Pyramidbyggarna – Bland papyri och fartyg vid Röda havets strand

Daniel Heningsson

21 nov 2024

Få byggnadsverk från forntiden är så välkända som de tre pyramiderna i Giza, och lika få byggnadsverk har givit upphov till en sådan mängd av mer eller mindre vetenskapliga spekulationer om hur de egentligen uppfördes. Under de senaste tio åren har arkeologiska fynd från Röda havskusten emellertid gett forskarvärlden ny information om hur den första av de tre pyramiderna konstruerades.

Farao Netjerykhet (2750–2720 f.Kr.) – av grekerna kallad Djoser – var den förste farao som lät bygga en pyramid – den så kallade Trappstegspyramiden i Saqqara. Efter lite mer än en generation uppförde farao Sneferu (2675–2633 f.Kr.) den första ”riktiga” pyramiden, det vill säga en pyramid med släta sidor. Slutligen var det under dennes son och efterträdare, farao Khufu (2633–2605 f.Kr.) – av grekerna kallad Cheops – som pyramidbyggandet nådde sin kulmen – i alla fall om vi ska se till byggnadsverkens storlek.

Wadi el-Jarf och faraos Röda havsflotta
År 2011 påbörjade arkeologer och egyptologer under ledning av professor Pierre Tallet från Sorbonnes universitetet en utgrävning på en plats kallad Wadi el-Jarf, som ligger vid Röda havets västra strand cirka 120 kilometer söder om Suez.Platsen hade upptäckts redan 1832 av egyptologen Sir John G. Wilkinsson, och på 1950-talet besöktes den av franska forskare. Inga systematiska undersökningar genomfördes under dessa tidiga besök, och ingen förstod heller platsens betydelse. Tack vare professor Tallet har arkeologerna nu kunnat identifiera världens äldsta artificiella hamnanläggning. Egyptierna kallade platsen för Bat, ”Busk(landet)”, och infrastrukturen som anlades under farao Sneferus regering fortsatte att användas i ungefär sjuttio år fram till slutet av farao Khafres (Chefren) regering (2597–2573 f.Kr.).
Hamnanläggningen bestod av en konstgjord vågbrytare som sträckte sig 205 meter ut från stranden innan den sedan svängde av söderut och fortsatte ytterligare 200 meter. Murens tjocklek är omkring sex meter. Vågbrytaren var byggd av ett yttre lager av kalksten och fylld med en blandning av mindre stenbitar sammanbundna med lera. Både i själva hamnen och uppe på land påträffades ett mycket stort antal ankare av sten, vissa med bevarade inskriptioner som anger vilket fartyg eller arbetslag de en gång hörde till. Några ankare hade till och med delar av sina rep bevarade. Det här är första gången som arkeologer har påträffat ankare från Gamla riket i sin originalkontext. På stranden intill hamnanläggningen påträffades även rester av byggnader som tjänat som bostäder, kök och förvaringsutrymmen för personalen.


Omkring två och en halv kilometer inåt land fanns ännu en bosättning placerad på en naturlig kulle, och en halv kilometer från denna trettioen gallerier uthuggna ur klippan. Gallerierna användes bland annat till förvaring av nedmonterade havsgående fartyg – rester av brädor gjorda av dyrbar libanesisk ceder, liksom rester av segel och rep, påträffades inne i utrymmet. Egypterna sammanfogade inte sina fartyg med hjälp av spik utan band ihop dem med hjälp av rep, vilket gjorde att de med enkelhet kunde plocka isär fartygen och sedan förvara delarna i gallerierna. Hamnstaden var nämligen inte i funktion och bebodd permanent utan fungerade enbart som en bas under de expeditioner som faraonerna – med jämna mellanrum – skickade till Sinai för att bryta koppar och turkoser. När en expedition anlände från Nildalen öppnades gallerierna upp, fartygen monterades ihop och man seglade de femtio kilometerna över Röda havet till Tell Ras Budran, en egyptisk befästning på Sinai. Därifrån marscherade sedan expeditionen till de stora koppar- och turkosgruvorna omkring 50 kilometer inåt land. När expeditionen var klar med turkosgruvorna omkring 50 kilometer inåt land. När expeditionen var klar med gruvarbetet återvände de samma väg, plockade isär fartygen och lade tillbaka dem i gallerierna, som förseglades med spärrstenar på ett sätt som påminner om hur korridorerna i pyramiderna borta i Nildalen förslöts.

