Fantastiskt fint verk om hällristningar

I FÖRRA NUMRET berättade vi om hällristningssajter väl värda besök, men bekvämast och behagligast är ändå hällristningar i bokform. Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, Sveriges främsta hällristningsforskare, har nu sammanfattat ristningsfynden i Västmanlands län, resultatet av många års idog inventering. Fakta- och bildredovisningen är utmärkt. I det senare fallet presenteras både färgfotografier som tydligt visar bergets struktur och klargörande tolkningar i svartvitt.

TRADITIONELLT DELAS HÄLLRISTNINGAR upp i skålgropslokaler och figurlokaler. Slående är hur påfallande ofta de västmanländska lokalerna suddar ut gränsen, genom att skålgroparna formar sig till figurer. De bildar ensamma rader, men också dubbla rader som är lätta att likna vid miniatyrer av bronsålderns och den tidiga järnålderns hundratals meter långa parallella rader av kultiska eldstäder. Sådana har misstänkts utgöra nattetid effektfulla hästrännarbanor. Kanske har skålgroparna lyst upp om natten som små oljelampor. Men jag tänker inte gå så långt som att föreslå att olyckliga smådjur har hetsats fram mellan dem …

Skålgroparna bildar också kors, rektanglar, båglinjer och mer sammansatta mönster.

Förgäves försöker ögat tolka in meningsfulla figurer, men redan det geometriska mönstret är fascinerande. Det är också svårt att hitta konsekvent upprepade antal. Talmagiker göre sig icke besvär. Men bebyggelsehistoriker har mycket att hämta. På en högre skalnivå, en karta över länet, visar skålgropsförekomsterna tydligt hur de stora bronsåldersbygderna ligger med ett par mils mellanrum.

FIGURRISTNINGARNA, I SYNNERHET koncentriska cirkelfigurer och cirkelfigurer med ekrar, ger intryck av att vara kalendariskt inspirerade. Det gäller också människofigurer med spretande fingrar och den i Östsverige unika plöjningsscenen i Munktorp, där två oxar drar ett årder och manas på med en grenruska (eller jättehand?) av plöjaren.

I Tortuna finns några unika ramfigurer, som mycket väl skulle kunna föreställa bronsålderns långhus med rumsindelning. I så fall handlar det om den tidiga bronsålderns hus med en takbärande stolprad, eller så har man avbildat den senare typen med två stolprader men nöjt sig med att bara avbilda takåsen. Att avbilda hus i plan är ingen modern arkitektonisk företeelse, järnålderns bildstenar på Gotland är fyllda med samma ovanifrånperspektiv, ofta med markerade dörröppningar.

Som synes lockar hällristningsbilderna omedelbart till tolkningsförsök. Broströms och Ihrestams bok är ett fantastiskt fint, användbart och viktigt arbete, ett standardverk som kommer att vara till glädje för forskare och andra nyfikna i många år framåt.