/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2021%2F01%2FBoglosa-scaled-1.jpg)
Vilka historier kan hällristningar berätta?
29 jan 2021

I Norden finns tusentals hällbilder från stenåldern och bronsåldern. I över ett sekel har arkeologer diskuterat vad de föreställer. Nu tar arkeologerna hjälp av experter på bilder och narrativitet för att svara på frågan om hällristningar återger berättelser.
HÄLLRISTNINGAR ÄR BILDER som har knackats eller huggits in i berghällar, vanligen med en knacksten. Dessa ristningar förekommer över nästan hela världen, och i Europa finns den största koncentrationen i Skandinavien. De äldsta ristningarna finns i norra Skandinavien, som i Alta i Nordnorge och Nämforsen i Ångermanland, där de knackades in från 6 000–7 000 år sedan och framåt. Ristningarna i södra Skandinavien påträffas utmed de forntida kusterna, till exempel i Tanum, Norrköping och Enköping. De är yngre och kan dateras till cirka 1 700–200 f. Kr. Hällristningarna visar bland annat människofigurer som krigare, jägare och dansare, djur som älgar, renar, tjurar och björnar, bruksföremål, vapen, vapen och solsymboler. I norr återges främst djur och jaktscener, medan ristningarna i söder innehåller många skepp och kampscener.
Dessa ofta uttrycksfulla och livliga kompositioner ger en unik inblick i livet under sten- och bronsåldern, vars samhällen inte hade något skriftspråk. Endast hällristningarna kvarstår, och så förstås arkeologiska lämningar samt bevarade bruksföremål som årder (en äldre form av plog), musikinstrument som bronslurar samt vapen som svärd och sköldar. En utmärkt samling av dessa objekt, som hjälper oss att tolka motiven, kan beskådas på Nationalmuseet i Köpenhamn (där även det enda bevarade skeppet, den så kallade Hjortspringbåten från 300–400 f. Kr., visas). Och avbildade djur och människofigurer (mest manliga) är ofta lätt igenkännbara. Men vad gör människorna och djuren på bilderna? Är det historier som berättas, i likhet med egyptiska reliefer eller nutida serieteckningar?
Är det historier som berättas, i likhet med egyptiska reliefer eller nutida serieteckningar?
OM VI EXEMPELVIS tittar på en häll från Boglösa, nära Enköping, känner man sig lätt frestad att leta efter samband mellan de olika figurerna och scenerna, att tolka dem som en fortlöpande bildberättelse. Sådana tolkningsförslag har alltsedan slutet av 1700-talet ofta baserats på berättelser från samisk etnografi, fornnordiska religion och indoeuropeisk mytologi. En mängd olika tolkningar av bildernas funktion har lagts fram, såsom att de skildrar historiska eller mytologiska händelser, ger uttryck för magiska-religiösa övertygelser och besvärjelser, redogör för sociala positioner och konstellationer, att de beskriver initiationsriter, och så vidare.

DESSA FÖRSLAG BEHÖVER inte utesluta varandra, men är det verkligen bildberättelser vi ser? Just förmågan att kunna och vilja berätta verkar vara en tydligt utmärkande mänsklig egenskap. Vår förståelse av världen, och av oss själva i förhållande till den och större sociala sammanhang, äger ofta rum inom ramen för just berättelser. Inom nutida kognitionsforskning har det ibland hävdats att vår intelligens i själva verket är betingad av förmågan att konstruera berättelser. Detta sker inte i ett socialt vakuum, utan tillsammans med andra människor.
Att berättelser förekom och spreds även under bronsåldern torde således knappast vara ett kontroversiellt antagande, och man har – baserat på skriftliga källor – ibland tolkat hällristningarna som uttryck för till exempel fornnordiska myter eller en indoeuropeisk mytologi. Problemet är att antingen är de skriftliga källorna från platser som ligger långt bort från Skandinavien eller så är de nedskrivna långt efter den tid då man gjorde hällristningarna.
Fornnordiska myter som exempelvis Eddan finns i skriftlig form först på 1200-talet. Även om muntligt berättande tveklöst förekom långt tidigare, så kan vi inte veta exakt vilka berättelser som återges i bildform. Ytterligare problem uppstår av att bildmotiven inte är linjärt arrangerade, som till exempel egyptiska reliefer. I vilken ordning och från vilket håll skall de då avläsas, om de överhuvudtaget hänger ihop? Motiven är också ibland svårtydbara eller mångtydiga, och de är är dessutom knappast naturtrogna avbildningar, utan snarare abstraherade schematiseringar av människor, djur och föremål. Vidare kan motiven ibland överlappa varandra, och det kan inte alltid avgöras om bilderna skapades vid samma tidpunkt och är sammanlänkade. En ytterligare utmaning är dokumentationen av klipphällarna i sig. Hur vet vi att vi har en korrekt bild av vad som befinner sig på hällen? Moderna tekniker, såsom avläsning med laser, gör att vi kanske måste omvärdera vissa motiv. Ett exempel är spjutet i bilden nedan, vilket författarna upptäckte med hjälp av 3D-avbildning under en exkursion i Ekenberg utanför Norrköping; denna välkända figur hade tidigare dokumenterats utan något spjut. Men även avancerade analystekniker kan bara i begränsad utsträckning hjälpa oss med själva tolkningarna.