Röda havsrullarna
I mars 2013 gjordes dock en ännu större upptäckt. I gropar utanför två av de ovan omnämnda gallerierna (G1 och G2) påträffades papyrusfragment med bevarad text. Egyptologer hade redan tidigare hittat mycket äldre papyrus, exempelvis i Saqqara från farao Dens regering (3000 f.Kr.), men de var alla utan text. Fynden utanför båtgallerierna är i dag de äldsta bevarade papyrustexterna från Egypten.
Sammanlagt har över tusen papyrusbitar påträffats, alltifrån mycket små fragment till blad på uppemot 50 centimeters storlek. Många var mer eller mindre förmultnade, men majoriteten var nästintill helt oskadda. Många kunde dessutom rekonstrueras – allt som allt tycks det ha rört sig om omkring trettio papyrusrullar. Det gör fyndet till det näst största bevarade arkivet från Gamla riket (det största är tempelarkiven från pyramiderna i Abusir, vilka är omkring etthundrafemtio år yngre). Texterna är utförda med så kallad hieratisk skrift, en typ av förenklad skrivstilsform av hieroglyferna som nästan alltid är tydligt och prydligt nedtecknad.
Texternas innehåll varierar men de hör alla hemma inom den statliga administrationen. Det är ekonomiska handlingar angående leveranser av livsmedel till arbetarna, brev, förteckningar över anställda, och till och med fragment från en möjlig karta samt en nästintill helt bevarad identitetshandling.

En tjänsteman vid pyramidbygget
Den enskilt största gruppen, omkring fyrahundra fragment, härrör från en man vid namn Merer. Han var verksam som uppsyningsman över den viktigaste av de fyra arbetsgrupperna som ingick i ett arbetslag om 160 män kallat ”Khufus uraeus är dess stäv”. (Uraeus var den heliga kobra som farao bar i ett band runt sin panna. Den representerade gudinnan Uadjet och spottade eld på faraos fiender.) Papyrin härrör från ett och samma år under slutet av farao Khufus regering, från juli ”året efter den 13:e boskapsräkningen” till juli ”året för den 14:e boskapsräkningen”, vilket motsvarar åren 2606–2605 f.Kr.
Papyrus A, B, C, D och E är loggböcker som beskriver det dagliga arbetet i de fyra phyle som arbetslaget var uppdelat i. Texterna anger vad varje arbetsgrupp gjorde dag för dag, men även när de fick betalt eller när vissa religiösa festligheter högtidlighölls. I vissa fall utförde varje undergrupp olika uppgifter parallellt med varandra men spridda på olika platser. I flera av fragmenten omnämns även skrivaren Dedi som var uppsyningsman över hela arbetslaget.


Av texterna framgår att arbetslaget tillbringade perioden mellan juni och november i Giza-området. Där ansvarade de för transporten av arbetare, underhållet av kanalsystemet som förband Giza med Nilen, transporten av kalkstensblock från stenbrotten i Tura till bygget av den stora pyramiden samt för uppgiften att fylla på magasinen vid arbetsplatsen och palatset med livsmedel. Männen i arbetslaget var helt uppenbart mångsysslare.


