Varulvar – ett mångtusenårigt hot

Kan varulvarna knytas till krigarföljen med rötter tusentals år tillbaka i tiden och till både lussefirande och offerriter? Det menar professor Anders Kaliff och docent Terje Østigård vid Uppsala universitet i sin nya bok.

I EUROPA I allmänhet och Skandinavien i synnerhet har myter om varulvar bitit sig fast under århundradena. Under 1600-talet då de stora häxprocessernas ägde rum ställdes även varulvar inför rätta. Dessa bestar fortsatte sedan att vara en realitet för många ända in på 1800-talet.

Ofta förknippas varulvarna med soldater, bland annat de militärer som sägs ha förvandlats till vargar under tjänstgöring i Finland. En stackars utkommenderad soldat från Kalmar begav sig hemåt i skepnad av en varg, men blev skjuten strax utanför sin hemby. När man tog till vara på skinnet upptäcktes en skjorta vid kroppen som soldatens hustru sytt inför hans avresa till slagfälten. Och i Hjärtum i Bohuslän påstås ett helt kompani ha omvandlats till en vargflock under 1808–1809 års krig.

Söker vi oss tillbaka till vikingatiden kan man träffa på ”ulvhednar” i de medeltida isländska källorna. Så kallades Odens varulvskrigare som ”ylade och skakade på spjuten”, som det står i Haraldskvädet. I stället för att bära brynja var de iklädda vargskinn.

Ute i skogarna ägnade de sig sedan åt företeelser som absolut inte var tillåtna inom den egna gruppen.

DET FINNS ALLTSÅ en lång tradition bakåt i tiden beträffande krigare som tagit klivet över till vargvärlden. Men frågan är hur långt tillbaka som dessa varulvar kan spåras. Kan det vara så att ursprunget finns att söka hos de tidiga indoeuropéerna? Dessa boskapsskötare levde på stäppen norr om Kaspiska havet och Svarta havet och tog sig sedan på hästryggen ut i världen – dels till nordvästra Indien, dels mot Europa. För knappt 5000 år sedan gav de upphov till den snörkeramiska kulturen på kontinenten, som i Sverige kallas för stridsyxekultur. Det är här som bakgrunden till de historiska varulvarna går att söka, enligt Anders Kaliff och Terje Østigård.

Genom etnologiska uppteckningar från 1800-talet vet vi att vissa frivilligt omvandlades till varulvar. Man kunde också födas till varg om ens mamma i samband med förlossningen klivit genom en fosterhinna från en märr. Men om vi backar tusentals år tillbaka i tiden så fanns det ett helt annat sätt att bli varulv, som förklarar varför de i senare tid förknippas med soldater.

– I den proto-indoeuropeiska mytologin kunde man förvandlas till varg om man fostrades till krigare i ett så kallat kóryos, det vill säga krigarfölje. Redan vid åtta års ålder skiljdes utvalda pojkar från sin familj och grupp för att i fyra till åtta års tid leva med andra ynglingar utanför samhället. Innan de gav sig i väg till skogarna bytte de vid vintersolståndet identitet från människa till varg eller hund. Tillsammans bildade de en flock, menar Anders Kaliff.

UTE I SKOGARNA ägnade de sig sedan åt företeelser som absolut inte var tillåtna inom den egna gruppen: de gjorde räder mot grannar, stal boskap och kidnappade kvinnor. Allt i syfte att lära sig överleva och bli riktiga män, ledare och krigare. En sentida kvarleva av detta kan man finna i Setesdal i Norge på 1800-talet.

Där berättas det om gäng med 30–40 fulla ungdomar som i juletid red mellan gårdarna och som kunde kidnappa unga flickor. Detta är samma beteenden som gjorde de unga krigarföljena beryktade. De var laglösa och deras normer uppochnedvända, menar Terje Østigård.

Vid vintersolståndet, som före 1753 inföll den 13 december, var året som allra mörkast. Enligt etnologiska uppteckningar uppfattades denna tid före jul som farlig. Ett av de väsen man skulle akta sig för var Lussi, som på grund av sin namnlikhet förväxlats med Lucia, helgonet som förr i tiden firades just vid vintersolståndet. Samtidigt var det en period då unga pojkar maskerade sig och gick runt bland gårdarna för att tigga. Även detta kan ha sin bakgrund i de gamla krigarföljena.

VID MIDVINTER OCH juletid var förbindelsen med de döda som starkast. Genom att ta på sig masker blev ungdomarna förvandlade till sina förfäder, och förfäderna blev omvandlade till levande. På så sätt skapades kontinuitet mellan de gamla/döden och det nya livet, menar Terje Østigård.

VARULVARNA I KRIGARFÖLJET levde dock inte helt åtskilda från sin egen grupp, utan hade viktiga åtaganden i samband med offerriter vid skörd, vintersolståndet och sådd. Det var nämligen inte bara synliga fiender ungdomarna slogs mot, utan också osynliga sådana som kunde hota naturens livskraft.

Bondeåret delades in i vinter- och sommarhalvår, till skillnad från idag med våra fyra årstider. För bönderna var det viktigt att livskraften och fruktbarheten bevarades under vintern då naturen var död.

