Det stora djuret i Hunnestad

Axel Krogh Hansen

10 sep 2021

– en återfunnen bildsten från vikingatiden

För tusen år sedan restes ett minnesmärke i södra Skåne av en lokal stormannaätt. Sammanlagt restes åtta stenar, varav fem med runor och ristade figurer. Där stod de kvar långt efter att ätten som rest dem glömts bort, ända tills de togs ned och försvann någon gång på 1700-talet. För tvåhundra år sedan återfanns tre av dem. I vintras kom den fjärde i dagen.

Stenen lyfts ur schaktet med kran. Dess placering tyder på att den lagts ned som ett brohuvud. Foto: Jane Jansen
Schaktning invid bäcken. Följande morgon kommer bildstenen fram, decimeter från där arbetet slutade. Foto: Axel Krogh Hansen

HUNNESTADMONUMENTET ÄR ETT av södra Sveriges mest spektakulära runstensmonument. Medan de flesta vikingatida minnes­märken bestod av en eller ett par stenar restes i Hunnestad åtta. Två med runor och bilder, tre med bilder och tre oristade. Det är tack vare historiska källor som man känner till att monumentet ens existerat; stenarna plockades ned och flyttades bort för hundratals år sedan. De två runstenarna och en av bildstenarna påträffades 1814 i ett gärde i Hunnestad by. Vad som hänt med de övriga var okänt, fram till december 2020.

DET VAR I samband med ett ledningsarbete som fyndet gjordes. Ystad kommun drog vatten genom bygdens mindre samhällen, och arbetet övervakades av arkeologer. Just i Hunnestad drogs ledningen rakt under byvägen. Ingen förväntade sig att en bildsten skulle komma fram just där – run- och bildstenar återfinns oftast inmurade i byggnader – men det var precis vad som hände. Invid övergången till bäcken som rinner genom byn, mitt i ett skoptag, lyste lampan från maskinen på ett grinande odjur från vikingatiden. En ovanlig viloplats för en ovanlig bildsten.

En meter under den moderna vägen kom den försvunna bildstenen fram. Foto: Axel Krogh Hansen
Den säregna varelsen framträdde tydligt när stenen återskapades digitalt. Foto: Julius Lundin

Bildstenen identifierades som DR.285, och avbildar ett ensamt fyrfotadjur. Det är en sällsam varelse med huggtänder, klor, yvig svans, långa öron och vad som verkar vara horn på huvudet. Exakt vad den föreställer är omdiskuterat. Liknande figurer på resta stenar brukar helt enkelt kallas för ”det stora djuret”.

KANSKE FINNS SVARET i vikingatidens sagovärld. De fornnordiska myterna har gott om varelser som är lika men ändå olika verkliga djur. Åttabenta hästar, giftiga jätteormar och monstruösa vargar. Just vargmonster spelar en viktig roll i exempelvis sagan om Ragnarök, där Fenris dödar Oden, Sköll slukar solen och en ulv betslad med ormar bär
jättinnan Hyrrokkin till guden Balders gravbål. Bildstenens redan återfunna ”syskon” DR.284 anses avbilda just Hyrrokkin och hennes riddjur. Kanske föreställer monumentets andra figurer också vidunder ur samma saga? Stilen de ristats i kallas Ringerike, och dateras till ca år 1000, då Skåne stod på tröskeln mellan kristet och hedniskt. Bilder från sagan om Asagudarnas undergång kanske passade bra i tidens anda.

DR.282, en av monumentets två runstenar, rest av Esbjörn och Tomme. Foto: Wikipedia

GUNNE HANDS SÖNER

Stenarna i monumentet tycks ha rests av ättlingarna till en storman kallad Gunne Hand. Den första runstenen (DR.282) är prydd av en man beväpnad med en yxa, och berättar att ”Esbjörn och Tomme satte stenen efter Roi och Lekfröjd, Gunne Hands söner”.

Den andra (DR.283) pryds av ett kristet kors. Texten lyder:
”Esbjörn satte stenen efter Tomme, Gunne Hands son”.

Runtexterna är korta, men säger oss en del: dels borde stenarna ha rests vid olika tillfällen. Tomme Gunnesson verkar ju ha varit i livet när den första stenen ristades, medan den andra var ett minnes­märke efter honom. Kanske byggdes monumentet upp efterhand som ätten drabbades av dödsfall. Ätten tycks dock ha kretsat kring denne Gunne Hand, som båda runstenar gör en poäng av att nämna. Ingenting är känt om honom förutom hans söners monument. Kanske var han en skånsk version av Jarlabanke i Täby? Ristningarna på runstenarna är också intressanta; den yxbärande mannen kan tyda på att ätten hade kopplingar till krigiska företag. Kanske föreställer det en viking eller väring. Korset på den yngre stenen tycks visa på att ätten anammat kristendomen.

