Hur hanterar vi etiken när forskningsobjektet inte lever?

DE SENASTE TIO tio åren har vi arkeogenetiker fått möjlig­heter att göra sådant som kändes som science fiction i början av det här årtusendet. Och det ger oss möjligheter att komma förhistoriska personer riktigt nära inpå livet. Förra veckan mötte jag en herre från järnåldern som hade hepatit C, en otäck leversjukdom. Och för några månader sedan kom jag i kontakt med en herre, också från järnåldern, vars mamma och pappa var syskon.

Här blir ju frågan vad vi bör veta och inte veta om våra forskningsobjekt intressant. Hur hanterar vi den här etiken, och då menar jag inte gruppetiken, som nu är ett så hett ämne, utan den avlidna individens rättigheter.

För några månader sedan kom jag i kontakt med en herre från järnåldern vars mamma och pappa var syskon.

ETT INTRESSANT EXEMPEL berör Rysslands sista tsar. Någon gång runt midnatt den 17 juli 1918 utspelade sig ett blodigt scenario i en källare i Jekaterinburg. En grupp bolsjeviker avrättade tsarfamiljen med skjutvapen, gevärskolvar och bajonetter.

Bolsjevikernas ledare Jakov Jurovskij ska själv ha skjutit Nikolaj II i bröstet med sin colt i ett rum fullt av krutrök och tsarbarn som försökte fly. Kropparna blev till slut nedgrävda under en väg utanför staden.

60 år senare hittades kvarlevorna, varpå en för sin tid briljant rättsgenetisk identifiering av Nikolaj II och hans familj skedde. En dotter saknades och det var omöjligt att säga om den saknade dottern var Anastasia eller Maria. Det är nu det blir spännande.

Samtidigt som det fanns en dotter för lite i graven, så fanns det en kvinna som uppgav sig vara just Anastasia, den sista överlevande medlemmen av den ryska tsarfamiljen. Hon hade flera supportrar, fast det fanns också många som misstänkte att hon egentligen var Franziska Schanzkowska från Pommern.

Under sin livstid vägrade kvinnan konsekvent att genomföra biologiska test som kunde avgöra om hon var Anastasia, men något decennium efter hon hade avlidit 1984 genomfördes en dna-analys på en bit tarm efter en operation kvinnan genomgått. Och denna visade just att hon var född som Franziska Schanzkowska. Det som är spännande här är huruvida det var rätt att genomföra analysen. Kvinnan var död och kunde inte protestera. Samtidigt fanns där en identitet som hon gjorde anspråk på.

FÖR NÅGRA ÅR sedan fick jag möjlighet att arbeta med drottning Kristinas dna, och blev då uppmärksam på en undervegetation i litteraturen som gjorde gällande att hon förmodligen inte var en ”riktig kvinna”, utan androgyn, pseudo­hermafroditisk eller rent av en man. Diskussionen var så intensiv att hennes grav öppnades på 1960-talet och en rapport levererades som var väldigt fokuserad på drottningens genitalier. Det här är en fråga som inte intresserar mig, varken professionellt eller privat, så jag lät Kristinas dna vara.

Det känns dessutom som att de etiska frågorna runt Franziska Schanzkowskas kvarlevor skulle vara en västanfläkt jämfört med den storm det här skulle kunna leverera.