Reliken som fysiskt ting

PÅ MEDELTIDEN VAR reliker guld värda. De sades kunna bota sjukdomar och skydda människan från ont. Den person eller institution som ägde en flisa från det heliga korset, en tagg från Jesu törnekrona eller en fingerled av ett helgon kunde skatta sig lycklig. Den stod under beskydd av en helig person.

Samma sak gällde för kyrkan. Enligt medeltida praxis skulle varje kyrkoaltare innehålla helgonreliker. Anledningen var att där relikerna fanns, fanns också helgonen, trodde man. Relikerna garanterade att helgonet fanns kvar på jorden och var fortsatt verksam.
Relikerna låg som regel förseglade i altargravar eller i slutna skrin och behållare och var därmed osynliga för församlingsborna. Men trots deras osynlighet i det medeltida synfältet – så också i medeltidsforskningen – har de spelat stor roll för inredningen av det medeltida kyrkorummet och för troslivet i stort. Det visar Lena Liepes mycket intressanta och givande studie av reliker och relikbruk i det medeltida Norden.

Det fanns tusentals reliker i de nordiska kyrkorna under medeltiden men majoriteten försvann under reformationen på 1500-talet, då det katolska bruket att vörda helgon och föremål förknippade med dem förbjöds av protestantismen. I dag finns cirka 330 reliker bevarade i museisamlingar och i kyrkor i Norden.

DET ÄR DOCK blott en bråkdel av det som en gång funnits och lockat tusentals pilgrimer och besökare till Nordens kyrkor, såväl sockenkyrkor som domkyrkor. Enbart Lunds domkyrka kunde stoltsera med reliker från minst 207 helgon samt 79 reliker av annat slag, inklusive 21 bitar av Jesu kors.

Lena Liepes studie tar sin utgångspunkt i just reliken som fysiskt ting. Syftet med boken är att synliggöra reliken ”som en beståndsdel i den medeltida religionsutövningen i Norden”.

Boken är indelad i två delar: en första med fokus på sockenkyrkan och en andra som placerar domkyrkan i centrum. Källmaterialet utgörs av de bevarade relikerna, medeltida skriftlig dokumentation, fysiska spår såsom anordningar för reliker av typen hålrum i altaren, relikaskar, helgonskrin, relikvarier etcetera samt texter som beskriver sammanhangen i vilka relikerna har ingått.

EN FÖRTJÄNST MED boken är Liepes noggranna kartläggning av hur relikerna hamnade i sockenkyrkorna och i domkyrkorna. I de flesta fallen var de gåvor från världsligt och kyrkligt håll. År 1283 testamenterade till exempel biskop Henrik ett silverkors med reliker till Linköpings domkyrka. Och 1304 donerade kung Håkan V Magnusson av Norge ett törne från Kristi törnekrona till biskopen vid Skara domkyrka. Uppenbarligen var detta reliker som personerna haft i privat ägo i hemmen, kanske i en påse hängande på väggen eller på en möbel i sovrummet. Man bar också reliker runt halsen.

Domkyrkornas reliksamlingar lockade pilgrimer i hopp om eller tacksägelser för bönhörelse. Kyrkorna anordnade också relikfester som samlade många människor och där relikerna visades upp offentligt i gyllene skrin.

LENA LIEPES STUDIE är akademisk till formen men med ett fascinerande innehåll som säkert intresserar många. Hennes omfattande undersökning av relikernas antal, förvärv, påverkan på inredningen av kyrko­rummet, hantering och iscensättning i medeltida kult och liturgi samt betydelse för fromhetsliv, visar på en utbredd mirakeltro. Därför värderades gamla benbitar, naglar och törnen, under förutsättning att de kunde kopplas ihop med en helig person, så högt under medeltiden.