För att få kontroll över växtligheten genomfördes blodiga offerriter, som under kristen tid förvandlades till mer harmlösa sedvänjor. Genom etnologiska nedteckningar kan man skönja hur dessa traditioner levt kvar, det rör sig om variationer av samma tema. Innan vi går in på offerfester under forntiden, kan vi dröja en stund vid hur de yttrade sig i tidigmodern tid. Då var den sista kärven i stora delar av Europa omgiven av stor mystik. Denna kärve var den bunt av sädestrån som sist skars av i samband med skörden.

I den sista kärven fanns själva växtkraften eller den livgivande kraften som möjliggjort hela skörden. Denna ande, eller livskraft, uppfattades som fysisk, även om den var osynlig. Man trodde att den flyttade sig runt från åker till åker och till slut tog sin boning i den sista kärven, eller ett djur som en hare, häst, varg eller en människa, säger Anders Kaliff.

I TYSKLAND GICK denna ande under benämningen ”Korn-modern” medan polacker och tjecker kallade henne ”Korn-kvinnan”. I samband med tröskningen slog man med käppar och klubbor på kärven för att driva iväg henne. I England kastades en skära på den sista kärven för att döda den, eller så dumpades den helt enkelt i vattnet för att dränkas.

De djur som ansågs förkroppsliga detta väsen kunde slaktas med en skära samtidigt som den sista kärven skars. Köttet åts upp av skördefolket, men en bit sparades till nästa års skörd.

Av sädeskorn från sista kärven bakades julbrödet som ansågs besitta en särskild kraft som skulle förbättra växtligheten. Brödet delades ut som mat till dragdjur och människor som slet i samband med vårens plöjning och kunde också blandas med utsädet när man sådde.

Anders Kaliff och Terje Østigård menar att offerriter som en gång omfattade djur och bröd ursprungligen gällde människor.

En människa eller ett djur som förkroppsligade denna ande måste offras.

EN MÄNNISKA ELLER ett djur som förkroppsligade denna ande måste offras. Det var helt avgörande att ta vara på livskraften och kontrollera den så att den kunde vidareföras till nästa år – annars skulle följande år bli ofruktsamt, berättar Terje Østigård.

Genom att döda en levande varelse lösgjordes alltså livskraften och överfördes till någonting annat – i detta fall gällde det växtkraften i skörden som skulle överföras till nästa års sådd och skörd. Hur märkligt det än kan låta ansåg man att livet hade sin utgångspunkt och källa i döden. De som utförde offerritualerna var inga mindre än de tonåriga varulvarna. I första hand valde man äldre män och kvinnor.

De äldsta kan jämföras med skörden som hade växt, blivit stor, gammal och dött. När de unga varulvarna tog på sig sina masker i samband med offerriterna skapade de kontinuitet mellan förfäderna och det nya livet, menar Anders Kaliff.

DET ÄR MÖJLIGT att brända skelettdelar från dessa djur- och människooffer maldes samman med säd från den sista kärven, och ingick i utsädet på våren. I Nibble i Uppland finns en av landets största kultplatser från bronsåldern. I ett av kulthusen, från omkring 700–600 f. Kr. upptäcktes en stor stenhäll som tolkas som ett slags altare. Ovansidan var alldeles blanksliten, vilket visar att den kan ha använts för malning. I kulturlagren invid stenen påträffades sädeskorn och en mängd brända ben från får och även några människoben, däribland fragment från en skalle. Detta kan tolkas som ingredienser i det kraftgivande bröd som innehöll säd från sista kärven.

Under våren såddes marken med detta bröd och därmed blev det en direkt kontinuitet mellan å ena sidan de äldre som offrats i samband med skörden och höstoffret och å andra sidan fruktbarhet och sådd på våren, menar Terje Østigård.

ÄVEN MOSSLIK KAN ha ett samband med dessa offerriter. De som finns bevarade i Europa är främst från slutet av bronsåldern och tidig järnålder, det vill säga de sista tusen åren före Kristi födelse. Många tycks ha blivit rituellt dödade. En av dem är danska Tollundmannen, som blev strypt till döds, och som när han upptäcktes fortfarande hade snaran om halsen.

Tonåringarna i krigarföljena axlade alltså en stor börda. De ansågs upprätthålla både kultur och kosmologi genom att vara krigare men också ansvara för skörden. Det är i denna indoeuropeiska kontext som man ska tolka Kiviksgraven, enligt Anders Kaliff och Terje Østigård. Tidigare trodde man att detta bronsåldersröse med sina dekorerade stenar var en kungagrav. Men det har visat sig vara minst sex individer som begravts där under tre olika perioder mellan 1400 och 800 f. Kr. Fem av dessa individer var tonåringar, mellan 13 och 15 år, medan en var vuxen.

ÅLDERN PÅ DE döda indikerar att detta är unga krigare som dött för tidigt, innan de blev ledare eller hövdingar i samhället. Motiven på stenarna visar att de bär masker, deltar i rituella processioner och ägnar sig åt övergångsritualer. Det är vid denna tid som detta krigarförbund blir institutionaliserat och deras tidiga död påverkade hela det framtida samhällets fortbestånd, menar Anders Kaliff.

Uppenbarligen var det starka krafter varulvarna förfogade över eftersom fragment av deras tankevärld tycks leva kvar än i våra dagar.