Sten från stenåldern kan vara världens äldsta ankare

Foto: E. Samuelsen / Bergen Maritime Museum En sten med en skåra runt hela sin omkrets kan vara världens äldsta kända ankare. Den hittades på havsbotten utanför Norges västkust, vid ett stenbrott där människor bröt grönsten redan för tusentals år sedan. Fyndet kan ge nya ledtrådar om hur stenålderns människor färdades över öppet hav. Mer […]

Foto: E. Samuelsen / Bergen Maritime Museum

En sten med en skåra runt hela sin omkrets kan vara världens äldsta kända ankare. Den hittades på havsbotten utanför Norges västkust, vid ett stenbrott där människor bröt grönsten redan för tusentals år sedan. Fyndet kan ge nya ledtrådar om hur stenålderns människor färdades över öppet hav.

Mer än fem kilometer ut från den norska kusten ligger den lilla ön Hespriholmen. Här är vattnet utsatt för starka strömmar och höga vågor, och det kan vara svårt att ens ta sig i land. Ändå begav sig människor hit under stenåldern för att bryta grönsten, en bergart som de använde för att tillverka yxor.

Nu har arkeologer hittat en ovanlig sten på havsbotten intill det gamla stenbrottet. Den väger över 30 kilo och har en tydlig skåra som löper runt hela stenen. Enligt forskarna kan den ha använts som ankare för att hålla båtar på plats medan lasten togs ombord. Om teorin stämmer kan det röra sig om världens äkdsta kända ankare. 

Stenen låg på omkring 20 meters djup ovanpå en hög med avfall från det största stenbrottet på Hespriholmen. När arkeologerna fäste de ett rep i skåran och lyfte upp stenen visade sig att den gick att hantera med ett enkelt rep som ett ankare för att hålla en båt på plats. 

– Jag är helt övertygad om att den här användes som ankare, säger Leif Inge Åstveit vid Universitetsmuseet i Bergen till sajten forskning.no.  

Men det krävs ytterligare forskning innan tolkningen kan betraktas som säker. Resultaten måste publiceras och granskas av andra forskare. Även arkeologen Hein Bjerck, professor emeritus vid NTNU:s universitetsmuseum och specialist på stenåldern längs den norska kusten, tycker att fyndet är ovanligt intressant. Utifrån stenens placering anser han att den mycket väl kan ha fungerat som ankare.

– Väderförhållandena där ute är tuffa, och de måste ha fört sina båtar ända in till stranden för att lasta ombord stenen. Därför hade det förmodligen varit till hjälp att ha någon form av förankringspunkt där ute, säger han. 

Under stenåldern var det vanligt att människor drog upp sina båtar på stränderna när de kom i land. Men Hespriholmen var ingen vanlig boplats. Ön ligger långt ute till havs och människorna som tog sig hit behövde transportera både redskap och stora mängder sten. Att kunna hålla båten på plats medan lasten flyttades ombord kan ha varit avgörande. Hur båtarna såg ut är fortfarande oklart. I Danmark har arkeologer hittat urholkade stockbåtar från stenåldern, men några motsvarande fynd har inte gjorts i Norge.

Stenbrottet upptäcktes 1923, men först nu undersöks även området under vattenytan mer systematiskt. Där har arkeologerna hittat stora mängder slagstenar, som användes för att bearbeta berget. Hur omfattande verksamheten var försöker forskarna nu ta reda på. En uppskattning från 1987 pekade på att omkring 430 kubikmeter grönsten hade brutits på ön. Det motsvarar ungefär 30 till 40 stora lastbilslaster. De nya undersökningarna med avancerad kartläggning och tredimensionella modeller tyder på att mängden kan ha varit betydligt större.