Mumierna väcks till liv

VEM ÄLSKAR INTE mumier? De är både läskiga och fascinerande. Och så finns de ju både på film och i verkligheten. Precis som pyramiderna har mumier blivit själva sinnebilden för det forna Egypten. Tusentals mumier har bevarats och finns i dag på museer och forskningsinstitutioner över hela världen. De finns också i privata samlingar. Det görs ständiga nya fynd i öknen.

Mumier: Fakta, forskning, fiktion Sofia Häggman, (Stockholm: Natur & Kultur 2022). 292 s.

OM VERKLIGHETENS MUMIER, deras betydelse och funktion i det fornegyptiska samhället, och om populärkulturens ragglande skräckgestalt med utsträckta armar, har Sofia Häggman skrivit en detaljrik, spännande och intressant bok som väcker nytt liv i Egyptens döda.

Mumifiering var en omständlig process som krävde förberedelse och noggrannhet i detaljerna. Först skulle kroppen rensas på innehåll – inälvor, njurar, lever, hjärnan och så vidare – och renas. Kroppen tvättas både invärtes och utvärtes. Processen avslutades med att kroppen torkades ut med hjälp av natronsalt. Nästa steg var återuppbyggnaden, då kroppen fylldes med stoppning och lindades.

PÅ DEN MUMIFIERADE kroppen bland lindorna placerades sedan skarabéer i olika material. De tjänade som hemligt vapen mot ödet. Pillerbaggen till exempel symboliserade förvandling: att den döde skulle bli levande igen i dödsriket och inte slukad (hjärtat) av ett underjordiskt monster.

Den mumifierade kroppen kallades ”sah” och sågs på som mycket mer än bara en välbevarad uttorkad kropp. Ordet ”sah” har med ärevördig, ädel och välsignad att göra. En mumifierad kropp hölls som helig.

Eftersom mumien ansågs helig var kunskapen om mumifieringen följaktligen hemlig. Präster reciterade magisk-religiösa formler medan balsamerarna gjorde sitt dolda jobb och svepte mumien i varv på varv av lindor. Sedan satte man en mask på mumien. Det var ett gudomligt ansikte för evigheten.

Kistan i vilken mumien placerades kunde å sin sida vara mumielik med ansiktsdrag, stora ögon och lösskägg. Kistan eller kistorna (om man hade flera kistor inuti varandra) sattes sedan i en sarkofag av sten, när det handlade om kungar och riktigt betydelsefulla personer.

Mumifieringskonsten blomstrade under Nya riket (1550–1070 f.Kr.). Balsamerarnas arbete var nu närmast perfektion. Det finns därför också många välbevarade mumier från tiden och dessa gamla kroppar är ett spännande material för forskarna att undersöka och jämföra. Det var nu som hjärnan började avlägsnas, med ett vasst redskap genom ena näsborren. Det tomma kraniet fylldes med kåda eller olja.

Hjärnan började avlägsnas, med ett vasst redskap genom ena näsborren. Det tomma kraniet fylldes med kåda eller olja.

MUMIER HAR FASCINERAT människor länge. Intresset för den faraoniska kulturen ökade lavinartat efter Napoleons erövring av Egypten 1798. Då blev människor i Europa som galna i allt egyptiskt. Tonvis av föremål och mumier transporterades till den europeiska marknaden och visades upp i offentligheten eller hamnade i privata samlares lådor.

Men det riktigt stora genombrottet kom med de arkeologiska utgrävningarna i början av 1900-talet, då pyramiderna och Sakkaras gravar tömdes på sina innehåll. Howard Carters upptäckt av Tutankhamons grav i Konungarnas dal 1922 väckte sensation världen över. Den inspirerade till en ny typ av berättelse om fornegypten: mumiens förbannelse. Första filmen på temat var The Mummy (”Mumien vaknar”) från 1932 och därefter har följt ett oräkneligt antal filmer med stapplande mumier, fornegyptiska förbannelser och olyckliga kärlekshistorier.

I DAG UTGÖR mumier viktigt och spännande forskningsmaterial. Planröntgen kompletterad med datortomografi, små vävnadsprover, isotopanalyser och dna- undersökningar avslöjar minst lika underbara ting som de Howard Carter såg när han öppnade faraos grav. Undersökningar av mumier, deras sjukdomshistoria och dna, bidrar både med kunskap om hälsan hos den enskilda individen och ger nytt vetande om levnadsförhållande, livslängd och epidemier förr. Forskarna ser inte längre på mumier som vilket studieobjekt som helst utan som mänskliga kroppar med en historia som kan utöka vårt vetande om den faraoniska tiden.

Bo Eriksson

Bo Eriksson

Docent i historia vid Stockholms universitet

Relaterat innehåll