I den misstänkte massmördarens kök

16 apr 2021

Massakern i Sandby borg på Öland för drygt 1 500 år sedan har väckt uppmärksamhet världen runt. Nu gräver arkeologerna i Skogsby, en dryg mil väster om borgen. Här ligger en av Ölands största hövdingagårdar, kanske den öländske småkungens residens. Hövdingen är en av de huvudmisstänkta bakom massakern. Här kommer ett hemma-hos-reportage där vi får besöka den misstänktes kök och se vad som stod på matsedeln.

Den ena av de två kantställda kalkstenshällar som framträdde vinkelrätt mot ena långväggen, och som vi tolkar som delar av en båsindelning. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay
Utgrävning i anslutning till den förmodade båsindelningen och norra långväggen. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay
Stormannagården i Gamla Skogsby ligger vackert inbäddad i trolsk grönska. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

ÖLAND ÄR SVERIGES minsta landskap, men också ett av de rikaste, sett till arkeologiska lämningar. Otaliga gravfält, synliga husgrunder och stensträngar, unika ringborgar och ett stort antal guldfynd vittnar om en exceptionellt rik järnålder med en stor befolkning. Fynd från undersökta gravar och andra fornlämningar pekar särskilt ut århundradena efter vår tideräknings början, det vill säga romersk järnålder, som en viktig pusselbit i öns rika historia. Den efterföljande perioden, folkvandringstiden (ca 400–550 e.Kr), har tidigare varit mer anonym men har på senare år hamnat i stort fokus. Många av öns spektakulära guldfynd hör hemma i denna tid. Det till synes abrupta slutet på guldimporten under 400-talets sista årtionden har länge ansetts spegla en katastrof, något som undersökningarna i Sandby borg kastat nytt ljus på. Här har arkeologerna blottlagt spåren av en brutal massaker under slutet av 400-talet, där borgens invånare slagits ihjäl och lämnats där de fallit. Undersökningarna i Sandby borg har gett oss många unika detaljer kring folkvandringstidens liv och våldsamheter, men en sak som hittills gäckat forskarna är vem som utförde massakern. Indikationerna anses tala för en intern öländsk konflikt mellan konkurrerande elitgrupper som eskalerat i en massaker. I jakten på förövarna riktar vi nu blickarna västerut, mot en plats inte långt från Ölandsbron som idag bär namnet Gamla Skogsby.

För den fornintresserade besökaren är Gamla Skogsby en gömd pärla.

I fundamenten till två av de takbärande stolphålen hittades stora mängder fårben, som här granskas av en osteologikunnig student. Till vänster syns köksväggen. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

Storgården i Gamla Skogsbyn

En tät ansamling fårben börjar synas i fundamentet till en av de takbärande stolparna. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

För den fornintresserade besökaren är Gamla Skogsby en gömd pärla, vackert belägen i en lummig och trolsk skog på västra Öland. Omgivningen är fylld av spår efter de människor som levde här för 1 500 år sedan. I gläntorna ligger stenhusgrunderna likt avlånga kratrar. De är uppförda i bastant skalmursteknik med rundade kortsidor och visar på en omfattande järnåldersbebyggelse. Under folkvandringstid var landskapet här betydligt öppnare, och husen var del av en by med uppemot 15 gårdar. Den största består av fyra eller fem byggnader och måste ha varit en riktig storgård. Den 55 m långa huvudbyggnaden sticker ut som ett av de största järnåldershusen på hela Öland. Om teorin stämmer, att massakern i Sandby borg utfördes av en elitgruppering från öns västra sida, är det inte otänkbart att gården i Gamla Skogsby faktiskt varit säte för någon av förövarna.

Vissa fynd ger ett glädjefyllt och välkommet avbrott i grävandet. Här var det en halv glaspärla som hittats. Foto: Karin Egnell

Trots de imponerande lämningarna har inga arkeologiska utgrävningar gjorts i Gamla Skogsby, förrän hösten 2019 då Linnéuniversitetets arkeologistudenter för första gången satte spaden i backen. Efter att ha grävt i två säsonger har vi nu fått många svar men också nya frågor.

Målet för utgrävningen har varit en byggnad belägen bara några få meter från den enorma hövdingahallen. Byggnaden har tidigare tolkats som ett mindre kulthus, men undersökningen visade snabbt att detta inte stämde. I själva verket rör det sig om ett över 25 meter långt långhus, som byggts och brukats under folkvandringstid. När det övergavs vet vi inte säkert, men allt tyder på att det var en brand som slutligen ödelade huset. Om branden var ett medvetet sätt att jämna byggnaden med marken, eller om det skedde som en olyckshändelse, vet vi däremot inte.

Precis intill det hus vi nu undersöker ligger den största husgrunden i området. Huset, som brukar tolkas som en hallbyggnad, mäter hela 55 m och därmed är ett av de största järnåldershus vi känner till på hela Öland. Här står vi vid ena gavelhörnet och tittar in i huset. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

KÖKSFOLK OCH STORMÄN

Drönarbild över hela schaktet. Notera väggmuren till vänster i bild och den stora kalkstenshällen i husets mitt. Uppe i högra hörnet syns även de två kantställda kalkstens­hällarna, som tolkas som en båsindelning. Husmuren i bildens högra del är nästan helt raserad och syns bara som enstaka stenbumlingar. Foto: Sebastian Jakobsson

Byggnadens kallmurade väggar har invändigt varit brädfodrade, åtminstone i den östra delen. På insidan av den södra långväggen finns en ingång markerad av kraftiga stolphål som burit upp dörrkarmen. Ungefär mittemot ingången verkar en vävstol ha stått lutad, då tre vävtyngder i lera hittades på rad innanför den norra långväggen. Till vänster innanför ingången låg de krossade resterna av åtminstone 13 kompletta krukor, som troligen stått på en väggfast hylla och fallit ner i samband med den brand som slutligen ödelagt huset.

