Frejas lodjurskvinnor

Har kvinnor som begravts med lodjursskinn haft ett särskilt samröre med fruktbarhets­gudinnan Freja? Det menar arkeologen Torun Zachrisson i en ny studie.

Någon gång runt år 600 begravdes en man och en kvinna i en storhög i Broby, Börje socken, en halvmil väster om Gamla Uppsala. Mängden djurben i graven speglar parets exklusiva livsstil; åtta hundar, fem hästar, sju svin, två nötkreatur, åtta får eller getter, två gäddor och sexton fåglar, varav flera jaktfåglar. Bland de tillhörigheter som tros ha tillhört kvinnan, märks några violetta ametistpärlor och en elfenbensring som en gång förslutit en skinnpåse. En mycket rik grav som synes! Men mest suggestivt är spåren efter ett lodjursskinn i form av klofalanger, alltså de ben där klon varit fästad. Fyndet kan verka oansenligt, men kan faktiskt ge en inblick i kvinnors roll i kulten och deras relation till gudinnan Freja.

Kvinnan från Broby är inte ensam om att ha fått med sig en lofäll i graven. Arkeologer har funnit spår efter sådana i ett femtiotal mans- och kvinnogravar, från 300-talet till och med 900-talet. Men under folkvandringstid (375–550) och vendeltid (550–800) påträffas loskinnen huvudsakligen i kvinnogravar – och endast i Mälardalen och på Gotland. Det är dessa kvinnor som särskilt intresserat arkeologen Torun Zachrisson i den nyligen publicerade artikeln The ”Lynx Ladies”: Burials Furnished with Lynx Skins from the Migration and Merovingian Periods found in Present-day Sweden, som hon skrivit tillsammans med genetikern Maja Krzewińska.

Det finns flera egendomligheter med loskinnsgravarna från 400–800-talet. Den ena är att dessa inte är jämnt utspridda på olika gravfält i Mälar­dalen och på Gotland, utan påträffas i kluster på ett fåtal begravningsplatser.

– Kvinnorna som begravts med lodjursskinn har också begravts med smycken, särskilt spännen, som exempelvis rovfågelspännen, ryggknappspännen eller reliefspännen. De verkar ha varit husfruar vid större gårdar, menar Torun Zachrisson.

DESSA KVINNOGRAVAR ÄR ofta överlagrade, det vill säga att man placerat andra gravar ovanpå eller tätt intill. Ett exempel kan hämtas från Ärvinge, i Spånga socken. Där har ett stenröse byggts över två nära placerade kvinnogravar som båda innehåller lofällar – den ena från folkvandringstid, den andra från vendeltid. Flera generationer senare, under 800- eller 900-talet, anlades ytterligare två gravar ovanpå de äldre och allt inneslöts sedan i en och samma gravhög.

– I Mälardalen är det ett återkommande mönster att man återvänder till dessa gravar upp till 200 – 300 år efteråt, för att utföra ritualer. Kvinnorna tycks ha varit husfruar som verkar ha ihågkommits genom många generationer, säger Torun Zachrisson.

UNGEFÄR EN FJÄRDEDEL av de kvinnor som begravts med lokattskinn finner vi på Gotland. Bland dem finns tre gravar där en kvinna och ett litet barn påträffats tillsammans. Låt oss titta närmare på en av dessa, som påträffats i Gannor i Lau socken. Till skillnad från alla andra gravar i studien är detta inte en brandgrav, det vill säga någon kremering har inte skett efter dödsfallet. Här låg en kvinna i 30-årsåldern, med en nyfödd flicka i famnen. Bebisen var placerad på hennes vänstra axel, och kvinnans vänstra hand vilade vid barnets huvud, medan den högra rörde vid den lillas fötter. Kvinnan låg på en björnfäll, medan flickan placerats på ett lodjursskinn. En DNA-analys som gjordes inom ramen för studien visade att det sannolikt är mor och dotter som vilar tillsammans, även om det inte går att utesluta en annan nära relation på mödernet som exempelvis mormor och barnbarn. Sannolikt har de båda dött i samband med förlossningen.

För att sammanfatta det arkeologiska materialet: Totalt rör det sig om ett fåtal kvinnor i Mälardalen och på Gotland som begravts med lodjursskinn under folkvandringstid och vendeltid. Flera har upp­enbart blivit ihågkomna långt efter sin död och på Gotland har de i vissa fall begravts med ett litet barn.

