Röken skingras kring rökstenen

Kristina  Ekero Eriksson

Kristina Ekero Eriksson

17 dec 2021

Fördärvaren rödfärgar inte en kvinna i det heligas hav. Kan det vara orden från en vikingatida begravningsritual vi hör, efter 1200 år? Det menar Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, i sin nyutkomna bok Rökstenen och världens undergång. Han är till 95 procent säker på att hans tolkning av världens längsta runinskrift är den rätta, men betonar att den bygger vidare på kollektiv forskning.

Rökstenen är 250 cm hög, vartill kommer 132 cm under markytan – sålunda en bjässe på 382 cm. FOTO: WIKIPEDIA

VID RÖKS KYRKA i Östergötland står Rökstenen, världens kändaste och mest gåtfulla runsten. Samhället har fått sitt namn efter stenen, rök är samma ord som rauk, och betyder helt enkelt sten. Den ristades runt år 800 av en riktig runkännare. Inte nog med att den är skriven med både den äldre och yngre runraden (futharken), ristaren har också använt sig av tre olika system med lönnrunor. Det finns inga mellanrum mellan orden vilket gör det svårt att se när orden börjar och slutar. Dessutom har vissa runor rationaliserats bort – slutar ett ord med samma runa som det följande ordet börjar på, har den inte dubblerats. En historiker suckade uppgivet på 1700-talet att ristningen var aldeles obegripelig och oläslig. Han hade dock extra svårt att förstå stenens innebörd eftersom den då var inmurad i en tiondebod och endast ena sidan var blottad. I själva verket täcker 760 tecken fem sidor på den nästan fyra meter höga stenen, varav en och halv meter befinner sig under jord.

Den 8 juni 1843 revs boden och stenen som varit inmurad sedan medeltiden kom äntligen i dagen. Prosten i socknen hann rita av den innan den samma dag återigen inmurades – denna gång i kyrkan. Där blev den kvar till hösten 1862 då antikvitetsintendenten Pehr Arvid Säve till slut befriade den från sin fångenskap då den varit på det orubbligaste inknäppt mellan ofantliga gråstens-block af tornets grundstenar.

RUNSTEN FICK EN framträdande plats framför kyrkans huvudingång på västsidan och år 1878 presenterade den norske språkvetaren Sophus Bugge den första mer sammanhängande tolkningen av inskriften. Fram växte ett innehåll av krig och stridsbyten. Några år senare lanserade Fredrik Sander, ledamot i Svenska Akademien, idén att Theoderik den store nämndes på stenen: Rådde så Thjodrik öfver Reidhafvets strand, han den djerfve sjömanna-drotten; sitter nu gördlad å gångaren sin, med sköld öfver skuldran, den störste av konungar. Theoderik (454-525) var ostrogoternas kung som styrde Italien från Ravenna. Han var den mäktigaste mannen i västra medelhavsområdet och passar in eftersom stenen talar om händelser för nio släktled sedan. Om man betänker att ett släktled är en generation, och att det ryms tre sådana per århundraden, hamnar vi i just 500-talet. Från 1800-talets slut blev det cementerat att Rökstenen handlade om just Theoderik, detta slog även språkvetaren Elias Wessén fast i sin standardtolkning från 1958 som man finner i alla böcker om runstenar.

Det var underbara år när vi träffades några gånger varje termin på min institution.

MEN ÅR 2007 blev ett ödesår för forskningen om Rökstenen. Då presenterade Bo Ralph, professor i nordiska språk, att ”rik” i slutet av Tjodriks namn i stället skulle läsas som ”rink”, alltså krigare. Och det som tolkats som början på Tjodriks namn var i själva verket ordet ”häst”. I Bo Ralphs ögon försvann alltså Theoderik och ersattes med Red på hästen den hugstore kämpen. Han påpekade dessutom att inskriften var full av gåtor, något som har paralleller i samtida europeiska skrifter.

En nöjd professor Williams håller i en modell av Rökstenen, något mindre än originalet.
FOTO: Stewen Quigley

DENNA VÄSENSSKILDA NYTOLKNING av Rökstenens innehåll väckte tankar hos språkforskaren Per Holmberg, som är professor vid Göteborgs universitet. Han såg ett mönster i stenens innehåll, ristningen verkade kretsa kring solen, ett tema som också återfinns i Eddadiktningen. Holmberg beslöt sig för att sätta samman en forskargrupp, som förutom honom bestod av tre andra professorer – runexperten Henrik Williams, religionsvetaren Olof Sundqvist och arkeologen Bo Gräslund.

– Det var underbara år när vi träffades några gånger varje termin på min institution på Uppsala universitet. Vi satt en halvdag och arbetade vidare kollektivt och fick läxor som vi skulle lösa till nästa gång. Vi arbetade helt prestigelöst, vilket var en förutsättning, berättar Henrik Williams.

FÖR TVÅ ÅR sedan publicerade ”de fyras gäng” sina resultat i en artikel i Futhark: International Journal of Runic Studies. Det blev en världsnyhet, Rökstenens gåta var äntligen löst!

Ristningen från 800-talet handlade inte alls om krig utan om motpolerna ljus och mörker, liv och död. Gruppen kunde konstatera att inskrift­en består av nio gåtor, där ”solen” är svaret på fem av dem och ”Oden” på de återstående fyra.

Gåtorna kan kopplas till fruktansvärda händelser som inleds med hur solen slukas av Fenrisulven, vilket leder till fimbulvintern, en vinter som varar i tre år utan sommar emellan. Denna köldperiod förebådar Ragnarök, då de flesta av gudarna, inklusive Oden, går under i kampen mot jättar och andra odjur, bland annat Fenrisulven och hans bror Midgårdsormen. Men slutet är ändå lyckligt. Solen hann föda en dotter innan hon slukades av vargen, och alla gudar och människor dog inte – det kommer en ny värld.

