Med tidsmaskin till järnåldern

MIDGÅRD KALLADE DE gamla nordborna sin bosättning i världens mitt. Högt bortom molnen skymtade Asgård, gudarnas värld. Midgård var omgivet av hav där den väldiga Midgårdsormen simmade runt varv efter varv, ivrig att få medverka i Ragnarök, världens kommande undergång.

Låt oss följa unge Svensson när han besökte Midgård i en avlägsen grå forntid. Fast så länge sedan var det inte, och nog var järnåldern mer guldglänsande än grå. Svensson hade fått professor Balthazar att ställa upp med sin hemgjorda tidmaskin, ni vet den där som bara kan ställas in på jämna århundraden. Så det fick bli år 500 precis. Ett svagt svischande ljud var allt som hördes och plötsligt stod maskinen där mitt i järnåldersbyn. Det var under sommaren.

YTLIGT SETT VAR livet på den tiden inte olikt det på landet för bara några generationer sedan. Landskapet var öppet och ljust, präglat av betesdrift sedan tusentals år. Kor, får, getter, grisar och hästar såg ut som de som han brukade se från bilfönstret därhemma, låt vara raggigare och litet mindre. Kacklande höns, skällande hundar, jamande katter och stojande barn lät precis som de skulle. På små åkerlappar förde grönsaker och säd enkla en ojämn kamp mot fräcka ogräs. Livsrytmen följde årstidernas skiftningar i ett klimat som ungefär var detsamma som i dag. Några faluröda stugor såg Svensson inte, husen var omålade men imponerande stora och präktiga. Enstaka människor gick omkring i dräkter vackert färgade i grönt, blått och gult, men de flesta knegade runt i grå yllepaltor.

Man kunde därför tycka att Svensson skulle ha känt sig hemma och snabbt kunnat smälta in i byns gemenskap och hjälpa till med enklare sysslor på gården. Men kulturkrocken blev hård. Det var som om han hade kommit till en annan planet.

Till en början förstod han knappt ett ord, bortsett från några enkla utrop och räkneord. Orden var långa, talet långsamt och uttalet grötigt. Ändå ekade det märkligt bekant på något vis och efter en tid hängde han med ganska hyggligt.

Redan på tredje dagen bad husfrun Svensson att göra upp eld genom att med uppfordrande min peka på den utbrunna brasan. Först stod han handfallen, men så kände han efter i fickan. Nu ska ni få se era efterblivna jäklar, tänkte han och knäppte med cigarettändaren över brasveden. Men i takt med färden bakåt genom åldrarna, hade tändaren åldrats och betedde sig nu som om den aldrig blivit uppfunnen. Husmor ropade in en liten pojke som snabbt gjorde upp en sprakande eld.

SVENSSON VAR TJUGOÅTTA år och hade varit under utbildning sedan han var sex. Ändå var han hjälplös som ett spenabarn. Inte kunde han sela en oxe, inte plöja med årder, inte gälla en tjurkalv, inte garva en kohud, inte smida en spjutspets, inte lägga ett agtak, inte yxa till en tunn bräda, inte flå en utter, inte bränna tjära. Än mindre kunde han gjuta sirliga ornament i brons, stämpla mönster i glänsande silver, tillverka finaste guldfiligran eller slipa glänsande smyckegranater. Då stigbygeln ännu var okänd dråsade han av hästen, och när han skulle spänna pilbågen sköt han sig i foten. Till bybornas häpnad kunde han inte tyda månens gång och inte förutspå vädret ens för i övermorgon. Han saknade namn på det mesta i naturen, om läkande örter visste han inte ett barr och utan gps gick han vilse så fort han kom utanför byn.

Byborna var inte imponerade. Allt Svenssons prat om bilar, flygplan och datorer och hur han på Facebook kom i kontakt med människor på andra sidan jorden lät som snömos. Det enda hos Svensson som väckte männens beundran var gylfen i brallorna med det gudomliga blixtlåset.

SVENSSON HADE DET inte lätt. Vällingen kväljde honom, dricksvattnet luktade, det låg flugor i gröten, mjödet gav huvudvärk och vart han än vände sig stod småungar och glodde. Sänghalmen stacks, flugorna var fräcka, röda bett spred sig runt midjan, natten var mörk och nageltång och spegel hade blivit kvar hemma i Svedala. Tanken på varg och björn i skogen fann han obehaglig nog, men det var ändå inget mot den rysning han erfor när byns gamla rynkiga offerprästinna prövande såg på honom med sin kalla blick.

Han sökte tröst hos sin kära mobil. Men ack, operatören saknade täckning. Och det enda att stoppa laddaren i var trynet på grisen.

När Svensson blivit litet varmare i kläderna kom han med närgångna frågor som värdfolket först viftade bort som utslag av dålig humor. Men när han började predika om jämställdhet i hushållsarbetet, förbud mot barnarbete, samkönat partnerskap, arbetsavtal för trälar, vapenlicens för svärd och spjut, koppeltvång för hundar och vilda pälsdjurs rättigheter, då var det något som brast. På kraftfull urnordiska ombads Svensson att dra ända in i blåsvarta Nifelhem.

Man kunde tycka att Svensson skulle ha känt sig hemma och snabbt kunnat smälta in i byns gemenskap. Men kulturkrocken blev hård. Det var som om han hade kommit till en annan planet.

GAMLA VANOR SITTER i. Var gång han satt på stången, famlade han desperat efter en imaginär pappersrulle på ett sätt som på avstånd gav intryck av rituell åkallan. Ryktet började gå att han inte klarade det enklaste tarv utan bistånd från högre makter.

Särskilt svårt hade värdfolket för Svenssons pessimistiska syn på människans lott efter döden. Inte blev det bättre av att han mitt under en pampig hövdingabegravning med menande uppsyn började sjunga ”Du kan ingenting ta med dig dit du går.”

EFTERHAND FÖRSTOD MAN att Svensson tillhörde en primitiv stam utan kontakt med sitt förflutna. Han visste ingenting om sina släktingar ens i femte led och det enda han vid kvällsmjödet kunde bidra med om livet därhemma var några torftiga strofer om hövdingen Helan som skulle ut och gå. Och när man insåg att han var oförmögen att ordagrant återge ens en timslång berättelse han lyssnat till bara några veckor tidigare, insåg man att han var dum som ett troll.

Mest irriterande var nog ändå att Svensson var så rastlös. Han hade svårt att sitta still och måste alltid ha något att göra. Han saknade helt den inre ro som utmärker en trovärdig människa.

Så plötsligt en dag i slutet av september stod tidmaskinen åter där mitt i byn, med Balthazar vid spakarna. Svensson fiskades upp och maskinen dunstade lika ljudlöst som den kommit. Det enda som hördes var en samfälld lättnadens suck ur sextiotre mänskliga strupar, trälars inräknade.

MED ETT AVSTÅND på femtonhundra år är det väl inte så konstigt att det gick som det gick? Kanske det. Men de människor som Svensson besökte levde faktiskt för bara fyrtiofem generationer sedan. Det är vår egen tid som plötsligt rusat i väg i rasande fart. Hade Svensson hetat Alfred och varit dräng i Lönneberga, då skulle allt ha gått som en dans.