Återskapad: halvbrodern som kom undan massakern

Det ansikte som Oscar Nilsson har återskapat denna gång tillhör en vikingatida man i 50-årsåldern, som (förutom att han är död) inte var i bästa skick, med spår av våld som tyder på att han varit i strid flera gånger i livet. Dessutom led han av en lungsjukdom. Han åt i alla fall hyggligt, mycket kött och en del fisk. Han begravdes på ett gravfält i Galgedil nära Otterup på danska Fyn.

MANNEN ÄR NOG så intressant i sig själv, och kan mycket väl ha deltagit i danskarna plundringsattacker mot England i början av 1000-talet innan han slog sig till ro som storbonde på hemön. Tack vare arkeogenetikens och isotopanalysernas mirakelmetoder kan arkeologerna nu dessutom presentera en nära släkting till mannen, och de två har fascinerande levnadsöden. Galgedilmannens DNA analyserades och lades in i en internationell arkeogenetisk databas och – pling! – en dag kom en träff på en annan individ i databasen som visade andra gradens släktskap, alltså en halvbror, farbror eller brorson. Strontiumanalyser visar också att de två i sin ungdom har vuxit upp i samma trakt på Fyn.

Även om vi inte kan fastställa den exakta relationen så kallar vi släktingen (för att inte tynga texten) fortsättningsvis för en halvbror. Denne påträffades i en massgrav med avrättade unga vikingar, som troligen mötte döden i november år 1002, en förskräcklig händelse som vi återkommer till. På Nationalmuseum i Köpenhamn kan du möta halvbröderna, där de ligger sida vid sida i varsin glasmonter, återförenade efter ett årtusende. I utställningen kan du också möta Galgedilmannens blick. Oscar Nilsson har naturligtvis varit framme och rekonstruerat mannen i helfigur.

– Det här är bland de mest rörande projekt jag arbetat med. Tänk att få återförenas med sin halvbror, visserligen som död och inglasade i montrar, men det blir så tydligt att släktskap och familj direkt drar igång känslor och tankar som lämnar få av oss oberörda. Nu vet vi ju inte, tänker jag, om de ens träffades i livet. Men troligen gjorde de nog det ändå. Men de kanske inte ens gillade varandra? Kanske var de med båda två på Englandsfärden där den ena dog, men den andre kom hem, med blessyrer.

Det här är bland de mest rörande projekt jag arbetat med. Tänk att få återförenas med sin halvbror, visserligen som död och inglasade i montrar.

TANKEN VAR FRÅN början att de skulle rekonstrueras båda två.

–Tyvärr blev det inte så, konstaterar Oscar. I England där det ena skelettet preparerades för utställningen ansågs skallen vara för trasig och fragmenterad för att kunna limmas ihop. Själv tror jag nog att det hade gått. Men en viktig faktor i projektet var den starka tidspress hela utställningsarbetet befann sig under.

–Så jag fick nöja mig med den danskfunne brodern. Det var en relativt kraftigt byggd man, 175 cm lång. Tidigare ansågs han ha varit 182 cm men det har korrigerats ner.

Mannen har ett stort, maskulint kranium med ett avlångt ansikte.

–Jag brukar alltid notera det första som slår mig när jag tittar på ett nytt kranium. Det är en ganska bra metod, när man har arbetat med skallar i mer än tjugo år får man en bra blick för det karaktäristiska och eventuellt avvikande. Och det är ju det jag så gärna vill hitta, säger Oscar.

–Tanken är att om något ser specifikt ut i kraniet, så bör det också slå igenom i själva ansiktet. I detta fall var det hans markanta överbett, ett ganska ordentligt faktiskt. När jag nämnde det för museet tog vi beslutet att förse honom med skäggstubb, så att detta drag inte skulle försvinna under ett stort hipsterskägg.

Oscar har också en förklaring varför mannens ansiktsuttryck griper tag och känns själfullt.

–Han har ett ”naturligt” sorgset uttryck som till stor del kommer sig av munnens form och de ögonbrynsbågarnas form.

EN PUSSELBIT SOM brukar följa på en arkeogenetisk analys uteblev denna gång. DNA:t var inte i tillräckligt gott skick för att kunna bestämma hans färger på hår, hud och ögon. Så det blev arkeologen Jeanette Varberg på Nationalmuseet som tog beslutet om mannens färgsättning. Han blev solbränd, fick ljust blågrå ögon och mörkt hår med lite gråa strån.

Om något ser specifikt ut i kraniet, så bör det också slå igenom i själva ansiktet. I detta fall var det hans markanta överbett.

Oscar fick denna gång tillfälle att återskapa mannen i helfigur.

– Jag gör ju väldigt många rekonstruktioner i bystformat där kroppshållningen inte blir en så stor fråga, men gör man en i helformat ställs större krav. Posen måste fungera som skulptur och anatomin måste överensstämma med skelettet. Gärna en pose som besökarna kan känna igen sig i, eller i alla fall leva sig in i.

–Jag låter honom stå och dela ett äpple med en kniv. Här kan man associera till äpplet i mytologiska sammanhang, som gudinnan Idun med sina odödlighetsäpplen, men posen känns också avspänt vänlig: ska han bjuda oss på en bit av äpplet? Å andra sidan: han skulle också kunna använda kniven till något annat. En dubbelhet som gör skulpturen mer intressant.