FÖR ATT FÖRSTÅ hur forskarna kommit fram till sin slutledning måste vi bläddra i Eddan och dess prosaiska motsvarighet av Snorre Sturlasson, i dem kan man helt enkelt finna svaren på de frågor som ställs på Rökstenen. I synnerhet två diktverk har fungerat som ögonöppnare för forskarna. Den ena är Vaftrudnesmål där Oden och en jätte visar upp sina kunskaper om fornkunskap. De ställer tolv frågor till varandra, bland annat vad hästen heter som drar solen varje morgon, och vilka två människor som överlever fimbulvintern. Den andra källan som dyrkat upp Rökstenens hemligheter är Völvans spådom, där en spåkvinna berättar om jordens skapelse och världens undergång i samband med Ragnarök.

FLERA AV RÖKSTENENS begrepp har tolkats om av de fyra forskarna, ett av dem är Inguldinga som tidigare uppfattats som Ingvaldsättlingarna. Henrik Williams prövade flera hundra olika teoretiska alternativ, varav ett var sannolikt. Det rörde sig om ”ylaren”, det vill säga vargen. Gåtan löd då: (Vem är det) ylaren rödfärgar med blod? Svaret är solen.

I Eddadiktningen beskrivs soluppgången som en ritt, och att solen har en sköld. Detta stämmer in på följande strof på Rökstenen som kan tolkas som att solen kommer åter:

Låt oss för det andra säga detta, vem som för nio generationer sedan förlorade livet österut men ändå härskar? Den djärve krigaren, männens hövding, red på hästen över horisonten i öster. Sitter nu, den främsta av de berömda, rustad på sin häst med skölden beredd.

MEN VARFÖR ÄR solen så viktig att framhålla på Rökstenen? Kan det ha att göra med en verklig händelse? Trehundra år innan Rökstenen ristades inträffade en naturkatastrof som kan ha tagit död på hälften av Nordens befolkning. Allt började med ett par vulkanutbrott, varav det första ägde rum i mars 536. Det fick som konsekvens att ett gasmoln hindrade solens strålar att nå fram till jorden som vanligt. Snart kom kyla, missväxt, svält och massdöd. En följd blev också dramatiska solnedgångar som lyste röda som blod. Detta är sannolikt bakgrunden till myternas fimbulvinter.

Henrik Williams fick i uppdrag att skriva en populärvetenskaplig bok om deras sensationella nytolkning. Men under tiden som arbetet pågick omprövade han vissa av tolkningarna.

Fenrisulven, här i John Bauers tappning, fängslas medan han tuggar på Tyrs hand. Senare kommer han tyvärr lös och ger sig på solen, ett illdåd vilket Rökstenen berättar om. FOTO: WIKIPEDIA

– Jag hade som metod att slå upp alla ord som överhuvudtaget kan passa in på runföljden. Om jag var på rätt väg skulle något ord dyka upp som passade. Jag hittade ord som jag till min förvåning knappt visste fanns i svenskan och som passade perfekt på den tolkning som växte fram. Ett exempel är de allra sista runorna ”uia uari” som tolkats som värnaren av viet. Men jag kom fram till att det inte handlar om någon människa som värnar en helgedom, utan att det ska syfta på ordet vär som betyder hav. Det låter jättekonstigt, de heligas hav – där kan man ju inte bo. Men solen går upp och ned i havet. Enligt min mening avslutas ristningen högst uppe på Rökstenens toppyta med meningen Fördärvaren rödfärgar inte en kvinna i de heligas hav, vilket syftar på att Fenrisulven inte längre kommer åt solens dotter när hon befinner sig på sin heliga plats.

I SIN BOK knyter Henrik Williams stenens tolkning hårdare till mytologin. Han redogör tydligt för parallellerna mellan Rökstenens inskrift och stroferna ur Vaftrudnesmål och Völvans spådom. Det som rörde sig i människors huvuden i Östergötland har helt uppenbart varit allmänna tankar i Norden, vilka kom på pränt 500 år senare på Island.

Riksantikvarie Hans Hildebrand funderar på Rökstenens budskap år 1890. FOTO: ATA

Fram växer en bild av hur det kan ha gått till för 1 200 år sedan då Rökstenen ristades. Enligt stenens första strof var det Varin som lät rista stenen till minne av sin döde son Våmod.

– Rökstenens inskrift kan återspegla det som faktiskt sades under begravningen. Varin vänder sig till Oden för att påminna honom om hans löften, säger Henrik Williams.

Löftena handlar om hur sonen Våmod ska få förenas med Oden i Valhall med krigarna och delta i den sista striden i Ragnarök, men att han sedan ska få uppstå i Gimle, det paradis som kommer efter världens undergång.

– Budskapet är att sonen Våmods död inte är meningslös. Astrid Lindgren måste ha inspirerats av den isländska myten när hon skrev Bröderna Lejonhjärta, där man först dör och hamnar i Nangijala och där slåss mot ondskan, för att slutligen komma till Nangilima.

TIDIGARE HAR DET funnits ett 15-tal olika förslag på i vilken ordning stroferna på Rökstenen ska läsas. Henrik Williams menar att han nu kan presentera den helt rätta läsordningen. Men det viktigaste är ändå vad Rökstenen kan säga oss.

– Rökstenen rör det allmänmänskliga och visar att inget egentligen är nytt. Under 800-talet hade man samma tankegångar om de yttersta tiderna som vi har idag, samma hopp om liv efter döden fanns då som nu.