Tacitus och den romerska imperialismen

Sebastian Sebastian Bernhard

24 jan 2025

Att försöka få inblick i norra Europas historia innan kristnandet känns ofta som att famla i mörker. Skriftliga källor är så gott som obefintliga. Ofta får man gräva sig igenom myter och sagotexter efter enskilda passager som kan ha historisk förankring. Som tur är fanns det dock människor i de mer litterära kulturerna söderut som intresserade sig för vad som försiggick i norr. En av dessa var Tacitus, den romerske historieskrivaren som gärna jämförde sitt samtida Rom med folk utanför rikets gränser.

Det är framför allt fyra verk som har gjort Tacitus berömd. Historiae och Annales är tjocka skrifter om Roms historia från Augustus tid till ungefär 90-talet e.Kr. där kejsarna beskrivs som despoter och romarriket som ett samhälle i förfall. Den bild som eftervärlden i dag har av Roms tidiga kejsare kommer till stor del från de här två verken.

Men Tacitus skrev också texter av mer begränsat omfång. Germania till exempel, som är en redogörelse över germanernas seder och bruk. Om romarna hos Tacitus blivit lata och ofria är germanerna deras motsats. De är fria, lever nära naturen och håller fast vid sina förfäders traditioner. En del av det som berättas har Tacitus nog fått höra från hyfsat tillförlitliga källor. Men mycket får anses vara spekulationer eller rena skrönor. Eftersom Tacitus lägger sådan vikt vid att jämföra romersk lättja med germansk dygd färgar detta texten och minskar dess värde som historisk källa.

Hans allra första verk var däremot den korta boken Agricola om Tacitus egen svärfar. Nästan alla känner nog igen bilden av den romerske härföraren som underkuvar ett barbariskt folk och skänker dem civilisationens gåvor. När man först plockar upp Agricola verkar det vara en sådan berättelse man ska få möta. Boken har en enkel handling: en general skickas ut från Rom för att pacificera den stökiga provinsen Britannien. Gång på gång har ursprungsbefolkningen rest sig och prövat legionärernas förmågor. Nu anländer rätt man för jobbet och i slag efter slag besegras britannerna tills den sista drabbningen står vid världens ände. Självklart segrar romarna även där.


Men läser man Agricola ordentligt visar sig denna berättelse ha fler lager än så. Det är en text som säger en hel del om både sin samtid och hur lite världen faktiskt har förändrats.
Exakt var och när Tacitus föddes är okänt. Genom att analysera hans familjeförbindelser har man dragit slutsatsen att han antagligen kom från dagens södra Frankrike och att han föddes omkring 56 e.Kr. Han gjorde en lysande karriär som politiker i den romerska senaten och befann sig i händelsernas centrum under de dramatiska årtiondena runt den blodtörstande kejsaren Domitianus styre. Att ha varit vittne till hur makt kan missbrukas lär ha varit det som påverkat Tacitus författarskap allra mest.
Det är som historieförfattare Tacitus har skrivit in sig i historien. Mycket av det vi i dag vet om de tidiga kejsarnas karaktärer kommer från Tacitus penna. Alla hans texter är färgade av Tacitus kraftiga samhällskritik. Det han såg framför sig var en civilisation i förfall. Dekadens, korruption och envälde. Dessa saker var för Tacitus tätt förknippade och hade tillsammans förvandlat det romerska riket till ett monster. Romarna hade på grund av sitt välstånd genom erövringar förvekligats. Borta var forntidens ståndaktiga män. I stället var romarna nu bara intresserade av att tillfredsställa sina lustar. Makten i Rom hade fallit i händerna på tyranner som förföljde de goda och köpte folkets lydnad. Tacitus bild av sin samtid är verkligen mörk.


Men inte nog med att Rom var genomruttet. Romarna spred dessutom sin röta till varje annat folk de tog över. Det kan kanske vara förvånande att höra att en romersk författare sympatiserade med erövrade folk, men så är fallet med Tacitus. Berättelsen i Agricola präglas genomgående av detta ställningstagande.
I den här korta biografin över Tacitus svärfar Julius Agricola är Britannien och dess folk minst lika viktiga som huvudpersonen. Britannien var en svår erövring för romarna. Den förste att försöka ta över ön var Julius Caesar som seglade över Engelska kanalen under sina härtåg i Gallien. Det blev dock en snabb visit. Efter att ha vunnit en del strider nära kusten ansåg han sig tvingad att återvända till det galliska fastlandet och övergav öriket.

De första kejsarna verkar inte nämnvärt ha intresserat sig för att följa i hans fotspår. Varken Augustus, Tiberius eller Caligula gav sig på Britannien. Det var först under kejsar Claudius som romarna lyckades etablera en provins på ön. Det rörde sig inte om hela Britannien utan framför allt det som i dag utgör södra England.


