Varje mynt räknas

Mynt handlar med om så mycket mer än samlande och ekonomiskt värde. Mynten berättar om hur samhället fungerat, om handelskontakter och organisation.

HUNDRATUSENTALS FORNTIDA MYNT har hittats i svensk jord, men ändå fortsätter forskarna att leta efter skatter. Arkeologen Majvor Östergren ingår i ett ”eftersökningsprojekt” på Gotland, lett av numismatikprofessorn Kenneth Jonsson, vid Stockholms universitet. Syftet är att återbesöka gamla gotländska fyndplatser med metallsökare, fast inte bara för att hitta flera mynt. Man försöker också finna andra metallföremål som kan ge skatterna ett historiskt sammanhang. Till uppgiften ingår att beta av gamla tips som kom in till Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar, RAGU, redan på 1980-talet.

– Jag följde nyligen upp ett tips som blivit liggande. Det var från en man i Visby som arbetat som dräng på en gård när han var ung på 1930-talet. Han hade hittat mynt i en åker när de plöjde, men fyndet blev aldrig inlämnat till något museum. På ett ungefär kunde han beskriva var mynten hittats, berättar Majvor Östergren.

MED METALLSÖKARE KUNDE skatten upptäckas, den var från 900-talet och innehöll både arabiska och tyska silvermynt. Men räcker det inte med de mynt som redan finns på museerna?

– Nej, varje mynt är viktigt! Man kan se hur skatternas sammansättning förändras över tid. Mynten berättar om hur samhället fungerat, om handelskontakter och organisation, menar Majvor Östergren.

Mynt handlar med andra ord om så mycket mer än samlande och ekonomiskt värde. De första mynten som når Sverige är romerska denarer som präglats för olika kejsare under första till andra århundradet e. Kr. Sammanlagt har 8000 denarer påträffats i Sverige, men inte jämt fördelade över landets yta, utan grovt räknat i fyra koncentrationer; längs Sveriges sydkust, på Öland och Gotland samt i Uppland/Västmanland.

Under den här tiden, romersk järnålder, importerades bland annat glasbägare och bronsserviser från romarriket. Betyder det att invånarna på just dessa platser rest ned till romarna för att bedriva handel?

– Nej, jag tror inte att de rest ner till romarriket, hela Germanien låg ju emellan. Mynten har nordborna fått när de bedrivit handel i södra Östersjöområdet, menar numismatikern Kenneth Jonsson.

DET NORDLIGASTE SKATTFYNDET, med 71 denarer, påträffades i en bäckfåra i Hede, nära Möklinta i Västmanland 1889. De som levde här för närmare 2000 år sedan hade goda kommunikationer – Dalälven låg nästgårds. Kanske bodde någon mäktig familj här som kontrollerade vattenvägarna, och bevakade transporter av pälsverk och järn?

En annan fyndplats som kan kopplas till handel är den skånska centralplatsen Uppåkra, där man påträffat ett 40-tal denarer. Men ingen annanstans har man hittat så många romerska denarer som på Gotland, bortemot 7000 fördelade på 270 fyndplatser. Det märkliga är att mer än 90 procent av dessa mynt är väldigt slitna, inte alls i samma skick som de fynd som gjorts på andra håll i landet. Men det beror inte på att mynten skulle ha cirkulerat bland gotlänningarna under många år och blivit nötta av det. I stället har denarerna kommit sent och redan slitna till ön, till skillnad från resten av landet.

– Dessa denarer har importerats till ön under 300-talet, vissa menar så sent som på 400-talet, från ett område motsvarande nuvarande Polen där man också har hittat en stor mängd likadana slitna silvermynt. De kan ha kommit till Gotland i en klump vid ett och samma tillfälle, kanske vid en större ekonomisk transaktion eller i många mindre poster, säger Kenneth Jonsson.

Nästa stora inflöde av mynt kommer under folkvandringstiden (375–550) och då rör det sig om romerska guldmynt, så kallade solidi. Dessa började präglas av Konstantin den store i början av 300-talet, och från Sverige är 900 kända fram till mitten av 500-talet.

Mer än en tredjedel av dem är påträffade på Öland, men enligt arkeologen och solidusexperten Svante Fischer kan de i regel inte kopplas till handel. Istället är guldmynten betalning till de ölänningar som tjänstgjort som legosoldater i den romerska armén. Tack vare dessa solidi kan man komma händelser i det förflutna riktigt nära.

Varför vikingar gömde undan sina rikedomar har det spekulerats kring. En idé är att man följde Odens lag som gick ut på att man i livstiden skulle gräva ned det man ville njuta av efter döden.

SVANTE FISCHER HAR undersökt en skatt med 17 solidi funnen i Stora Brunneby på Öland. Han menar att samlingen är det första numismatiska beviset på att ölänningar begivit sig till romarriket, för att tjäna som soldater åt kejsare i Theodosius dynasti. Alla mynt i skatten är nämligen gjorda för denna kejserliga skara, det äldsta präglades 420/21 och det yngsta år 451.

– De flesta av mynten från Stora Brunneby är slagna i femårsintervaller och präglade för de ”vota” som arrangerades vart femte till vart tionde år i romarriket. Ett ”votum” var ett löfte som avgavs av kejsaren i samband med en jubileumshögtid. I samband med dessa högtidligheter präglade det kejserliga myntverket solidi, som delades ut till soldaterna. På myntens revers, alltså baksida, står det VOT med stora bokstäver och siffror anger vilken vota i ordningen det rör sig om, berättar Svante Fischer.

EFTER MITTEN AV 400-talet har skattens ägare låtit den ligga kvar i marken och där förblev den. Kanske reste han ut på en ny tjänstgöring men pliktade med sitt liv denna gång?

