Många spikar i kistan för teorin om Oslos uppkomst

Så här kan platsen för Oslo sett ut före staden grundläggning. Längst ut på udden mellan Alnaälven och Oslofjorden under vikingatiden. Illustration: Sara Langvik Derrick, NIKU. Tidigare har arkeologerna ansett att Oslo grundades på tidigare obebyggd mark och att det skett på initiativ av kung Harald Hårdråde 1048, vilket nämns i de isländska sagorna och […]

Så här kan platsen för Oslo sett ut före staden grundläggning. Längst ut på udden mellan Alnaälven och Oslofjorden under vikingatiden. Illustration: Sara Langvik Derrick, NIKU.

Tidigare har arkeologerna ansett att Oslo grundades på tidigare obebyggd mark och att det skett på initiativ av kung Harald Hårdråde 1048, vilket nämns i de isländska sagorna och bekräftats av en myntskatt som hittats vid den medeltida kungsgården. Men nu har resultaten från en utgrävning 2023 kommit som visar att platsen fungerat som en strategiskt maktcentra lång tidigare.

Dateringen av Oslos grundläggning går tillbaka till 1960-talet då arkeologen Oluf Olsen grävde fram en rund jordhög som omgavs av ett dike under kungsgården från 1200-talet. Högen tolkades som en befästning av den tidigmedeltida typen ”motte-and-bailey” och myntskatten som samtidigt hittades nedgrävd i högens topp knöt anläggningen till tiden för Oslos grundläggning enligt sagorna.

Men vid utgrävningen 2023 hittades flera hundra järnnitar och boplatslämningar som gick tillbaka till 500-talet som gav en ny bild av platsen. När en av arkeologerna som deltog i undersökningen, Michael Derrick, forskare vid NIKU (Norwegian Institute for Cultural Heritage Research) gick igenom de nya fynden och dokumentationen från 1960-talets utgrävning upptäckte han att högen knappast kunde vara en befästning. Diket var för grunt och högen för liten för att vara en motte-and-bailey.

Dessutom uppfördes de äldsta borgarna av denna typ i Skandinavien inte förrän under 1100-talet. Istället gav fynden av järnnitarna nyckeln till vad högen en gång varit. Sådana hade hittats i stor mängd redan i 1960-talets utgrävning, men ignorerats. De flesta av nitarna kunde nu konstateras komma från klinkbyggda båtar och slutsatsen blev att högen snarare var resterna av en båtgrav än av en befästning.

– Totalt hittades mer än 1100 nitar och fragment av nitar från högen, av vilka många var båtnitar. Sådana kvantiteter funna på en så begränsad yta är mycket svårt att förklara på annat sätt än att det är lämningar efter ett fartyg, förklarar Michael Derrick.

Högen har haft en diameter på 25 meter och kan då gott och väl rymt en större roddbåt eller ett mindre skepp. Material från högen har kol14-daterats till slutet av 800-talet eller början av 900-talet, men det saknas spår efter begravning. Eftersom inga brända ben har hittats och att nitarna inte är brandskadade antas den döde jordats i båten.

Läget i landskapet stämmer också väl för en statusfylld och monumental gravhög. Under vikingatiden har den legat väl synlig på en udde intill den dåtida Oslofjorden som en tydlig markering av makt och kontroll över både land och flera vattenleder.

Båtgraven tillsammans med boplatslämningarna visar Oslo inte grundlades av Harald Hårdråde vid mitten av 1000-talet på en jungfrulig plats, utan på en sedan flera århundraden tillbaka välutvecklad och strategiskt belägen bosättning för en lokal elit, vilket kanske också var anledningen till att kungen valde just denna plats för sin nya stad.