Så såg vikingarnas båtgravar ut

BILDTEXT HUVUDBILD: Mats Vänehems dramatisering av en vikingatida båtbegravning. Ur
Vikingar, Vänehem 2015.

VÄNHEM ILLUSTRERAR. Sveriges främste arkeologiske illustratör berättar här om två av
sina djurfyllda rekonstruktionsteckningar.

Bilden nedan föreställer en rekonstruktion av båtgrav 9 från Vendel i Uppland, från 900-talet. Den visades länge i den tidigare utställningen om vikingar på Historiska museet i Stockholm och användes för att berätta om alla de offergåvor som dåtidens aristokrater fick med sig i graven. Båtgravarna i Vendel undersöktes på 1880-talet och i det här fallet tolkades den gravlagde som man. Andra exempel på båtgravar har visat sig innehålla inflytelserika kvinnor, som till exempel Osebergsgraven i Norge eller båtgravarna från Tuna i Badelunda. 

I Vendel hittades djurben från svin och nöt som visade att köttet hade styckats och lagts ner som matoffer. Vid mannens fötter hittades också ben efter någon slags fårhund eller spets. Den hade omsorgsfullt lagts ner vid mannens fötter och tolkades därför som ett sällskapsdjur, antagligen tänkt att följa sin ägare till dödsriket. Strax utanför båten låg ytterligare två hundar. De påminde snarare om dagens Saluki och Borzoi, vilket talar för att de kan ha använts för nöjesjakt.

I Vendelgraven hade man även offrat två hästar av typen fjording. Under hovarna satt isbroddar och mellan kranierna hittades en järnkittel. Frågorna hopas. Hade kitteln använts för att samla upp hästarnas blod i samband med offerritualen? Eller har den innehållit den rituella begravningsmåltid som enligt olika källor ska ha bestått av hästkött? Och hur kommer det sig förresten att vissa djur hade placerats i båten, medan andra hade lagts utanför? Kanske tänkte man sig att hästarna skulle dra båten vidare ner till dödsriket i underjorden…

Bilden under är hämtad från min faktabok för barn (Vikingar, Vänehem 2015) och visar hur jag tänker mig att en båtbegravning kan ha gått till. I min bok begravs en drottning, och visst … Naturligtvis är detta en dramatisering som ”tar ut svängarna”. Men bara en aning, vill jag ändå påstå. Många forskare tror att dåtidens båtbegravningar var spektakulära skådespel, avsedda att imponera på hänförda åskådare. Ritualen gick ut på att framkalla en känsla av tät mystik och dramatik som omtalades lång tid efteråt. Ju längre desto bättre! Återberättelserna höll inte bara hågkomsten av den döde vid liv utan tjänade också till att stärka den sociala statusen hos efterlevande familjemedlemmar.