MEN PÅ VILKET sätt har då lodjuren en koppling till Freja?

Religionshistorikern Åke Ström har argumenterat för att björnskinn i mansgravar kan kopplas till Oden, och att björnen är en inkarnation av krigsguden. I analogi med detta är det rimligt att tro att även lodjursskinn i kvinnogravar förknippats med en gudom.

– Förslagsvis är denna gudom Freja, som värnade kvinnor, både barnaföderskor och husfruar – som exemplen på Gotland och i Mälardalen, säger Torun Zachrisson.

Kanske kan man också hitta ledtrådar i språkbruket? I västsvenska dialekter förekommer göpa som benämning på lo, ett ord som tolkats som ”klok” och ”listig”. Göpa har också uppfattats som ett noanamn, med betydelsen ”den som gapar över sitt byte”. I västsvenska dialekter hade göpa en nedsättande betydelse – och används för att benämna dåliga och lättsinniga kvinnor. Just dessa egenskaper blev Freja behäftad med redan i Lokaträtan, i den poetiska Eddan, där Loke anklagar Freja för att ha haft alla asar och alver i salen till älskare. Längre fram i tiden, i samband med kristnandet, menade kyrkans män att hon var en hora.

Att vara husfru över en större gård innebar en lång rad plikter.

FREJA ÄR INTE bara Nordens stora fruktbarhetsgudinna, hon kopplas också till död och krig. För kvinnorna fungerade hon som en beskyddare, inte minst vid förlossningar. Dessutom är hon kunnig i sejd, det vill säga magi som bland annat innefattade förmågan att kunna spå och se in i framtiden. Det är Freja som enligt mytologin lärde Oden att sejda. Även jordiska kvinnor kunde sejda, de kallades för völvor och en sådan finns beskriven i Erik Rödes saga, som utspelar sig på Grönland runt år 1000. Där beskrivs hur völvan bar handskar av kattskinn och en mössa som fodrats med kattpäls.

Freja är ett noanamn, och betyder ”härskarinna” och ”fru”. I Ynglingatal, ett diktverk som dateras till tiden runt år 900, uppges att man kan benämna alla hedervärda med Frejas namn. Den som har ett hus kallas för ”husfreja” och en kvinna kan också vara en freja över sina ägor.

– Att vara husfru över en större gård innebar en lång rad plikter, som ansvar för sociala relationer, arbetsfolk, hur resurser skulle fördelas, strategier inför framtiden, men inte minst med en framskjuten religiös position, säger Torun Zachrisson.

Husfrejan var en kultledare, som ledde religiösa ceremonier på gården. Men om alla husfrejor begravdes med loskinn, skulle arkeologerna ha hittat långt fler på gravfälten. Det måste vara något särskilt som utmärkt just ”lokvinnorna”. Några av fyndorterna eller socknarna som de påträffats i, som Tuna och Husby, bär namn som avslöjar att de hört till gårdar som kan knytas till administrativa enheter. Andra fyndplatser, som Frötuna, Lunda och Odenslunda, för tankarna till heliga kultplatser.

– Jag menar att kvinnor som begravts med lodjursskinn varit förbundna med Freja och att dessa kvinnor haft officiella plikter, som uppdrag i den gemensamma kulten. Att lodjursskinn hittas i gravar där kvinnor begravts med barn, kan ha att göra med Frejas uppgift att beskydda födande kvinnor, säger Torun Zachrisson.

FREJAS VAGN SKA ha dragits av katter. Paralleller mellan Freja och den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Cybele har gjorts och det är möjligt att de har ett gemensamt uråldrigt ursprung. Denna anatoliska fruktbarhetsgudinna hade också en vagn som drogs av kattdjur, vilka tolkats som antingen lejon eller pantrar. Är det då inte rimligt att Frejas vagn drogs av lokatter och inte vanliga katter?

– I mytologins värld finns ingen sådan rationalitet. Det var vildkatter av hankön som drog vagnen, eller alternativt lokatter. Kanske styrde olika regionala traditioner detta med dragdjuren, eller så speglar det olika tidsmässiga skikt. Men vi har svårt att få vetskap om hur det förhöll sig med detta under folkvandringstid och vendeltid, just då traditionen blomstrade, säger Torun Zachrisson.