Englands epos är svenskt

DIKTVERKET BEOWULF HAR i Sverige rönt en med tiden allt mindre uppmärksamhet bland litteraturhistoriker, medan dess status i den engelskspråkiga världen ökat, både akademiskt och populärkulturellt. Anledningen är att verket är skrivet på fornengelska – och därför anses ha skapats i England. Språkhistorisk expertis har fastställt verkets skriftliga tillkomst till mitten av 700-talet. Dock är de flesta överens om att verket utspelar sig i Skandinavien på 500-talet, men i och med att författaren ansetts vara engelsk har verket underkänts som källmaterial om 500-talets Sverige.

Beowulf: En nordisk berättelse från 500-talet. Rudolf Wickbergs tolkning från fornengelska i bearbetning av Bo Gräslund, (Stockholm: Dialogos 2022). 196 s.

FÖR ETT PAR år sedan ifrågasattes dock den gängse bilden av kvädets tillkomst i boken Beowulfkvädetden nordiska bakgrunden, av den pensionerade arkeologiprofessorn Bo Gräslund. På ett övertygande sätt argumenterades där för att kvädet tillkom där det mestadels utspelar sig, det vill säga i Sverige. Gräslunds rön innebar således att den svenska litteraturhistorien plötsligt förlänades ett högkvalitativt medeltida verk – i klass med det bästa ur den nordeuropeiska, muntligt traderade litteraturen från folkvandringstiden. Om Gräslunds hypotes är riktig kan verket därtill – trots dess uppenbart påhittade och sagoliknande karaktär – läsas som rymmande information om 500-talets Sverige. För den som känner sig tilltalad av dessa möjligheter finns nu dessutom kvädet att tillgå i en ny, modern textnära översättning, signerad samme Gräslund.

MEN FÖRST NÅGOT om Gräslunds rön, vilka alltså bygger på att kvädet tolkats med arkeologens glasögon. Det som då noterats är att föremål och sedvänjor som omnämns i kvädet överensstämmer med arkeologiska fynd i Norden och Sverige från det 500-tal då berättelsen utspelar sig (med avseende på exempelvis de olika kungar som omnämns i kvädet, vilka uppträder i olika tidigmedeltida verk med historiska anspråk).

Bland annat bekräftas de många omnämnandena i kvädet av arm- och halsringar i massivt guld, av fynd i Norden. I England lyser dock vid samma tid denna sorts guldföremål med sin frånvaro. På grund av att guld i slutet av folkvandringstiden i Norden deponerades i jorden kom däremot perioden efter 550 att bli fattig på guld.

PÅ MOTSVARANDE SÄTT finns anledning att undra över varför de ringbrynjor som så ofta omtalas i kvädet skulle ha nämnts av en engelsk författare, när de inte existerade i den brittiska världen vare sig när eposet utspelar sig eller nedtecknats. Och hur kunde en engelsman på 700-talet detaljerat beskriva likbränningar, när jordbegravningar hade ökat markant i England från mitten av 500-­talet och runt år 600 helt ersatt kremeringar? Likaså sammanföll i Norden under sen folkvandringstid guldrikedomen med bruket av kungliga gästabudshallar. Arkeologiska fynd har gett indikationer om omfattande gulddekorationer i dessa byggnader – vilket korrelerar med hur de beskrivs i kvädet.

Allt detta binder kvädets skapande till 500-talets Norden. Och utifrån det perspektivet är det naturligtvis lockande att läsa texten som en beskrivning av hur högt utvecklad den dåvarande svenska kulturmiljön var.

DET INTE MINST anslående är de sköna konsternas framträdande roll. Det elaborerade konstsmidet i guld är ett återkommande inslag i kvädet. Men där beskrivs även hur väggarna i sköldungarnas hall glänser av gyllene bonader. De hjältar som anses värda att hedra blir inte endast belönade med dyrbarheter utan ihågkomna även genom att deras bedrifter konstfärdigt beskrivs. Det gäller det svärdsfäste som Beowulf tar som krigsbyte efter att ha besegrat odjuret Grendel och dennes hämndlystna moder, men det gäller i än högre grad besjungandet av hjältemodiga bragder. Vid Roars danska hov börjar redan på morgonen efter att Beowulf dödat Grendel ”en av konungens män […] skickligt att med konstfullt tag och växlande ord skalda om Beowulfs bedrifter.”

