/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2023%2F04%2FEstrid-MIX.jpg)
Estrids livsresa
Jonathan Lindström
18 apr 2023
ETT – ELLER TRE – SVINDLANDE PROJEKT FÖR ANSIKTSKONSTNÄREN
– Att rekonstruera Estrid var ett fantastiskt projekt, eller snarare tre fantastiska projekt, berättar ansiktskonstnären Oscar. Det började med att Stockholms länsmuseum 2009 kontaktade mig och berättade om det fascinerande fyndet i Täby: en kvinna, 60–75 år, hög social status, med krum rygg och inflammerade tänder, som levt på 1000-talet.

DESSUTOM MENADE ARKEOLOGEN Lars Andersson på museet att han kunde säga vem hon var. Genom att lägga ihop informationen från gravfältet, skelett och gravmaterial, med texterna på ett antal runstenar i trakten kunde det inte röra sig om någon annan än Estrid Sigfastsdotter. Runstenarna ger oss information nästan i klass med dagens folkbokföring. Estrid föddes på gården Snåttsta i Markim norr om Täby sannolikt på 1010-talet. Hennes far var stormannen Sigfast, som kan ha varit verksam på Olof Skötkonungs tid. Moderns namn är okänt, men Estrid hade en syster Gyrid och en bror Ragnfast, som gifte sig med en Inga, som är känd genom runstenar på egen hand. Inga överlevde både Ragnfast och deras gemensamma barn, vilket innebar att hon ärvde Estrids barndomshem Snåttsta, genom bakarv, via barnet.
ESTRID GIFTES BORT troligen i tonåren med Östen från Såsta nära Täby kyrkby. De fick först sonen Gag, som dog efter bara några år. Föräldrarns sorg framgår av att de reste flera runstenar: Östen och Estrid reste stenarna efter Gag sin son. Ett syfte kan också ha varit att försäkra sig om ett eventuellt bakarv. Nu blev det inte aktuellt, eftersom de fick fler barn, först Ingefast (som blev far till den kände runstensströssland Jarlabanke i Täby, som både har kallats förebildlig entreprenör och maffiaboss av sentida tyckare. Därpå fick de Östen och Sven, men sedan tröttnade Östen på familjelivet och gav sig ut på äventyr. Något senare reste Estrid stenar med texten: Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland. Det har förmodats att det rörde sig om en pilgrimsresa, men kanske troligare for Östen ned via Gårdarike och tog värvning som väring hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Då kunde han få tillfälle att besöka Jerusalem. Just sådana färder gjorde den blivande norske kungen Harald Hårdråde och andra nordbor vid samma tid som Östen, på 1030-talet.

ESTRID GIFTE OM sig med Ingvar i Harg i norra Uppland. De fick sönerna Sigvid, Ingvar och Jarlabanke, och till det kom Ragvald som Ingvar förde med i boet. Det går alltså att räkna ihop sju söner och en styvson till Estrid, ett imponerande antal. Och då ska sägas att vi inte vet hur många döttrar hon födde, eftersom kvinnor har svårare att fastna på runstenar.
Framåt år 1080 dog så slutligen den krumma gumman Estrid och begravdes på kristet vis obränd i en kista med fötterna mot öster. Hon var obränd för att det inte skulle bli något problem med den lekamliga uppståndelsen, och begravd mot öster för att kunna resa sig ansikte mot ansikte med sin skapare när han återkom på den yttersta dagen, naturligtvis en påsksöndag.
Förutom att vara flerbarnsmor har Estrid troligen haft det kontinuerliga ansvaret för driften av familjens storgårdar, vilket innebär att hon färdades många mil årligen mellan de uppländska godsen, höll räfst med brytar och trälar och såg till att fägna inbjudna och oväntade gäster.
KANSKE BEGAV SIG Estrid också ut på en längre resa. Det finns en notering i en pilgrimsbok från klostret Reichenau, som låg på en ö i Bodensjön hundra mil söder om Estrids hemtrakt, på gränsen mellan Tyskland och Schweiz. Bland de tusentals upptecknade namnen finns sjuhundra med skandinavisk klang, däribland tätt intill varandra Sven, Östen, Estrid. Det finns dock problem med dateringen av namnen, vilket gör identifikationen med vår Estrid och hennes familj osäker.
Det får vara som det vill med Estrids eventuella långresa, men alldeles klart är att Estrids viktigaste långresa, livsresan, är den bäst kända av alla från Sveriges vikingatid. Och nu var det Oscars uppgift att återskapa hennes ansikte.
– Min entusiasm för Estridprojektet svalnade ett kort tag i början, när jag fick se bilderna på hennes kranium. Det var delvis i gott skick men tråkigt nog i väldigt många bitar, berättar Oscar. Men när jag och osteolog Leena Drentzel på Historiska museet i Stockholm studerade kraniet och dess förutsättningar för en rekonstruktion stod det ändå ganska snabbt klart att det skulle gå att limma ihop alla omkring trettio bitar till en helhet. Och underkäken var i gott skick och hel.
Estrids livsresa gör mig berörd känslomässigt just på grund av att vi också vet så mycket om henne.

