Från stockbåt till stridsskepp

Hur ser egentligen utvecklingen från stockbåt till stridsskepp ut? Susanna Allesson Nyberg, intendent vid Sjöhistoriska museet och Vrak – Museum of Wrecks i Stockholm, lotsar oss ut på de forntida farvattnen.

NÄR SJÖAR OCH våtmarker dikades ut under 1800- och 1900-talet påträffades mängder av stockbåtar. Ingen har räknat dem alla men på hembygdsgårdar, i uthus och på museer runt om i landet kan det faktiskt röra sig om tusentals. Det handlar om trästockar som urholkats, ibland efter att en eld bränt bort innanmätet. Förr trodde man att ”alla” stockbåtar hörde till stenåldern, och intresset att spara dem var stort. Men i takt med att dendrokronologin, det vill säga årsringsdatering, vann insteg sjönk hoppet. Många som åldersbestämts var inte alls särskilt gamla, i Sverige finns ingen stockbåt från stenåldern. Den äldsta är från övergången mellan bronsålder och järnålder, alltså omkring 2500 år gammal, medan de yngsta är från tidigt 1900-tal. I Danmark däremot finns mycket gamla stockbåtar av lindträ bevarade, ända från jägarstenåldern.

– I Öresundstrakten fanns boplatser vid vikar som i dag ligger ett par hundra meter ut i viken. De har med tiden hamnat under vatten eftersom havsnivån har höjts där. Miljön de ligger i är därför syrefattig vilket har lett till att stockbåtarna bevarats otroligt väl. Några av de äldsta fynden kommer från Tybrind Vig, en boplats som hör till erteböllekulturen, cirka 5600-4000 f. Kr. Inte bara båtarna är välbevarade, där finns även paddlar med utskurna mönster, berättar Susanna Allesson Nyberg.

FÖR FORNTIDA BÅTAR som ännu ligger kvar på havsbottnar i Västerhavet och Östersjön är dagarna räknade.

– Ålgräset som växer på botten binder sedimentet som kapslar in lämningarna. Men på grund av försurningar dör nu denna tång och då släpper sedimentetet kring båtarna så att syre kommer till, berättar Susanna Allesson Nyberg.

Ville man göra stockbåten mer stabil och dessutom öka lastutrymmet satte man ihop två stockhalvor med hjälp av vidjor.

– Nästa steg var att skjuta de bägge stockbåtarna ifrån varandra och förbinda dem med något – likt en katamaran. Det är något som man tror sig se på hällristningar från bronsåldern. Där finns båtar som ser ut som slädar med långa medar. Ibland finns streck mellan ”meden” och båten som kan symbolisera utrymmet där man kan ha haft lasten. Om strecken i stället syns ovanför skeppet rör det sig troligen om besättningsmän, menar Susanna Allesson Nyberg.

Själva utseendet på klinkbyggda båtar är så pass invant hos oss att till och med formpressade plastbåtar ger sken av att vara byggda i denna teknik.

SKEPP ÄR DET vanligaste motivet på hällristningar, bara i Bohuslän uppskattas antalet till minst 10 000. Det största är inte mindre än 4,5 meter långt och har 124 ”bemanningsstreck”. Det är inte säkert att så stora båtar fanns för 3500 år sedan, även om krigskanoter med plats för nästan lika många har påträffats i exempelvis Polynesien.

Vissa hällristningsskepp ser ut att ha rigg och segel. Även skeppssättningar från bronsåldern (1700-500 f. Kr.), det vill säga stensättningar som har formen av ett skepp, kan antyda något liknande. I mitten av stenskeppen finns ibland ett stolphål där en mast kan ha varit rest. Men inga skepp från nordisk bronsålder finns bevarade, och det går inte att bevisa huruvida det byggdes några segelfartyg här uppe. Däremot kan nordbor ha rest söderut och med egna ögon sett båtar med segel – segelkonsten måste de ha känt till.

Stockbåtarna gick att göra högre genom att man sydde fast plankor högst upp med hjälp av senor, tarmar eller bast. Att fästa plankor omlott så att borden överlappar varandra kallas för klinkteknik. I slutet av 2021 fick denna gamla nordiska tradition en plats på Unescos världsarvlista över vårt immateriella kulturarv – i sällskap med bland annat italiensk tryffeljakt och thailändska danser.

– Själva utseendet på klinkbyggda båtar är så pass invant hos oss att till och med formpressade plastbåtar ger sken av att vara byggda i denna teknik, berättar Susanna Allesson Nyberg.

SKANDINAVIENS ÄLDSTA BEVARADE klinkbyggda båt är den 19 meter långa danska Hjortspringsbåten av lindträ från 300-400-talet f. Kr., offrad i en mosse på ön Als sydväst om Jylland. Denna båt har för övrigt förlängningar, som långa spröt, längst fram och bak – precis som man kan se på hällristningsskeppen.

