Studie: germanska språk kan ha spridits från Sverige

Svenska, engelska, tyska och nederländska kommer alla från samma indoeuropeiska språkgren. Men när den kom till Europa och varifrån spridningen utgick har inte kunnat slås fast med säkerhet. En ny studie av ett internationellt forskarlag, där arkeologer från Göteborgs universitet ingick, pekar dock mot att spridningen av vad som skulle bli dessa moderna språk utgick […]

Svenska, engelska, tyska och nederländska kommer alla från samma indoeuropeiska språkgren. Men när den kom till Europa och varifrån spridningen utgick har inte kunnat slås fast med säkerhet. En ny studie av ett internationellt forskarlag, där arkeologer från Göteborgs universitet ingick, pekar dock mot att spridningen av vad som skulle bli dessa moderna språk utgick från det som i dag är Sverige.

I studien, som har publicerats i tidskriften Nature, har forskarna kombinerat arkeologi, genetik och lingvistik. Genom att sekvensera 712 forntida mänskliga genom och analysera dem tillsammans med 4 009 tidigare publicerade genom kunde forskarna identifiera vad de beskriver som en ”arkeologiskt svårfångad befolkning” som kom till dagens södra Sverige för omkring 4 000 år sedan. De antas ha kommit från områden vid den östra delen av Östersjön och under de följande århundradena spred sig gruppen över stora delar av Skandinavien och blev en betydande del av befolkningen.

– DNA-sekvenser kan inte ensamt tala om för oss vilket språk människor talade. Men genom att kombinera forntida DNA med språkvetenskapliga och arkeologiska belägg kan vi börja kartlägga hur språk har spridits och förändrats under tusentals år, säger Eske Willerslev, professor vid Globe Institute på Köpenhamns universitet och huvudansvarig forskare för studierna.

Forskarna menar att denna migration kan ha fört med sig en tidig form av det indoeuropeiska språk som så småningom utvecklades till de germanska språken. Det handlar om en period omkring 800 år senare än den tidpunkt då germanskan traditionellt har ansetts ha kommit till Skandinavien.

Under bronsåldern utvecklades språket vidare i södra och östra Skandinavien. Forskarna har bland annat kunnat koppla den genetiska spridningen till en period då det också skedde stora kulturella förändringar. Nya gravskick, hustyper och handelsnätverk växte fram och bidrog till att knyta samman regionen.

Omkring år 500 före Kristus hade en tidig form av germanska utvecklats till urgermanska, det gemensamma urspråket för de germanska språk som senare skulle uppstå. Det talades i ett område som omfattade södra Skandinavien och norra Tyskland. Men språket var ännu inte uppdelat i de olika grenar som vi känner igen i dag. Den uppdelningen tog fart under järnåldern, i samband med flera stora folkvandringar.

Enligt forskarnas analyser spreds människor från Skandinavien och Jylland söderut och västerut. En del av dem nådde områden kring Östersjön, medan andra rörde sig mot dagens Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.

Det är här som de germanska språkens olika grenar börjar ta form. De västgermanska språken, där bland annat engelska, tyska och nederländska ingår, kan kopplas till befolkningsgrupper från Jylland och norra Tyskland. De östgermanska språken, där det utdöda gotiska är det mest kända exemplet, har däremot tydligare genetiska kopplingar till östra Skandinavien. ”I den polska Wielbarkkulturen finner vi stöd för den senantika gotiska ursprungsmyten om en utvandring från östra Skandinavien. Samtidigt ser vi att de undersökta goterna i södra Europa har få genetiska spår av östskandinaviskt ursprung. Det tyder på att dessa individer i stor utsträckning anammade det gotiska språket och den gotiska identiteten som en kulturell tillhörighet”, skriver forskarna i studien.

Även de nordgermanska språkens utveckling, som senare skulle leda fram till svenska, danska, norska och isländska, har en intressant koppling till migrationer. Enligt studien skedde ytterligare en stor folkvandring för omkring 1 600 år sedan, flera århundraden före vikingatiden. Då kom människor från det som i dag är norra Tyskland till Danmark och södra Sverige. Migrationen sammanföll med framväxten av fornnordiskan, det språk som senare talades av vikingarna.

– Den stora överraskningen kom för omkring 1 600 år sedan, när fornnordiskan växte fram. Människor från norra Tyskland ersatte till stor del den lokala befolkningen. Men de förde också med sig en ny religion, med Oden som främsta gud, och en ny materiell kultur inspirerad av hunnerna, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

Forskarna har också sett att de invandrade gruppernas genetiska ursprung ligger nära anglosaxarnas. Det ger en möjlig förklaring till de sedan länge kända likheterna mellan vikingarnas och anglosaxarnas kulturer, bland annat gemensamma konstnärliga traditioner och närbesläktade språk.

– Många danska och svenska vikingar hade alltså gemensamma rötter med anglosaxarna, säger Kristian Kristiansen.

I studien har forskarna även tittat närmre på ursprunget till de keltiska språken. I dag talas de främst i Irland, Wales, Skottland och Bretagne, men för 2 500 år sedan var de spridda i hela Europa. Enligt DNA-analyser spred sig de keltiska språken för omkring 3 000 år sedan västerut från Centraleuropa 

– Det verkligt spännande är att vi nu får genetiska belägg för omfattande befolkningsrörelser som tidigare främst har kunnat studeras genom arkeologiska fynd. Det ger oss nya möjligheter att förstå de politiska och kulturella omvälvningar som präglade Europa under yngre bronsåldern, säger Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.