser som Saalburg klär man ut sig till romerska soldater, äter romersk mat och lär sig mer om romerska seder, litteratur och konst i påkostade separatutställningar. Det är kanske så ett romerskt gränsfort fungerar som bäst – som en mötesplats snarare än en militär fästning.