I december månad flyttade arbetslaget till norra Nildeltat, på gränsen till Medelhavet, där man ansvarade för bygget av något som kallas ”det dubbla Djadja”. En djadja är någon typ av plattform eller pir, och sannolikt syftar ordet på ett hamnkomplex arbetarna var upptagna med att uppföra i Deltat. Vi vet från andra källor att både Sneferu och Khufu var mycket aktiva på utrikeshandelns område och hade nära kontakter med Byblos, varifrån bland annat cederträ importerades.
Vad man gjorde under månaderna januari–mars är oklart. Perioden är inte dokumenterad i texterna, vilket kan bero på att papyri har förstörts eller (kanske mer sannolikt) att arbetarna under den tiden var lediga för att umgås med sina familjer. Månaderna därefter, mellan april och augusti, var arbetsgruppen verksam vid Röda havets kust. Där behövde man först öppna upp hamnstaden och bygga ihop fartygen, sedan transportera gruvarbetarna över havet till Sinai och när arbetet väl pågick där transportera förnödenheter från hamnen till Sinai. När säsongens gruvbrytning var klar och alla hade skeppats tillbaka igen stängde man ned hamnen och plockade isär och gömde undan fartygen i de uthuggna gallerierna.


De bevarade texterna kanske inte förefaller särskilt rafflande vid första ögonkastet. Deras betydelse ligger dock i det faktum att de är de enda direkta ögonvittnesskildringarna som vi har från en person som var med vid uppförandet av farao Khufus pyramid, det enda av världens sju underverk som står kvar i dag. Dokumenten – tillsammans med de utgrävningar av pyramidbyggarnas bostäder med mera som utförts av professor Mark Lehner intill pyramiderna de senaste decennierna – ger oss en tämligen god bild av administrationen och infrastrukturen vid bygget av dessa väldiga och fascinerande byggnadsverk.
Frågan kvarstår varför handlingarna som så noggrant nedtecknades och följde med Merer och hans arbetslag från Giza till Deltat och över till Sinai slutligen lämnades åt sitt öde vid Röda havets kust. En tänkbar förklaring är att de bara utgjorde dagliga anteckningar, avsedda att ligga till grund för en senare officiell rapport till palatset och administrationen. En annan möjlighet är deponeringen av papyrerna hänger ihop med det faktum att farao avled under samma år som är det sista upptecknade i dokumenten. Kanske var det inte längre aktuellt eller viktigt att föra med sig handlingar tillbaka till palatset och den nye faraons hov? Vi kan bara spekulera.

Slutet på en epok
När farao Khufu dog omkring år 2605 f.Kr. efterträddes han av sonen Djedefra som bara regerade i åtta år. Han lät enbart uppföra en mastaba-grav, och inga uppgifter från hans regering återfinns i materialet från Wadi el-Jarf. Under den efterföljande faraon Khafres regering var hamnområdet dock återigen i bruk fast i mycket mindre skala. Att kulturlagren från hans tid ligger ovanpå ett lager sand stärker beläggen för att området hade legat övergivet under Djedefras regering.

Även om hamnkomplexet på nytt kom till användning verkar den nye faraon redan tidigt ha beslutat sig för att anlägga en ny hamnstad norr om Wadi el-Jarf. Beslutet hängde antagligen samman med det faktum att sträckningen av wadin (den typ av uttorkade flodfåror som används som transportled i ökenländer) som ledde till Wadi el-Jarf passade perfekt för att ta sig från Dashhur och Meidum till området där farao Sneferu hade uppfört sina tre pyramider. Däremot var den inte alls lämpad för resor från Giza och huvudstaden Memfis. I och med att farao Khafre valde att uppföra sin pyramid bredvid faderns togs sannolikt beslutet att en mer nordlig hamnstad med bättre anknytning till Giza var att föredra. Den nya hamnstaden bär idag namnet Ayn Sukhna, och den fortsatte att användas fram till Gamla rikets fall omkring 2250 f.Kr. Merparten av det som gick att återanvända gällande trä, rep, husgeråd et cetera fördes över från Wadi el-Jarf till Ayn Sukhna. Till och med ortnamnet Bat övertogs av den nya hamnstaden.