DR.284, den första återfunna bildstenen. Figuren anses föreställa trollkvinnan Hyrrokkin och hennes varg ut de nordiska sagorna. Foto: Wikipedia

VAR MONUMENTET STÅTT i landskapet är osäkert. Stenarna i Hunnestad har dokumenterats i äldre källor, men uppgifterna är sparsamma. De avbildades på 1600-talet av Jon Skonvig och senare Ole Worm (Worms avbild bekräftade att den återfunna stenen tillhört monumentet. Hans tennsnitt från 1643 visar stenen liggandes framför de båda runstenarna). Skrivna källor nämner att de stått i närheten av en ’huvudgård’. Från slutet av medeltiden fanns ett adligt säteri i Hunnestad. Kan säteriet och huvudgården haft en föregångare under vikingatiden – en storgård? Arkeologiska fynd saknas, men Gunne Hand och hans efterföljare borde rimligen ha levt i närheten. Monumentet kan ha rests vid just en sådan storgård, längs en väg genom bygden. Monument byggs i regel för att synas.

Bildstenen rensas fram. Den omgavs av en stenpackning under rester av den gamla byvägen. Foto: Krister Kan Tayanin

FRÅN MINNESSTEN TILL FUNDAMENT

När stenen hittades tog det arkeologiska arbetet snabbt fart. Schaktet undersöktes i detalj efter tecken på när och varför stenen lagts just där den låg. Rester av yngre keramik och rödtegel tyder på att det skedde någon gång i historisk tid. Stenens märkliga placering kan troligen förklaras med hjälp av 1700-talets skifteskartor. Enligt dem korsades bäcken av en bro precis där fyndet gjordes, och kanske fungerade stenens platta ristningsyta som brofundament.

På skifteskartan från 1745 är ett område söder om Hunnestad (lila markering) betecknat ”Runnestens-åkrar”. Bildstenen låg där en bro gått över bäcken (inringat). Bild: Christoffer Hagberg

Efter en noggrann undersökning av schaktet utvidgades det. Det var inte lätt; bygatan är smal, och bäcken begränsade arbetsytan ännu mer. Bildstenen tycks ha legat i en stor packning mindre stenblock som gått längs bäckens kant. Det är förmodligen ett skydd mot översvämningar. Men förutom stenblocken gjordes inga fler fynd. Marken har använts som byväg och inte mycket mer. Och en vikingatida bildsten på 1,2 ton ansågs tydligen passa bra just där.

EFTER ATT GUNNE Hands söner ristat sina minnes­ord följer en tystnad i källorna på femhundra år. Monumentet nämns i skrift för första gången år 1552. Worms studie kommer på 1600-talet. Stenarna i Hunnestad börjar bli kända för omvärlden. Monumentet avbildas igen år 1716. Men exakt vad som hände sedan är höljt i dunkel. Stenarna verkar ha flyttats från fälten utanför byn i slutet av 1700-talet. Vid den tiden moderniserades det lokala jordbruket av markägaren på Marsvinsholms slott, och de som fraktade bort monumentet såg nog inget större värde i de gamla mossbevuxna stenarna. I stället verkar de ha använts till lokala byggnadsprojekt. Två runstenar och en bildsten lades i en gärdsgård. Ytterligare en bildsten grävdes ned vid ett brohuvud under byvägen. Var de sista fyra hamnade är ännu en gåta.

DR.286 – bildstenen som ännu saknas. Foto: Wikipedia (beskuren)

ETT OVÄNTAT FYND var det, det stora djuret i Hunnestad. Jämfört med till exempel Uppland har Skåne ganska få bild- och runstenar. Nya fynd är ovanliga, och fynd under byvägar ännu ovanligare. Men efter över 200 år återfanns stenen och fick flytta på sig igen. Nu ligger den på ett maga­sin i väntan på att bli analyserad. En studie av ristningsstilen kan kanske berätta om stenarna i monumentet bearbetats av samma hantverkare. Fyndet ger dessutom hopp om att återfinna den sista saknade bildstenen, DR. 286, som Worm avbildade för nästan 400 år sedan. Fyra av dess systerstenar har i dagsläget påträffats inne i Hunnestad by. Kanske ligger också den där och väntar på nästa generation arkeologer.

Illustration ur Ole Worms verk Danicorum Monumentorum av Hunnestadmonumentet. Den återfunna bildstenen (märkt 6) ligger ned i mitten. Stenarna 1, 2 och 4 står idag på Kulturen i Lund. Foto: Wikipedia