Något större är det välbevarade Nydamskeppet, årsringsdaterat till cirka 310-320 e. Kr., som offrats i en mosse i Nordtyskland. Skeppet som är 23 meter långt och 3,5 meter brett har plats för 36 roddare. Ett ungefär lika stort krigsskepp kan ha funnits i Åkroken i Nyköping på 600-talet e. Kr. Det båthus som arkeologerna undersökt där hade en ränna där båten dragits upp. Rännan är 27 meter lång och indikerar hur stort skeppet varit.

Bland de svenska båtarna har fynden i Valsgärde och Vendel i Uppland en särställning. Det rör sig om klinkbyggda båtar som krigare begravts i under vendeltid (540-800 e. Kr.) och vikingatid (800-1050 e. Kr.). Båtarna är mellan 8-11 meter långa och har kunnat färdas på såväl floder och sjöar som på öppet hav. Träet har så gott som multnat bort, däremot låg järnnitarna som hållit samma borden prydligt liggande på rad. Utifrån dem har man kunnat fastslå storlek och form på båtarna.

I SALME PÅ den estländska ön Ösel har resterna efter två båtar från mitten av 700-talet påträffats, som använts som gravbåtar för 41 krigare. Enligt skelettanalyser hörde besättningen hemma i Mälardalen. Den ena båten som var 11,5 meter lång liknar dem man hittat i Valsgärde och Vendel. Den andra däremot var hela 17 meter lång och 3 meter bred och tycks ha haft segel – åtminstone tyder något som verkar vara en mastfot av järn på det. Dessutom upptäcktes spår av textil som kan vara rester av själva seglet. Om detta stämmer är Salme­skeppet det äldsta kända segelfartyget i Norden – tidigare innehade norska Osebergsskeppet
rekordet. Osebergsskeppet påträffades i en gravhög som anlades 834, men själva skeppet är något äldre, från 820-talet. På gotländska bild­stenar dyker segelskepp upp under 700-talet, vilket ytterligare förstärker uppfattningen att segel var i bruk redan strax före vikingatidens början.

Experiment har visat att en 100 kvadratmeter stor segelduk tar 3 ½ år att väva för en person som arbetar åtta timmar om dagen, veckans alla dagar.

VIKINGATIDENS SKEPP KAN grovt delas in i två typer: handelsskeppen (knarrar) som var kortare och breda och kunde ta stor last, samt långbåtarna/stridsskeppen som var längre och smalare.

Vid Göta älv har två vikingatida vrak påträffats – de två Äskekärrsskeppen. Det ena var cirka 16 meter långt och 4 meter brett och tolkas som ett last- eller transportfartyg från 900-talet. Här hittades också en mindre segelbåt, 9 meter lång, från övergången mellan vikingatid och medeltid.

I Norge och Danmark finns flera välbevarade långskepp förutom Osebergsskeppet. I en gravhög i Gokstad daterad till 900-talets början, påträffades i slutet av 1800-talet ett 24 meter långt stridsskepp med 32 sköldar fästade på varje sida. Det har haft ett råsegel, men var främst avsett för rodd. Ännu längre är skeppet Skuldelev 2, funnet i Roskildefjorden, som är nästan 30 meter långt med plats för 40-50 roddare. I de isländska sagorna är dock skeppen längre än så, bortemot 70 meter.

Hemligheten bakom vikingatidens snabbseglande och långa skepp är att trästammarna spräcktes med hjälp av yxor och träkilar i längdriktningen. Sedan höggs plankorna till.

– Skeppen kunde göras längre och smäckrare med denna teknik, där man alltså inte sågar igenom fibrerna utan radialklyver stocken. Det var jätteviktigt att bottenstocken var i ett helt stycke, det är då som båten blir seg, stabil och smidig, säger Susanna Allesson Nyberg.

DET VAR MYCKET dyrt att bygga båtar, i synnerhet segelskepp. Experiment har visat att en 100 kvadratmeter stor segelduk tar 3 ½ år att väva för en person som arbetar åtta timmar om dagen, veckans alla dagar. Då ska man också ha i åtanke att det inte är gratis att hålla får som gav ull. För att inte tala om tillverkning av tjära och tågvirke.

Med tiden organiserades handeln alltmer, vilket ställde krav på andra båttyper.

– På 1100-talet bildades handelsförbundet Hansan och de tyska koggarna spred sig över hela östersjöområdet. Koggarna revolutionerade handelssjöfarten med sin stabilitet och lastkapa citet. Med Hansan, koggarna och den ökande handeln lämnar vi forntiden och kliver in i ett nytt kapitel i historien – medeltiden, avslutar Susanna Allesson Nyberg.