/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2022%2F01%2F1-Jattene-stor-spiralguldskatt-SHM-6260-foto-Ulf-Bruxe-CC-BY.jpg)
Guld och makt i västgötagudarnas hem
18 feb 2022

I Gudhem utanför Falköping i Västergötland skvallrar rika fynd om järnålderns makthavare. Vad skulle man hitta om man arbetade mer målinriktat här?
FALBYGDEN I CENTRALA Västergötland är en av landets rikaste jordbruksbygder. Arkeologiskt är trakten berömd för sin bondestenålder: inom fyra mils diameter finns här nästan hälften av Sveriges dösar och gånggrifter. Även de senneolitiska hällkistorna är många, och framför allt stora. Därtill är de tidiga stenkyrkorna ovanligt många och fina på Falbygden.

Den rika järnåldern på Falbygden är däremot mindre känd utanför forskarkretsar. Det beror nog dels på att det fattas stora imponerande monument, dels på att exploateringstrycket på marken är lågt i den lantliga miljön. Arkeologerna gräver sällan här, och nästan aldrig på järnålderslokaler. Men i museisamlingarna finns många fina fynd. Låt oss titta på Gudhemstrakten och byn Jättene norr om Falköping.
Redan sockennamnen visar vad det handlar om: makt och religion. Gudhem betyder gudarnas hem och är liktydigt med Gudme, namnet på en vanvettigt fyndrik kungsgård från folkvandringstiden på östra Fyn. Östra Tunhem är ett tun-namn vilket skvallrar om makt. Och Friggeråker är gudinnan Friggs heliga åker där ritualer för god årsväxt ägde rum. Jättene syftar mera blygsamt på skogröjning eller betesmark med en namnform som är ännu äldre än sockennamnen.

DET ÄLDSTA JÄRNÅLDERSFYNDET som visar att något ovanligt pågår vid Jättene är från de sista 200 åren av den förromerska tiden. I en liten mosse har man hittat utrustning till en halv bronsgjutarverkstad: verktyg, halvfabrikat och råmaterial. Extremt sällsynt, särskilt i ett fyndsammanhang som talar för gudaoffer. Och fyndet talar om makt. Före vikingatiden kontrollerar enskilda rika familjer allt mera lyxbetonat metallhantverk. Det finns inga stadsgator där hantverkare kan sitta i sina bodar och vänta på kunder, för det finns inga städer: de måste vistas hemma hos sina uppdragsgivare.
Redan sockennamnen visar vad det handlar om: makt och religion
FRÅN DE ROMARTIDA seklerna som följer på verkstadsfyndet har vi en rik kvinnograv i Friggeråker med silverspänne och romerskt glaskärl. Likaså indikerar enstaka vapenfynd makt i socknarna vi nämnt. Folk anlägger också enormt stora platta stensättningar med mitthög, upp emot 50 meter i diameter i enstaka fall.
Sedan smäller det till ordentligt vid Jättene på 400-talet med två fynd av spiralguld, sammanlagt tretton hekto! Nu rör vi oss uppenbarligen i samma småkungakretsar som vid Gudme på Fyn. Den underbara treringade guldhalskragen som avbildar små sångkvartetter hittades på bergssidan vid Ållebergs nordspets bara knappt fyra kilometer väster om byn. Var stod den mjödhall där guldhalskragen bars? En uppenbar kandidatplats är Jättene.
På en liten höjd strax nordost om byn har en mindre metallsökarinsats lokaliserat ett område med folkvandringstida och vendeltida metallföremål i ploglagret.

I BYN FINNS rester av ett stort gravfält som plöjts bort efter att ha varit i bruk åtminstone mellan år 200 och 700. Och kring Gällshögen på gravfältet finns rika men odaterade rester av järnframställning i små blästugnar. Stora bortodlade gravfält som detta är för övrigt ingen ovanlighet i trakten: kring Gudhems kyrka och klosterruin (från 1170-talet) syns resterna av vad västgötaexperten Lars Lundqvist betecknat som en stor nekropol under järnåldern.
Inom arkeologin har man vetat ända sedan ämnets barndom att Västergötland är ett av Sveriges rikaste landskap.

Alla de här rikedomarna säger något om varför arkeologer aldrig riktigt förstod vitsen med den gamla Västgötaskolan. I sin strävan efter att lyfta fram Västergötland som forntida maktcentrum fokuserade lokalpatriotiska amatörforskare på skröpliga skriftliga källor från den äldre medeltiden. Man kunde till exempel bråka ändlöst om var ett visst fältslag egentligen stått på 1200-talet. Men inom arkeologin har man vetat ända sedan ämnets barndom för tvåhundra år sedan att Västergötland är ett av Sveriges rikaste landskap. Det finns inga arkeologer vare sig i Göteborg, Uppsala eller Stockholm som förnekar att Västergötland varit en av landets viktigaste maktarenor och kornbodar ända sedan folk blev bofasta i landet. Oavsett var Gestilren nu än kan ha legat, för att ta ett exempel.

Dock tycker vi att det borde läggas mera resurser på målinriktad järnåldersforskning på Falbygden. Den långsamma takten i utforskandet beror på det låga exploateringstrycket där och på att de senaste forskargenerationerna vid Göteborgs universitet har fokuserat på andra perioder. Den energiska och framstående forskarduon Annelie Nitenberg och Anna Nyqvist Thorsson har arbetat mest kring Lidköping. De har tyvärr ingen motsvarighet på Falbygden.
Medförfattare Skoglund är ordförande för den amatörarkeologiska insamlingsföreningen Historiana. 2020 engagerade föreningen medförfattare Rundkvist för att leda medlemmarna i fältundersökningar vid Lilla Alvhem i Skepplanda socken vid Göta älv. Ett av den medeltida storstaden Lödöses perifera kapell verkar ha legat i trakten – utförlig rapport finns på nätet.

Historianas medlemmar är redo att hugga i vid Jättene nästa gång. Även de skickliga detektoristerna i Sveriges Metallsökarförening kommer som ett skott, låter deras ordförande hälsa. Problemet har i stället visat sig vara att hitta en institutionell huvudman som är villig att ansöka om undersökningstillstånd för Historianas räkning. Propåer till flera museer i regionen har hittills inte mötts med något intresse. Forskningsinsatser med frivilliga krafter verkar uppfattas som alldeles för udda för att ett museum med ansträngd ekonomi och begränsad forskningsinriktning skall vilja ta i dem.
LYFTER MAN BLICKEN och ser på Västergötlands jordbruksbygder i ett större skandinaviskt perspektiv så är det tydligt att det finns stora hål här i pusslet som järnåldersforskningen lägger över maktens geografi. Inte tomma ytor i den bild som håller på att framträda. Utan ytor där det fattas pusselbitar, där vi fortfarande ser bordsduken genom hålen i pusslet. Och de där bitarna kommer vi inte att få i brådrasket om vi nöjer oss med att vänta på att Trafikverket ska vilja bygga något eller på att arkeologerna vid Göteborgs Universitet radikalt skall lägga om sitt forskningsfokus. Medförfattare Rundkvist har med små medel lyft upp flera östgötska lokaler på den internationella dagordningen, framför allt Aska i Hagebyhöga. Det skulle nog inte vara dyrt eller tidskrävande att göra likadant med några lovande platser på Falbygden. Men då krävs det en liten aning engagemang från västgötarnas egna kulturarvsinstitutioner.