MÅNGA AV FYNDEN, som en härdplats, brynen, en malsten och de många krukorna, pekar tillsammans med mängder av djurben på storskalig matlagning med koppling till järnålderns festkultur. Hittills har vi samlat in över 15 kg ben, främst från köttdjur som gris, nöt, och får. Den förhållandevis stora andelen grisben är särskilt intressant. I järnålderns vardagskost var griskött ovanligt, men i den religiösa kulten är det väl belagt att förtäring av griskött var ett viktigt inslag. Härdplatsen i den östra delen av huset bestod av en större kalkstenshäll flankerad av två kraftiga stolpar, som kan ha burit upp ett stekspett eller en gryta. Runt hällen hittades rikligt med förkolnat organiskt material – kanske är det fett som drypt från den helstekta grisen och blivit vidbränt i brasan.

DEN BILD SOM framträder efter två säsongers grävning är att huset tycks ha fungerat som hallbyggnadens storkök. Festmåltider var en del av det kitt som höll järnålderns elit samman, och byggnaden och de som en gång levt och verkat här har varit en viktig del i storgårdens själva maskineri. Men byggnaden har inte enbart fungerat som ett kök i samband med gästabud. I västra delen fanns en båsindelning som visar att denna del även fungerat som stall. Troligen har gårdsfolk och trälar till vardags brukat byggnaden för dagliga bestyr. En kvinna kan ha stått vid väggen och vävt av fårens ull eller suttit vid malstenen och malt säd, någon har slipat en kniv för att kunna stycka köttet som djuren gett. I krukorna har mat förvarats och tillagats till de storslagna gästabuden. Spåren av hantverksaktiviteter och djurhållning vid sidan om storskalig matlagning ger en inblick i ett vardagsliv som vi oftast inte ser i anslutning till elitens hallbyggnader.

På och omkring hällen hittades nästan sju kilo djurben från gris, nöt, får och häst.

Linnéuniversitetets arkeologistudenter hittade två glaspärlor i huset. De båda pärlorna har en lite ovanlig utformning men är mycket lika varandra. Foto: Ida Stern

OFFER TILL GUDARNA

Innanför den södra långväggen hittades flera täta koncentrationer av krossade och tillplattade krukor, som såg ut att ligga ungefär där de fallit. Ett ovanligt och spännande fynd, men också väldigt tidskrävande. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

Trots att vår utgrävning visar att byggnaden inte varit ett kulthus göms här hemligheter som förstärker närvaron av elitens religiösa kult. I ett av stolphålen hittades skelettet av ett helt får. I ett intilliggande stolphål, från en annan av husets faser, låg skelettdelar av ytterligare fyra får. Fåren har placerats med flit i groparna, som offer i samband med att huset byggdes eller byggdes om. Valet av får som byggnadsoffer rimmar väl med byggnadens funktion som storkök. I ett annat stolphål hittade vi tre förkolnade brödkakor, vilket förstärker bilden av mat som centralt för huset.

Centralt i huset låg en stor kalkstenshäll, som kunde användas för styckning av djur. Intill den stod en stor malsten. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

Det märkligaste fyndet som antyder offer hittades mitt i huset. Här sticker en större malsten upp invid en stor rektangulär kalkstenshäll. På och omkring hällen hittades nästan sju kilo djurben från gris, nöt, får och häst. Hästbenen, som utgör nästan hälften av benen räknat på vikt, verkar komma från en och samma individ, en gammal häst som fått ett djupt hugg i halsen. Hästar var värdefulla djur och ingår generellt inte i den vardagliga järnålderskosten, men förekommer ofta i samband med offerriter. I Skedemosse på Öland har rester av minst 100 offrade hästar hittats.

Gamla Skogsby gör skäl för namnet, inbäddat i lummig grönska. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay

En möjlighet skulle kunna vara att man här styckat kött som använts i matlagningen, men det stämmer illa med det vi faktiskt hittat. Bland benen från övriga delar av huset är häst nästan helt frånvarande. Hästbenen runt hällen kommer från i princip hela kroppen, inklusive kranium och hovar och i flera fall kan vi utifrån benens läge se att mjukdelar funnits kvar. Alla dessa köttstycken måste ha inneburit en påträngande stank, vilket väcker många frågor. Varför har alla dessa slaktrester från häst, gris, nöt och får lämnats på golvet? Handlar det om offerriter som avbrutits av att huset brunnit, eller ett offer som utförts i samband med att huset avsiktligt bränts ner? Förhoppningsvis kommer de fortsatta undersökningarna att få bilden att klarna och kasta mer ljus över de män, kvinnor och barn som en gång levt och verkat här. Helt klart är att Gamla Skogsby ännu ruvar på många hemligheter som väntar på att upptäckas.