INFÖR NYFIKNA BESÖKARE på Historiska museet monterade Oscar och Leena under tre dagar ihop Estrids trasiga skalle. Ett riktigt 3d-pussel. Oscar blev förvånad över konservator Ulrik Skans teknik att använda Karlssons klister till detta. Men det var ett klockrent val. Den kemiska sammansättningen i limmet är väldigt skonsamt mot skelettmaterialet. Dessutom kvarstod en viss flexibilitet efter härdning vilket gjorde att vinklar och riktningar kunde justeras i monteringen allteftersom kraniets sfäriska form växte fram.
Till slut hade de fått fram ett fint kranium som tillsammans med den intakta underkäken kunde CT-skannas på Karolinska sjukhuset i Solna, och gtp-prototyper i Ystad printade ut en fin kopia i vinylplast.
– När jag sedan skulle börja mitt arbete stod jag inför en första utmaning, berättar Oscar. Stockholms länsmuseum ville ha Estrid återskapad som en ung kvinna på runt 25 år. Skallen jag hade framför mig var av en äldre kvinna. Jag blev tvungen att tolka in en viss föryngring. I första hand gällde det att ge hennes tänder och betthöjden en mer ungdomlig profil. I sin ungdom hade hon säkert ganska så stora vackra tänder, men det var rejält nedslitna vid hennes död.
HENNES SKALLE VITTNAR om ett intressant utseende. Ansiktsformen är kattlik då hennes kindben är lite bulligt formade under ögonen och betydligt bredare än underkäken. Hakan är liten, men markerad och bestämd. Hennes näsa bör ha varit ganska markerad, utskjutande från ansiktsskelettet. Glabellan, alltså området ovanför näsroten, är väldigt svagt markerad, ett typiskt kvinnligt drag. Intrycket är gracilt.

Det fanns ingen tillgänglig information om Estrids hår-, ögon- och hudfärg från dna, så hennes blå ögon och blonda hår är en gissning. Rekonstruktionen till Stockholms länsmuseum är en helkroppsfigur. Hon är fångad i steget med ett lite bekymrat och jagat ansiktsuttryck, hållandes ett par små barnskor i handen. Genom runstenarnas texter har arkeologerna kunnat fastslå att Estrids förstfödda son Gag dog som barn i tidig ålder. Kanske är det hans skor hon har i handen.
– När jag arbetade med rekonstruktionen av Estrid som ung kvinna blev det klart att Täby kommun ville att jag skulle göra Estrid som gammal till Täby bibliotek, och några år senare hörde Vallentuna kommun av sig och ville ha en Estrid som 6-åring till sitt huvudbibliotek. Jag fick alltså den fantastiska möjligheten att återskapa Estrid i tre faser i livet.
BARNREKONSTRUKTIONEN ÄR av lätt förklarliga skäl inte en regelrätt rekonstruktion, eftersom Oscar inte hade tillgång till hennes skalle som barn. Han kallar det en tolkning av den ursprungliga rekonstruktionen, där han försökte beräkna och uppskatta hur hennes kranium och underkäke kan ha sett ut i barndomen. En annan utmaning var det blonda håret. Är man blond som vuxen är det rätt sannolikt att man varit ännu blondare som barn, och det var riktigt svårt att få tag i hår som var så pass tunt och ljust för att övertyga som barnhår.
– Att på detta sätt få följa en vikingatida kvinna från från barndom till ålderdom, kan jag inte beskriva på annat sätt än som en helt svindlande upplevelse, säger Oscar. Estrids livsresa gör mig berörd känslomässigt just på grund av att vi också vet så mycket om henne. Och de tre rekonstruktionerna gestaltar på ett enkelt sätt livets mest ursprungliga stationer: vi föds, vi lever, vi dör. Då som nu.
