Rekonstruktionens sköna konst

Varje vår samlas en skara entusiastiska löpare i Efesos i Turkiet vid kusten till Egeiska havet för att springa långt i terräng. Och för oss som både gillar löpning och förhistoria finns här en extra krydda – man passerar fantastiska historiska miljöer. Här finns ruinstaden med resterna av det imponerande biblioteket, och här finns inte minst det som återstår av Artemistemplet, ett av antikens sju underverk. De sju underverken har en imponerande historia, inte minst efter att de försvunnit. De beskrevs som just ”underverk” redan när Rom ännu bara var en ambitiös republik, Julius Caesar inte ens var påtänkt, och Medelhavets centrum låg långt österut.

Listorna och beskrivningarna upprepades och förstärktes under medeltiden, målades och graverades under renässansen, och vid 1800-talets mitt kunde dessa sju byggnader i östra Medelhavsregionen – varav fyra varit borta i mer än ett millenium och det femte och sjätte i åtskilliga århundraden – fortfarande beskrivas som det mest fantastiska som byggts. Det är i sig ett vittnesmål om den västerländska kulturens egocentrism vid denna tid.

ETT AV DESSA underverk finns som sagt kvar lite grann i Efesos: det stora Artemistemplet, 115 meter långt, 55 meter brett och 18 meter högt med 127 kolonner. Den version som oftast åsyftas är från omkring 550 f.Kr. Det tråkiga är att bara en av kolonnerna står kvar – och den är ett hopplock av delar från flera kolonner. På museet i Efesos kan man däremot se en detaljerad miniatyrmodell av templet. Templet står där på en upphöjd avsats med trappor, omgivet av kolonner och med taket dekorerat av reliefer. Det var onekligen storslaget – men jag blev nästan mer imponerad av att man lyckats återskapa en så detaljerad modell utifrån en hopplockad kolonn och textbeskrivningar som färgats av århundraden av tolkningar. Jag fick samma känsla som när jag såg de tidiga (kring 2016–2017) genetiska ansiktsrekonstruktionerna.

DE TIDIGA REKONSTRUKTIONERNA byggde på ett fåtal genetiska markörer, korrelerade med ansiktsform, pigmentering, ögon- och hårfärg. Idag är modellerna mer heltäckande och användbara inom kriminalteknik, men då var de enklare och mer schematiska.

Vi testade tekniken på en mesolitisk kvinna från Gotland. Resultatet var vid första anblick övertygande – men vi noterade att hon såg ut som ”någon vi kände”. Det kändes som om algoritmen började från ett genomsnittligt europeiskt kvinnoansikte och lade till detaljer där data fanns.

JAG MISSTÄNKER ATT rekonstruktionen av Artemistemplet i Efesos, och säkert många andra av antikens underverk också, bygger på en liknande princip. Man börjar med en mental mall av hur ett hellenistiskt tempel ”ska” se ut. Till den lägger man den rekonstruerade kolonnen, några mått från grunden och beskrivningar ur antika och medeltida källor. Resultatet kanske inte är en kopia av originalet som stod där för 2 575 år sedan – men det blir åtminstone tjusigt och värdigt ett hellenistiskt underverk. ●