Italienska modetyger redan på bronsåldern?

ULLINDUSTRI. Även om det har funnits får sedan de första bönderna invandrade till Skandinavien 6000 år tillbaka så dröjde det mer än tretusen år innan nordborna själva började använda ullen för att väva textiler till kläder och annat. Den senaste forskningen har visat att ylletygen till bronsålders­elitens hattar, mantlar, snörkjolar med mera som vi känner igen från de välbevarade ekstockkistorna i de danska storhögarna är importerade. Varför har det dröjt så länge för oss själva att lära oss väva kläder av ullen och varifrån kom de utländska tygerna?

Det är några frågor som det ges nya perspektiv på i det nyss avslutade forskningsprojektet ”Bronsålderns ullekonomi: produktion, handel, miljö, fårskötsel och samhälle” som bedrivits vid institutionen för historiska studier på Göteborgs universitet. Hur introduktionen av ylletextilier har påverkat bronsålderssamhällena i Europa har varit det övergripande problemet att lösa för projektet. Fokus har legat på Ungern och norra Italien där det finns tecken på stor textilproduktion redan under bronsåldern. I det sammanhanget har arkeologen Serena Sabatini undersökt den italienska bronsåldersboplatsen Montale på Poslätten där det hittats stora mängder textilredskap som tyder på en omfattande ylleproduktion. Att så verkligen varit fallet har hon lyckats bekräfta genom att mäta halten av strontiumisotoper i tänderna på rester av får och getter som hittats på boplatsen och i omgivningarna för att därmed kunna fastställa djurens ursprung. Det är möjligt eftersom sammansättningen av strontiumisotoper skiljer sig mellan olika berggrunder och att strålningen från dessa isotoper avsätter sig i tandemaljen när den bildas under djur och människors barndom.

Vad gäller fåren och getterna i Montale visade strontiumhalterna att de levt hela sina liv kring bosättningen. Av äldre skriftliga källor från Medelhavsområdet förstår man att de dåtida fåren inte gav lika mycket ull som de gör idag och att det krävdes många djur för att kunna producera större mängder ull. Det tog till exempel ett helt år för en flock på tio får, både vuxna och lamm, för att producera 3 kilo ull samtidigt som det behövdes 4 kilo råull för att väva ett tygstycke på 3,5 gånger 3,5 meter.

– Då förstår man direkt att för att organisera en ekonomiskt hållbar och lönsam produktion av ullfiber var det nödvändigt att hantera ett mycket stort antal flockar av får, säger Serena Sabatini.

Sabatinis studie visar att Montale, som tillhörde den så kallade Terramare-kulturen (1600-1200 f.Kr.) i den centrala Podalen, kan ha varit ett av de tidigaste centra för ullproduktion i Europa. Här fanns förutsättningarna och insikten att det kunde löna sig att specialisera sig på storskalig tillverkning av ull för handel som ullråvara, ullgarn och kanske även vävt ylletyg.

Eftersom Terramare-kulturen i stort sett är samtida med nordisk äldre bronsålder (1700-1100 f.Kr.) är det rent teoretiskt möjligt att de italienska tygerna kan ha letat sig ända upp till Norden och till exempel hamnat i de danska storhögarna. Men det fanns nog andra ullproducerande centra i Europa, till exempel i Ungern, som kan ha legat närmare till hands för den nordiska bronsålderseliten. Hur som helst har de exklusiva importerade ylletygerna varit en lika viktig statusmarkör som vapen och smycken i brons för tidens mäktiga och rika släkter i Sydskandinavien. Så det var sannolikt eliten som introducerade vävda ylletyger i Norden under äldre bronsåldern och som med tiden tog in specialister från kontinenten så att en inhemsk produktion kunde komma igång.