Sköldar – mer än bara skydd

Sköldar är ganska vanliga fynd från yngre järnåldern och brukar enkelt tolkas som en del av krigarens utrustning. Men när arkeologen Kerstin Odebäck tittade närmare på sköldarna i gravar och i den norröna skaldediktningen trädde en spännande och annorlunda bild fram.

TIDIGARE I ÅR disputerade Kerstin Odebäck på avhandlingen ”Vikingatida sköldar – ting, bild och text som associativt fält” vid Stockholms universitet.

– Mitt intresse började med att jag blev nyfiken på små miniatyrsköldar av silver som har hittats i kvinnogravarna i Birka. De visade ju att sköldarna måste ha betytt något mer än att bara vara stridsskydd. Och ju mer jag undersökte fenomenet, desto mer insåg jag att sköldar kunde ha många olika sorters symbolik och användning. Om man bara tittar ordentligt så blir det osynliga synligt!

Den yngre järnålderns sköld består av en rund sköldplatta av trä, ibland täckt med läder. Plattan omges av skyddande kantbeslag av järn, förstärkande nitar och i mitten en sköldbuckla, i vars ihåliga inre man får rum att greppa ett handtag på sköldens baksida.

Sköldar kunde ha många olika sorters symbolik och användning. Om man bara tittar ordentligt så blir det osynliga synligt!

– Eftersom sköldplattan är av organiskt material har den nästan alltid förmultnat, och arkeologerna har bara järndetaljerna att studera. Äldre tiders arkeologer har gjort utmärkta kronologiska studier, så att vi kan datera sköldfynden utifrån exempelvis sköldbucklans utformning, säger Kerstin Odebäck.

– Samtidigt, när man ser de rostiga sköld­detaljerna är det lätt att tro att sköldarna bara var funktionella försvarsredskap. Men då glömmer man att de stora sköldplattorna som försvunnit säkerligen var målade och dekorerade med en mängd olika budskap. Det framgår inte minst av skaldediktningen där det ofta upprepas hur
skölden skimrar och glänser.

– Man kan se att sköldarna måste ha haft olika betydelser redan utifrån gravfynden. Självklart utgjorde de ofta del av en krigarutrustning. Jag har jämfört innehållet i hundratals gravar, främst från Sverige men också från Norge. Sköldarna hittas ofta tillsammans med spjut, svärd, pilar och hästutrustning. Men det riktigt intressanta är hur sköldarna ligger placerade i gravarna. Ta de vikingatida brandgravarna som exempel, där den döde har bränts tillsammans med sin utrustning och sköldplattan naturligtvis förstörs. I de gravarna kan man se hur man har vänt upp och ned på sköldbucklan och använt den som en skål, där man har lagt ner hästutrustningsdetaljer, mindre vapen och ibland den dödes brända ben. I de skriftliga källorna används skölden som en symbol för att skydda och inhägna, och det är ju ett synsätt som fungerar även här.

– I Birkas rikt utstyrda kammargravar, där kammaren fungerar som ett slags aristokratisk hallbyggnad i miniatyr, har man ställt upp sköldarna längs väggarna. Troligen återspeglar det hur de vackert målade sköldarna hängde på väggarna i de levandes gästabudshallar. Det går alltså se att inte ens i gravarna används sköldarna på ett enhetligt sätt. Lägg till de små silversköldarna i kvinnornas gravar, små kvinnofiguriner (även kallade ”valkyrior”) med sköldar och sköldavbildningar på till exempel runstenar, så blir den arkeologiska bilden otroligt mångfacetterad.

– Det vore väl egentligen bara om man hittade sköldar på slagfält som det skulle gå att tolka dem enbart som krigarutrustning.

DET ÄR OCKSÅ tydligt att de som begravdes med sköldar tillhörde aristokratin. Det var givetvis dyrt att vara krigare, med utrustning, hästhållning och ständig träning. Vendeltidens sköldar, från det sena 500-talet och fram till 700-talet, hittas framför allt i Mälardalens rika båtgravar, där högreståndspersoner begravdes. Deras sköldar är oerhört rikt utsmyckade med ornerade metalldetaljer och gnistrande granater. Däremot är vikingatidens bevarade skölddelar från 700-talet och framåt betydligt enklare utförda. En orsak kan vara att även krigare med mindre resurser då kunde begravas med sköld, men även sköldarna i kammargravar som i övrigt är mycket rika är av enkelt slag.

– Här tror jag att förklaringen är att det var på sköldplattorna som man särskilt under vikingatiden la ner resurser på bildframställningar och ornamentik. Plattorna var målade och utskurna i organiska material, och har ju dessvärre försvunnit.

DÄRMED KOMMER VI över på skriftliga omnämnanden, skaldepoesin och sagorna där sköldar förekommer.

– Sköldarna omnämns bara i några få runtexter, men det framgår att skölden har en roll som märke, ett slags födelsemärke, något som utmärker en individ, ungefär som ett nutida visitkort eller ett medeltida sigill, och det finns troligen en utveckling från järnålderns sköldar till den tidiga medeltidens släktvapen. Skölden lämpar sig ju osedvanligt väl för att sända ut budskap, en stor, rund, färgglad skylt som krigaren håller framför sig, och kanske kan den jämföras med ett slags reklamskylt.