En högt uppsatt person i en klan dödas. Då är det viktiga inte att hitta och straffa den som utfört dådet. I stället ska den drabbade klanen kompenseras för mordet.

ENLIGT FRAMSTÄLLNINGEN I kvädet levde den nordiska aristokratin på ett sätt som erinrar om livet vid de grekiska hoven i Homeros framställning – eller hos de skotska klanerna i Walter Scotts berömda roman Waverley. I likhet med de senare framställs i Beuwulf de inflytelserika svenska och danska ätterna – geater, svear och sköldungar – som agerande inom ramen för en släktbaserad organisering av samhället.

Anledningen till att kvädets hjälte Beowulf inledningsvis beger sig på eget bevåg till sköld­ungarna i Danmark för att döda det monster som hemsöker den danska släkten, låter sig förstås i ljuset av ett samhälle organiserat runt klaner. Vad Beowulf gör är nämligen att han återgäldar en skuld som hans familj genom hans far har till danskarna, detta efter att den danska sköldungaätten betalat en mansbot för en man från wulfingarnas släkt som Beowulfs far dödat. Betalningen skedde efter att geaterna, den klan som Beowulfs far tillhörde, inte ”vågade” ge fadern ”skydd av fruktan för krig”.

Beowulfkvädet är bevarat i en enda handskrift, som eldskadades år 1731 och förvaras på British Library. Första ordet är HWÆT = WHAT! = LYSSNA! vilket betyder att eposet framfördes genom högläsning. FOTO: WIKIPEDIA

MANSBOT ÄR ETT återkommande fenomen i kvädet och typisk för klansamhällets kompensatoriska rättskipning. En högt uppsatt person i en klan dödas. Då är det viktiga inte att hitta och straffa den som utfört dådet. I stället ska den drabbade klanen kompenseras för mordet, exempelvis med stora rikedomar.

På motsvarande sätt är ett återkommande tema i kvädet användandet av den egna släktens kvinnor för att med giftermål skapa allianser med andra släkter, inte sällan i syfte att stävja latenta klankonflikter.

Äktenskapet har utifrån klanperspektivet ingenting med kärlek, förälskelse eller åtrå att göra utan ska ingås med den egna släktens bästa för ögonen.

DEN SISTNÄMNDA DEVISEN, om att kollektivet ska sättas före individen, gäller även på en mängd andra områden. Eller som det heter i kvädets avslutning: ”För en rättänkande man kan ingenting bryta släktens band”, detta sagt efter att Beowulf blivit sviken i samband med sitt sista stordåd, då han besegrar en drake som vaktar en guldskatt. De män i Beowulfs följe som flyr när de nalkas draken får i efterhand – när Beowulf och hans lojale släkting Wiglaf dödat draken – höra att deras feghet kommer att gå ut över deras släktingar: ”Var man av er ätt kommer att förlora sin odalrätt när ädlingarna får höra om er flykt och era ärelösa dåd.”

REPLIKEN ILLUSTRERAR INTE bara klantänkandet utan även förtjänsten med Gräslunds nya översättning, vilken har som ambition att ligga så innehållsligt nära originalet som möjligt. Därmed görs förvisso avkall på ursprungstextens lyriska kvaliteter (rytm, rim, stilfigurer etc). Det mandock vinner är ett högt mått av plasticitet i levandegörandet av gestalter och miljöer, vilka kommer läsaren nära på det sätt som är unikt för skönlitteratur generellt sett, med dess förmåga att från historiens mörker lyfta upp en svunnen värld.

Johan Lundberg

Johan Lundberg

Författare och litteraturvetare vid Stockholms universitet

Relaterat innehåll