Populär arkeologi fyller 40år!
Jonathan Lindström
17 feb 2023
PARTYSTÄMNING. Sveriges alla tiders främsta kulturtidskrift Populär Arkeologi blir medelålders i år. Vi ringde upp vårskapare, tidningens förste redaktör Anders Ljungberg.
Hur började det?
– Jag började läsa arkeologi i Lund 1979 medan jag arbetade halvtid som journalist på Sydsvenskan. Jag insåg snabbt ämnets journalistiska potential, men upptäckte att det inte fanns något populärvetenskapligt forum att publicera sig i. Så 1983 startade jag, på eget bevåg och bekostnad, Populär Arkeologi. Lanseringen föregicks av ett halvårs förberedelser med att hitta skribenter och sprida information om projektet på arkeologiska institutioner och museer och i amatörarkeologiska organisationer landet runt. När första numret kom ut hade jag några hundra prenumeranter.
Och hur gick det till?
– De första numren av tidskriften producerade jag med klipp-och-klistra-teknik vid mitt köksbord, men ganska snart datoriserade jag både tidningsproduktion, bokföring och prenumeranthantering. Jag skaffade först en inskrivningsmaskin, ett plåtskrälle stort och tungt som ett kylskåp, skrev in på den och lämnade en floppydisk med text och layout-instruktioner till tryckeriet. Senare blev det en Macintosh-dator, som jag skrev och redigerade på och där disketten rymde hisnande 400 K. Under de första åren gjorde jag allt själv. Jag klistrade till och med adresslappar på alla tidningar som skulle skickas i väg, sorterade dem i postsäckar och körde dem till posten.
Hur var relationen till arkeologer och skribenter?
– Fältarkeologer och experimentella arkeologer (som håller på med forntida tekniker) var entusiastiska från början, medan det fanns en viss avvaktande misstänksamhet bland universitetsarkeologerna. De senare kunde också vara bökiga att redigera. De skrev långt och akademiskt snårigt och tyckte inte om när jag föreslog förkortningar och förenklingar. Till skillnad från historiker så är ju arkeologer sällan drivna skribenter, de ägnar sig åt föremål och inte ord.
Och nu?
– Som du säkert har insett är tidningen mer slit och ett utlopp för entusiasm än en lysande affär. Efter några år sålde jag Populär Arkeologi och fortsatte enbart med Sydsvenskan, även om jag skrev en del om arkeologi där också. Sedan 14 år är jag pensionär och följer arkeologin. Särskilt spännande är utvecklingen av naturvetenskapliga hjälpmetoder, som DNA-teknik och dateringsmetoder. Helt nya teorier om människans och olika kulturers utveckling kan formuleras och baseras på en stabil vetenskaplig grund i stället för på rena spekulationer. Jag har också glatts åt Populär Arkeologis tilltagande professionalisering och tycker att den i dag är bättre än någonsin.