Demonen i manteln i sjön

FORNTIDENS TEXTILFYND ÄR få, men tillräckligt många för att visa att bronsålderns yllekläde ofta var importerat. I järnålderns början, från 2 500 år sedan, hade de skandinaviska fåren ryckt upp sig kvalitetsmässigt, och yllekläderna framställdes nu mestadels av lokal ull. Bland de tidiga svenska fynden intar den västgötska Gerumsmanteln från 300-­talet f.Kr. en särställning. En isotopanalys antyder att den är tillverkad några mil söder om fyndplatsen.

Tygskador visar att mantelbäraren har träffats av minst fem hugg i bröst, mage, ryggsida och hals och har försökt värja sig med höger hand och fått skador även där. Att vapnet inte är yxa, svärd eller pil utan en kniv talar för att gärningsmannen lika gärna kan ha varit en gärningskvinna. Kanske har hon värjt sig mot ett överfall. Manteln har bevarats för eftervärlden eftersom den lades ned i kanten av en grund sjö på Gerumsbergets platå. Den veks trekantig och tyngdes ned med tre stenar, vilket talar för en magisk ritual och ger anledning att tro att dess ägare låg döende med infekterade sår på en gård nedanför berget. Manteloffret var då ett försök att dra sårfeberns demon ur ägaren och fästa den i sjön, där den inte kunde göra skada. Som offrets personliga ägodel förde manteln med sig demonen.

Tretalet återkommer ständigt i folktron, inklusive den medicinska. En norsk besvärjelse mot bölder skulle exempelvis läsas tre gånger i tre namn, och på det vikingatida Sigtuna­runblecket dyker tretalet också upp:

Dagens sjukvård håller glädjande nog en helt annan nivå, vilket inte minst antivaxxarna borde begrunda.