SVÅRIGHETERNA ATT FINNA specifika sammanhängande berättelser, till exempel sägner eller historiska händelser, i hällristningsbilder verkar fortfarande vara avsevärda. Men även om inte mer omfattande bildhistorier kan dokumenteras, så kan vi i alla fall urskilja enstaka mer avgränsade scener. Dessa kan ses som små berättelser, som antyder ett före och ett efter, alltså ett tidsförlopp och därmed en minimal händelseframställning. Exempel på dessa är kampscener mellan en eller flera personer, beväpnade med yxor eller spjut. Ett lite ovanligare exempel från Tanum visar två grupper av ryttare, snarare än enbart människofigurer, i en stridsscen. De rektangulära, så kallade keltiska, sköldarna möjliggör en datering till förromersk järnålder (500–1 f. Kr.). Men är det verkligen en riktig strid som pågår eller kanske bara en slags uppvisning? Är det en historisk strid, eller en mytologisk?

Ett annat exempel från Norrköping, som kan ses på sid 16, visar konfrontationen mellan ett gigantiskt vildsvin och två jägare, som riktar sina spjut, antingen som försvar eller som attack, mot det hotfulla djuret. Vildsvinets betar kan orsaka livshotande skador. I vårt exempel får djuret på grund av dess storlek en nästan övernaturlig karaktär, som understryker de mindre jägarnas hjältemod. Så är det en verklig jaktscen vi ser eller snarare en mytisk händelse, kanske till och med ett slags bildbesvärjelse för framtida jaktlycka?
Och hur skall vi tolka de små figurgrupperna ovanför eller i bakgrunden? Vi ser figurer till vänster, kanske (jakt-) hundar som förföljer fyra vildsvin. Ägde denna scen rum före attackscenen nedanför eller sker de samtidigt? Hänger dessa scener överhuvudtaget ihop? Dessa frågor kan dessvärre inte besvaras. Med vi kan i alla fall se den stora scenen som en liten berättelse om tappra jägare som möter ett jättelikt, farligt vildsvin.

SOM ETT SISTA exempel kan vi nämna en berghäll i Alta med med en stor mängd figurer. Här ser vi flera människor, älgar, björnar och renar. De sistnämnda drivs mot två stora inhägnader till vänster, medan prickarna till höger om björnarna verkar vara fotspår som leder till deras ide längst till höger.
I det förstorade utsnittet på bilden till höger ser vi en person som attackerar björnarna med ett långt spjut och andra personer med pilbåge. Inte heller här kan vi fastställa om en specifik historisk händelse skildras, men vi kan i alla fall skönja skeenden med ett före och efter, kanske en antydan om årstidsväxlingar (björnar som under våren vaknar ur sitt ide).
Om man jämför hällristningarna i Norrköping med de betydligt äldre från Alta, så finns några viktiga skillnader. Jaktscener i Norrköping visar vanligtvis endast en eller få personer som attackerar sitt byte. Här verkar jägarens individuella skicklighet och hjältemod när han konfronterar sitt byte vara i fokus. I Alta däremot betonas lagarbetet mellan många personer, som behövs för att skapa inhägnader för renfångst, och samarbete i övriga jaktsammanhang. I norr och i söder lyfts alltså olika aspekter av vad som anses betydelsefullt och beaktansvärt fram.

KAN NU HÄLLRISTNINGAR berätta historier? Om man med berättande menar skildringar av händelser och skeenden, så är svaret absolut ja. Vi ser jägare i ett fruset ögonblick från en underförstådd utsträckt jaktscen med ett vildsvin. Denna information finns kodad i bilden själv: en människofigur pekar ett spjutliknande föremål mot ett djur som tveklöst är ett vildsvin. Men en detaljerad utveckling av händelsen kräver att den kombineras med en muntlig historia. Lyckas jägarna döda vildsvinet? Vilka är de? Bilderna, för att vara en del av historieberättande, måste ha varit en del av en multimodal berättarkultur, som alltså inte är begränsad till ett enskilt medium.
Det är förvisso möjligt att hällristningarna är helt privata och inte avsedda att förstås av någon annan än den som producerat dem. Men så fort vi antar att det är bilder med tänkta mottagare så måste vi anta att mottagaren hade mer kunskap om vad som avbildas än vad vi har, för att bilderna skall kunna kommunicera en historia. Denna kunskap har vi svårt att komma åt idag, vilket innebär att hällristningarnas exakta berättelser riskerar att förbli en gåta. Men samtidigt är bilderna bland det bästa materialet vi har för att förstå denna förlorade värld. Forskarna kommer inte att sluta försöka tolka dem.