– Som budskapsbärare kan skölden fungera på flera olika sätt. Den kan till exempel användas vid kommunikation i en konfliktsituation, där skölden visar vad man har för avsikter, ungefär som när man viftar med en vit flagga för fredsförhandlingar. I en passage i Eddan finns exempel på det motsatta, där man hänger upp en röd sköld på skeppsrån, alltså råbommen som håller seglet uppe. Den röda färgen signalerade fientlighet, likt en sjörövarflagga.

Ett inslag i skaldediktningen är kenningar, poetiska metaforer som när skeppet beskrivs som ”havets häst”. Ett exempel på en sköldkenning är ”mynten på Odens hall”, där sköldarna passande jämförs med runda, skimrande, glänsande mynt. Det är också intressant att de förknippas med Oden. Kerstin Odebäck har visat att sköldkenningar knyts till olika karaktärer i varierande grad.

– Allra flest, 23 fall, knyts till valkyriorna, vilka ju var Odens kvinnliga krigare. Näst flest, 14 fall, knyts till Oden. Det här understryker vad som redan framgick av gravskicket, nämligen att sköldsymboliken var knuten till krigararistokratin, där också de främsta Odensdyrkarna fanns.

– På delad tredje plats kommer hjältar och (sjö-)kungar och på fjärde plats som lite av en bubblare guden Ull. Det där med Ull blev jag först förvånad över, han är ju inte känd som stridsgud i första hand, men förklaringen är att betydelsen av hans namn kan kopplas till begrepp som ”skinande” och ”glänsande”.

DE FLESTA SKÖLDKENNINGAR relaterar till strid, på två sätt. Strid kan kopplas till skölden som naturfenomen, som moln, måne och sol, där de senare ju är runda som sköldar. Skölden kan också liknas vid någon konstruktion som bräde, plank, dörr, vägg eller tak. Den kan också kallas garði (där ð uttalas som th i engelska thing) som kan betyda vägg, mur, gårdsplan eller stängsel. Skölden framstår alltså både som en avgränsare och som ett slags skyddande behållare. Sköldarna kännetecknas på en mängd olika sätt, där inte minst sköldens akustiska egenskaper är spännande, som när sköldarna bullrar, och som i Olav Tryggvasons saga: Stridens dån ljöd, där krigarna stötte samman sköldarna. Sköldljuden var inte bara sagostoff utan en realitet. Isande obehaglig är diplomaten Ibn Fadlans skildring av en rushövdings begravning vid Volga år 922, då en slavinna offrades, och där hövdingens män började slå med stavar på sina sköldar för att överrösta kvinnans dödsskrik.

DET MEST FASCINERANDE som kommer fram i skaldediktningen, och som de arkeologiska fynden hittills tiger om är det som Kerstin kallar skaldesköldar. Det rörde sig om sköldar som inte var avsedda att användas i strid utan försågs med bildmotiv vilka återgav berättelser som gudamyter och hjältesagor. Ett välkänt exempel är den tragiske hjälten Akilles sköld som Homeros beskriver i Illiaden. Men det finns inte mindre än två så kallade sköldkväden åtminstone delvis bevarade i den norröna traditionen. De kallas inom litteraturvetenskapen för ekfras, bildbeskrivande dikt. Här rör det sig om ett slags poetisk rundgång. Myter och kväden om gudar och hjältar har konstfullt återgivits i bildform på en sköldplatta, och sedan har en senare skald låtit sig inspireras av skölden och återberättat eller skaldat fritt utifrån bilderna.

Kanske kan man jämföra skölden med ett slags reklamskylt.

– Troligen skedde framförandet inför publik, säger Kerstin Odebäck, och skalden kan ha talat för ett helt gästabud, eller kanske bara för en enskild härskare.

EN AV DE bäst bevarade sköldkvädena är Höstlång av Tjodolf av Hvin, samma person vars version av Ynglingatal vi har i behåll. Höstlång bygger på en skaldesköld som har haft bilder som återger historierna om hur jätten Tjatse rövade bort gudinnan Idun, som Loke sedan hämtade hem och om Tors kamp mot Rungner, den starkaste av alla jättar. Troligen satt Tjodolf och filade på verserna en hel höst, därav namnet Höstlång. Brage Boddassons Ragnarsdrapa bygger istället på en praktsköld som innehöll episoder ur inte mindre än fyra sagor och myter, överfallet på kung Jörmunrek i Völsungasagan, den eviga kampen mellan två kungar i Hjadningakampen, historien om hur jättinnan Gefjon plöjde upp och drog Själland från Sveariket till Danmark och slutligen Tors fiskafänge.

– Lite tillspetsat kan man alltså säga att sköldar har använts till allt möjligt förutom att stoppa pilskurar och svärdshugg, avslutar Kerstin Odebäck. De har fungerat som förvaringskärl och dekoration, och kanske kan liknas vid dagens visitkort, optiska telegrafer och till och med serietidningar!