Skenbara orimligheter och fossila svordomar

PARADOXER ÄR ALLTID fascinerande. Det finns en särskild sorts dynamik i gränslandet mellan det förväntade och det oförutsägbara och en lockelse i sökandet efter insikt där vi egentligen har som svårast att veta eller förstå. Att genom ett arkeologiskt källmaterial försöka förstå andra tiders människor och deras livsförutsättningar, är en utmaning fylld av paradoxer. Det framstår som orimligt att vi idag ska kunna förstå något så komplext som människor och de samhällen de skapat och levt i, när vi ofta bara har tillgång till en bråkdel av de föremål de omgett sig med och enstaka otydliga spår efter aktiviteter och händelser. Men som arkeolog har man på sitt sätt ändå bestämt sig för att det är en skenbar orimlighet, det vill säga en paradox. Hur fångar man exempelvis något så grundläggande mänskligt som känslor? Vad är den arkeologiska formen för lycka, sorg, ilska och glädje?

TROTS ALLA UPPENBARA svårigheter finns det forskare som försöktformulera en ’känslornas arkeologi’ (archaeology of emotions). En av dessa är Sarah Tarlow som betonar att det är först när vi betraktar människor i det förflutna som komplexa, kännande och tänkande varelser som vi gör dem rättvisa. Det går inte att bortse ifrån att känslor var och är en grundläggande del av mänsklig existens, som påverkar samspelet mellan människor och i förlängningen utgör en del av formandet av samhället i stort. Men vi måste också utgå ifrån att dåtidens människor inte reagerade med automatik eller på ett förutbestämt sätt, utan med alla de inkonsekvenser och oförutsägbarheter som vi själva visar upp. Så är det då ens möjligt att ta hänsyn till känslor i arkeologiska sammanhang? Det kan ju vara nog så svårt att förstå de människor vi lever närmast och känner bäst. Tarlow menar att arkeologiska studier av andra tiders känslor är möjliga om man gör känslan till studieobjekt istället för metod. Då går det att identifiera situationer där individer upplever känslor, utan för den skull definiera den specifika känslans karaktär eller innehåll – en utomordentligt delikat paradox, men också en mycket arkeologisk sådan. Vad är väl arkeologi om inte att försöka förstå det man inte kan se men som måste ha funnits?

Hur fångar man något så grundläggande mänskligt som känslor? Vad är den arkeologiska formen för lycka?

KÄNSLORNAS ARKEOLOGI, SÅ som den formulerats så här långt, har till stor del fokuserat på studier av gravar. Det är naturligt att anta att död och begravning borde innehålla uttryck för sorg och saknad. Men träd försiktigt, även sorgen och saknaden har många olika dimensioner, inte minst skillnaderna i det personligt upplevda och det kollektivt manifesterade. Även detta går att känna igen från vår samtid. Men vissa känslor måste vi väl ändå våga oss på att anta? Vad kan väl bättre illustrera arkeologiskt bevarade känslor än bronssmedens felgjutning, felgötet, ett hantverksmässigt misslyckande, eller som arkeologen Nybjörn Gustafsson väljer att kalla det – fossila svordomar.