På Öland påträffas solidi i nära anslutning till öns ringborgar, exempelvis hittades en av Sveriges största solidiskatter, Åbyskatten, i närheten av Sandby borg. Skatten består av 80 guldmynt, med flera sällsynta mynt från Gallien, bland annat en solidus präglad i Arles – en stad vars amfiteater påminner om just Sandby borg. Betyder det att den eller de ölänningar som grävt ner skatten varit stationerade i just Arles och på plats inspirerats av byggnadsverket?

– Myntet är slaget i Arles, men det var inte alla gånger man ville ha legosoldater inne i staden – de var främmande yrkesmördare. Men de måste ha varit i krokarna, troligtvis med kortare kontrakt, och fått sin lön i solidi som präglats i Arles, säger Svante Fischer.

När ölänningarna begav sig hemåt igen, hade de inte bara guldmynt i bagaget, utan också kunskaper om romersk fortifikationskonst.

Folkvandringstiden följs av en mycket myntfattig tid, men under vikingatiden rasslar det till rejält. Från omkring 800 till 970 strömmar det in arabiska silvermynt, därefter importerades främst tyska och engelska mynt. Totalt har cirka 262 000 vikingatida mynt hittats i Sverige.

– De arabiska mynten är präglade på ett hundratal orter i Kalifatet, men vikingarna behövde inte resa ända dit för att bedriva handel, det räckte med att de åkte till Ryssland, säger Kenneth Jonsson.

MEN DET FINNS faktiskt ett mytomspunnet fynd, som möjligen skulle kunna tolkas som att araber själva kommit till Gotland.

På den lilla ön Heligholmen, utanför Gotlands sydkust, har 24 spansk-arabiska mynt påträffats i klippskrevorna. De är präglade mellan åren 778 och 1013 för en islamisk dynasti som härskade i Spanien, de spanska umajjaderna. Enligt en gammal gotländsk sägen ska det vid Heligholmen ha flutit iland drunknade människor som var iförda ”fotsida kläder försedda med konstiga tecken”. Kan det ha varit araber?

– Mynten från Heligholmen är väldigt ovanliga i Sverige, men plötsligt under 1000-talet så kommer en skatt med enbart sådana mynt. Det känns som en direktimport. Om skatten kommer från ett plundringståg, borde den ha varit uppblandad med andra mynt också. Men å andra sidan, varför skulle araber rest så pass långt norrut? Men vi vet att det i Tyskland förekommit influenser från det här området i Spanien, så det är fullt möjligt att arabiska köpmän kan ha lockats av bärnsten och skinn, dragit norrut och förlist utanför Gotland, menar Kenneth Jonsson.

Omkring två tredjedelar av alla vikingatida mynt som hittats i Sverige är påträffade på Gotland, där skatter ofta gömdes under golvet på gården där man bodde. Varför vikingar gömde undan sina rikedomar har det spekulerats kring. En idé är att man följde Odens lag som gick ut på att man i livstiden skulle gräva ned det man ville njuta av efter döden. Men Kenneth Jonssons förklaring är mer krass:

– Gotlänningarna bedrev handel genom upparbetade kontakter utomlands, man kan jämföra det med familjeföretag som gick i arv, där kapitalet följde med. Ett extremfall är en skatt från Hemse, med mynt från 800-talet till 1100-talet. Där har man alltså hanterat en släktskatt i generationer, säger Kenneth Jonsson.

PÅ EN ANNAN gotländsk gård hittades två skatter med 13 meters mellanrum, den ena med äldre mynt, den andra med något yngre. Dateringen av mynten visar att det är en generation mellan skatterna.

– Sammansättningen visar att en generation startar handelsverksamheten och troligen arbetade tillsammans med sina barn. När de äldre ”gick i pension” grävdes skatten ner i deras hus, och sparades som reserv. Den yngre generationen arbetade sedan vidare och lämnade så småningom sin egen skatt i sitt hus, säger Kenneth Jonsson.

Flödet av arabiska mynt minskade rejält under mitten av 950-talet, för att så gott som strypas runt år 970.

– Det blev en kraftig nedgång i de arabiska myntens silverhalt vid denna tid, innan hade de varit gjorda av rent silver. Den här försämringen var gotlänningarna alerta att se, och de vågade inte ta in mer mynt från öst. Istället importerades mynt från Tyskland och England menar Kenneth Jonsson.

Men det här ska inte tolkas som att handeln österut upphörde.

– Mynten är ju bara toppen på isberget. När vikingarna bedrev handel österut var det kanske bara 10 procent av betalningen som bestod av silvermynt, resten var varor som hantverk, siden och kryddor, säger Kenneth Jonsson.

FÖRST CIRKA 995 fick Sverige sin egen myntning, när Olof Skötkonung efter engelska förebilder präglade mynt i Sigtuna. Under några decennier präglades två miljoner silvermynt i staden. Men projektet var inte lyckat, det blev mest ett prestigemynt.

– För att myntningen ska fungera måste kungamakten ha kontroll över det mynt som fanns i omlopp, så att man kan få lönsamhet. Det vällde in tyska och engelska mynt som ingen administration hade koll på. Först på mitten av 1100-talet, när man ger ut mynt i Lödöse, börjar en organisation fungera som kan göra mynten allenarådande i landet. Men för att förse hela riket med mynt måste man ha en omfattande myntning och en sådan har vi först under mitten av 1200-talet, berättar Kenneth Jonsson.

Än ruvar jorden på myntskatter. Det är dock inte tillåtet för privatpersoner att ge sig ut och leta fornfynd utan tillstånd från Länsstyrelsen – vare sig med eller utan metalldetektor. Men genom forskarnas insatser, både ute i fält och vid skrivbordet, kommer mynten fortsätta att ge oss oväntade inblickar i det förgångna.