Vi får en god inblick i Oscars noggrannhet i rekonstruktionsarbetet just i fråga om äpplet:

– Det krävdes en hel del efterforskning på äpplen under vikingatid. Det ska ju inte se ut som att han har köpt ett Red Delicious på Ica. Det visade sig vara vildäpple som gäller, och när jag väl hittat ett blev det avgjutning och målningsjobb för att få det illusoriskt äkta, i gips.

OCH MED DET lämnar vi Galgedilmannen med äpplet i handen och besöker hans olycklige halvbror som redan i ungdomen slogs ihjäl i England, bortåt nittio mil hemifrån. Vi har inte mördarens namn, men den ytterst ansvarige var utan tvekan den engelske kungen Ethelred II (ca 966 – 1016), som mycket tidigt i livet var skandalomsusad.

”Det ska ju inte se ut som att han har köpt ett Red Delicious på Ica. Det visade sig vara vildäpple som gäller.

Krönikören William av Malmesbury kunde på 1100-talet berätta något så häpnadsväckande som att Ethelred som barn bajsade i dopfunten, vilket ärkebiskopen tog som ett järtecken. Den engelska monarkin skulle besegras under Ethelreds regeringstid. Ethelred blev kung redan i tioårsåldern efter att fadern Edgar dött och halvbrodern Edvard mördats. Han kom senare att bära tillnamnet den rådville, ett litet skämt som byggde på att hans namn Ethelred betyder den som har ett gott råd. Kungen avlade minst sexton barn i två äktenskap.

ETHELRED INLEDDE SIN regering i slutet av en mycket lång fredsperiod, men redan år 991 angreps riket av en enorm vikingaflotta under ledning av psykopaten Olav Tryggvason, ett angrepp som följdes av återkommande vikingaräder. Ethelred tvingades flera gånger köpa sig fri med den så kallade Danagälden, enorma mängder silver som samlades in och överlämnades till vikingarna, som naturligtvis kände sig uppmuntrade att fortsätta verksamheten. En av dem som var med och pressade Ethelred på silver var Ulf i uppländska Borresta. Ulf skryter om att han varit med om inte mindre än tre danagäldsfärder på en runsten. Ärkebiskopens fekaliebaserade profetia slog för en tid in år 1013, då Ethelred jagades från tronen av Sven Tveskägg, men han lyckades återvända året efter och regera i ytterligare tre år innan han dog och begravdes i den gamla Sankt Paulskatedralen som brann ner i Londonbranden år 1666. Ethelred efterträddes av sonen Emund, men sju månader senare ersattes han av ingen mindre än danske kung Knut den store. Profetian var nu fullt uppfylld.

ORSAKEN TILL ATT Sven Tveskägg började angripa och slutligen erövra England var den så kallade Sankt Brictiusdags-massakern, då Ethelred befallde de engelska undersåtarna att slå ihjäl alla danskar i landet. Och därmed är vi strax tillbaka i Galgedilmannens halvbrors sällskap. England hade angripits av danskarna årligen sedan år 997 och år 1002 fick kung Ethelred höra att danskarna i England planerade att ta hans och hans närmaste mäns liv överta kungariket. Därav påbudet att alla danskar skulle dödas, och massmorden drog igång på Sankt Brictiusdagenden 17 november samma år.

Orsaken till att Sven Tveskägg började angripa och slutligen erövra England var den så kallade Sankt Brictiusdags-massakern.

I EFTERHAND BERÄTTADE kungen om sitt beslut: i detta land är det väl känt att sedan ett dekret sänts ut med mina ledande rådgivares och stormäns samtycke, att alla de danskar som dykt upp på denna ö, likt åkerklätt (ett ogräs) i veteåkern skulle utplånas genom en högst rättvis utrotning … genomfördes detta massmord. Kungen berättade vidare att danskarna som bodde i staden Oxford hade brutit upp dörrar och lås till en kyrka för att söka skydd mot engelsmännen i staden och från trakten runt omkring. Engelsmännen lyckades inte driva ut danskarna med våld, utan såg sig tvungna att sätta eld på kyrkan och bränna ner den med all dess utsmyckning och böcker. Kungen kunde dock mycket nöjd berätta att han hade låtit återuppföra kyrkan.

VID EN ARKEOLOGISK utgrävning år 2008 intill St John´s College i Oxford hittades skeletten efter omkring trettiofem unga män i åldrarna 16 till 25. Analyser visade att de var nordbor, antagligen vikingar, med många läkta skador på skeletten efter olika vapen som talade för att de var professionella krigare. De kunde dateras med kolfjortonmetoden till omkring år 1000, och brandskador på en del av skeletten talar för att de döda omkommit i den nedbrända kyrkan i samband med massakern. Och en av de döda visade sig alltså vara den sorgögde Gargedilmannens halvbror. Historikerna diskuterar fortfarande huruvida dödandet riktades enbart mot plundrande krigare, som kan ha varit fallet här, eller om det också riktades mot mer fredliga danska familjer som flyttat in och bosatt sig i landet, i vissa fall flera generationer tidigare.