Men det romerska styret var inte särskilt starkt etablerat. Redan under kejsare Nero reste sig britannerna i ett uppror som nästan drev romarna ut i havet. Detta var den berömda drottningen Boudicas uppror. Hon var drottning över folket icenerna och hade fullständigt förnedrats av romarna. Efter att ha fått se sina egna döttrar våldtas ledde hon en armé som brände ner en av romarnas nya städer och hotade deras styre. Till slut förlorade dock hennes här när den mötte de romerska legionerna på ett öppet fält.
I Agricola får vi höra att britannerna reste sig vid fler tillfällen och bokens huvudperson tillbringar nästan all sin tid med att släcka upprorets bränder i provinsens alla hörn. Men vi får också höra hur romarna gick till väga för att till slut få folket att foga sig. Det var med hjälp av företeelser som de flesta kanske förknippar med romersk civilisation. Romarna började bygga. De byggde vackra villor åt eliten, gav deras barn en romersk uppfostran och lät dem invaggas i romersk kultur. Dessutom byggde de naturligtvis badhus.


De kungliga släkterna i Britannien blev därmed bara mer och mer romerska för varje generation. Tacitus påpekar själv i Agricola att detta var ett sätt för romarna att utöva kontroll. Han säger att vad de trodde var kultivering i själva verket var en del av slaveriet. Detta är en fascinerande beskrivning från en samtida källa på hur romersk imperialism gick till.
Romarna gick grymt fram mot de som vägrade att kuva sig. I boken står det att Julius Agricola slaktade folket ordovikerna. Detta folkslag dyker inte upp i några senare källor och verkar således ha blivit utplånade. Det var alltså genom både morot och piska som romarna lade Britannien under sig.
Är man intresserad av romersk krigföring är Agricola bitvis en bra källa. Till och från får läsaren en inblick i det praktiska förfarandet under krigen. Det som framkommer allra tydligast är till den grad romarna förlitade sig på hjälptrupper. Dessa var inte romerska medborgare och kunde därför inte tjäna som legionärer.


Incitamentet var medborgarskap vid fullgjord tjänstgöring. Ofta rörde det sig om folkslag som redan erövrats, men de kunde i princip komma varifrån som helst. En märklig passage i Agricola skildrar hur befälhavaren inte har medfört några skepp och därför har svårt att nå de upproriska britanner som befinner sig på en ö. Som tur är förfogar han över hjälptrupper som är så vana att sitta till häst att de kan hålla sig i sadeln medan hästarna simmar. Britannerna blir så överraskade av att se kavalleriet komma ridande över havet att de omedelbart ger upp. Romarna sökte gärna just sådan specialkunskap när de rekryterade bland främlingar.
Även i slutstriden är det hjälptrupperna som är de verkliga stjärnorna. Medan legionärerna hålls tillbaka, är det germanska trupper som sköter det faktiska stridandet. På det sättet kunde en romersk general hålla förlusterna bland de egna trupperna till ett minimum.
På senare tid har det faktum att människor från Skandinavien tjänade i Roms arméer fått stor uppmärksamhet. I Agricola möter vi just den typen av situationer som soldaterna från Norden befann sig i.


Även britannernas sätt att strida får viss uppmärksamhet. Mest häpnadsväckande är att deras främsta krigare kämpade i vagnar. Vagnstrid verkar ha varit ett utmärkande drag hos britannerna och i Agricola nämns stridstekniken vid ett par tillfällen. Även i slutstriden vid berget Graupius där vagnarna kör fram och tillbaka framför de övriga trupperna, kanske för att egga upp fotfolket.
Det mest berömda avsnittet i Agricola handlar om striden vid berget Graupius. Den romerske härföraren för sina trupper långt in i de skotska högländerna och möter där kaledonierna, det sista fria folket i världen. I alla fall är det så Tacitus beskriver dem. Där håller deras ledare Calgacus ett berömt tal. Han kallar romarna för världsplundrare och förklarar att en förlust för britannerna betyder inget mindre än slaveri. I samma veva levererar han ett av världshistoriens mest slagfärdiga citat: ”och när de har skapat en ödemark så kallar de det fred”.


Calgacus ser den romerska civilisationen för vad den är: en maskin som förstör både människor och natur. Det man däremot ska ha i åtanke är att Calgacus förmodligen aldrig har existerat. Det är Tacitus som har skrivit talet och det är hans åsikter som framförs.
Är man intresserad av romersk historia eller den antika världen är Agricola spännande läsning. Här får vi en samtida inblick i hur Rom expanderade och vad konsekvenserna blev för de människor som stod i vägen. Tacitus är både slagkraftig och syrlig i stilen, och få antika författare skrev med en sådan känsla för dramatik.