Jag älskar min jacka i vått och torrt

JAG HAR fortfarande kvar min regnjacka från utgrävningssäsongen år 1993. Reflexbandet är slitet, men jackans milda brandgula färg med den svarta texten Vägverket är intakt. Jag ledde en utgrävning inför utbyggnaden av E22 i Turinge en mil väster om Södertälje, några lyckliga men regniga sommar- och höstmånader, då vi skottade fram en äldre järnåldersboplats och […]

JAG HAR fortfarande kvar min regnjacka från utgrävningssäsongen år 1993. Reflexbandet är slitet, men jackans milda brandgula färg med den svarta texten Vägverket är intakt. Jag ledde en utgrävning inför utbyggnaden av E22 i Turinge en mil väster om Södertälje, några lyckliga men regniga sommar- och höstmånader, då vi skottade fram en äldre järnåldersboplats och toppade med ett gravtempel, ett dödshus, späckat med människoben, stenyxor och krukor. Naturligtvis är det sådant vi arkeologer fokuserar på, men det som var mitt främsta arbetsmaterial under mina år i fält var faktiskt jordarter. Oj, så mycket lera, mo, mjäla, sand, grus och sten i olika kornstorlekar som jag har ritat av, penslat, skrapat, grävt, skyfflat, kånkat i hinkar och rullat i skottkärror!

Lera var alltid det värsta. Regnade det blev den välling och översvämning. Sken solen blev den stenhård betong som fick handleden att ömma när man skrapade loss lerfnas med skärsleven. Ruskiga höstdagar var det underbart att skippa matlådan och komma in i värmen på närmsta vägkrog, särskilt lockande var pizzeriornas nybakta kuvertbröd. Men – med våra räffelsulade gummistövlar drog vi in lera som gjorde restaurangpersonalen förtvivlad. En gång blev en kollega stoppad redan vid ingången och fick en utskällning. Jag hörde den minnesvärda repliken: Fem kilo lera, jag lovar! Knepet var att byta restaurang från dag till dag.

Näst värst var stenen. Vore det ett rent grovjobb att hacka loss sten, lassa den i skottkärran och köra undan den hade det kunnat vara trivsamt, en stärkande och hälsosam motion. Men man måste ju vara så försiktig. Även de största stenblock kunde dölja något skört metallsmycke som krossades om man rubbade stenen på fel sätt. Och den fullastade skottkärran måste rullas med precision på smala plankor över en utgrävningsyta minerad med känsliga fornlämningar. Det hela var en ergonomisk krökryggskatastrof.

SAND ÄR DÄREMOT himmelriket för en arkeolog, alltid lättgrävd, alltid väldränerad och i underbart varmgula och beige nyanser som får stenålderns sot och mörkfärgningar att framträda lika tydligt som spåren efter helgens korvgrillning. Det mjuka rasslandet och känslan när man skrapar sand med en skärslev är som njutning jämförbar med att skiva en sockerkaka där alla bitarna är till en själv.

Jag lovade att lämna tillbaka regnjackan från Vägverket efter grävsäsongen, men glömde det och sedan år 2010 finns inte Vägverket längre. Jag älskar min jacka, även om min livsvän tycker att den är outhärdligt ful. Ibland ser jag vägverksjackor uthängda på auktionssidor, alltid med noll bud, alltid osålda. Min regnjacka är ovärderlig. JL