Skelettfynd avslöjar komplicerad vikingaförlossning

På en nyupptäckt tidigkristen kyrkogård i Vreta i Östergötland påträffades bland de gravlagda ett litet spädbarn. Skelettet hade skador som vittnar om förlossningspraktiken för tusen år sedan.

VISST ÄR DET något helt annat att vara en gravid kvinna i Sverige idag jämfört med för 1000 år sedan. Redan ett par månader in i graviditeten möts den blivande mamman och barnmorskan för en första kontroll, tidpunkten för förlossning fastställs. Via ultraljud får kvinnan inte bara höra barnets hjärtljud, hon får även se det lilla hjärtat slå och en och annan får till sin överraskning se att de inte bara bär på ett utan två små liv. Förlossningen sker också under kontroll av medicinsk välutbildad personal som till sin hjälp dessutom har teknisk utrustning. Om bedömningen är att förlossning inte kan ske på naturligt sätt finns också kejsarsnitt att ta till, ett ingrepp som både räddar moder och barn, men detta är en sen företeelse.

SÅ VAR DET inte för 1 000 år sedan, att föda barn var i mycket högre grad förknippat med risker både för moder och barn och många av oss tänker på den hemska barnsängsfebern. En komplikation som säkerligen alltid förekommit och som på 1700-talet blev långt vanligare på de barnbördshus där kvinnor inför förlossningen undersöktes av läkarstudenter, vilka förde infektioner med sig från obduktionsrummen. Efter att den ungerske läkaren Semmelweis upptäckte detta sammanhang och införde åtgärder som rengöring av händer och instrument med klorkalklösning sjönk emellertid barnsängsfebern drastiskt från 12 till 2 procent.

Att kvinnor under förhistorisk tid och medeltid dött på grund av olika komplikationer både under graviditet och i samband med förlossning är det ingen som tvivlar på. Hur stor dödligheten var för dem som blev förlösta kan vi inte komma åt med hjälp av arkeologin. Att vårt släkte överlevt och att vi dessutom är på väg att bli alltför många här på jorden är emellertid ett tecken på att flertalet graviditeter förlöpt med positiv utgång.

Kvinnor har i alla tider hjälpt varandra vid födandet och vissa ägnade hela livet åt denna syssla. Äldre benämningar på barnmorskor är hjälpgumma, jordgumma och jordemor. I slutet av 1500-talet kom den första svenska kyrkoordningen för jordgummor. 1663 började man utföra kontroll av jordgummorna och drygt 20 år senare, 1686, blev det lag på att de skulle gå en utbildning och examineras av läkare.

VILKA SPÅR EFTER jordemödrar har vi då från äldre tid? Äldsta skriftliga indikationerna är från bibeln där det berättas om hjälpkvinnorna Siphra och Pua, vilka under fångenskapen i Egypten inte lydde farao Herodes order att döda alla nyfödda gossebarn, och i antikens Grekland är filosofen Sokrates mamma Phanarote en känd barnmorska. Att spåra jordemödrars insatser via arkeologiska material är dock inte enkelt, för att inte säga näst intill omöjligt. Här följer emellertid ett exempel.

PÅ EN NYUPPTÄCKT tidigkristen kyrkogård i Vreta i Östergötland påträffades bland de gravlagda ett litet spädbarn. Av storleken på benen att döma var det inte helt nyfött, men kanske var det inte mer än någon månad gammalt vid sin död. På barnets högra överarm syns spår efter en läkt fraktur. Benet är inte bara krokigt, det är också en aning kortare, se bilden till vänster. Hur har då denna fraktur uppstått? Finns det något brott med i bilden? Har någon illvillig försökt bryta armen av det lilla spädbarnet? Förmodligen inte. Frakturen har med stor sannolikhet inträffat när barnmorskan vid förlossningen till slut lyckades få ut barnets arm och tack vare detta räddade både barnets och moderns liv.

Finns det något brott med i bilden? Har någon
illvillig försökt bryta armen av det lilla spädbarnet

LÄKNINGEN AV FRAKTUREN tyder på att barnet överlevt minst två veckor efter förlossningen. Det är naturligtvis helt omöjligt att veta om barnet ådrog sig några andra förlossningsskador som lett till att det bara blev någon månad gammalt. Att det blivit framfött och överlevt en tid, men också frakturen i sig säger oss en del om förlossningskonsten, barnmorskornas kunskap och kvinnors möjlighet att klara sig genom graviditeter för tusen år sedan. Man ställer sig naturligtvis frågan om vilken hjälp barnet fick med sin fraktur. Säkerligen har man noterat att något var fel, då barnet inte velat röra armen eftersom det gjorde ont, men frågan är om man förstått att den var bruten. Skadan har gjort ont när barnet rörde på armen, men om barnet var lindat den första tiden har armen i hög utsträckning legat tätt intill kroppen och benet har läkt. Det kan tilläggas att även idag läker benet så att det blir krokigt, men med tiden blir det normalt igen eftersom det hela sker i en så tidig ålder då ben ännu är formbara.

DETTA ÄR SÅLEDES med stor sannolikhet ett tecken på att det i 1000-talets Vreta fanns kvinnor som med jämna mellanrum var andra kvinnor behjälpliga vid förlossningen. Vissa ägnade sig förmodligen åt att vara jordemor hela livet och blev på så vis skickliga på att se de minsta små tecken på när det var risk att det kunde gå fel och satte in snabba, ibland bryska åtgärder för att rädda både mor och barn. Att döma av de synnerligen få fall av kvinnor med foster i magen som påvisats i skelettmaterial både från förhistoriska och medeltida gravar, får man intrycket att det inte var särskilt vanligt att kvinnor dog under graviditeten eller på grund av att de inte kunde förlösas. Ett mörkertal finns naturligtvis i de fall då skelettet av den vuxna kvinnan är mycket dåligt bevarat. Då kan man inte heller förvänta sig att benen från fostret kan spåras. Oavsett vilken tid vi befinner oss i, nutid med all den medicinska kunskap och teknik som finns eller forntid med i bästa fall en erfaren barnmorska, så kan komplikationer vid en förlossning ske.

En sådan komplikation är när fostret kommit ut med huvudet, men barnmorskan upptäcker att det sitter fast med axeln bakom blygdbenet. En förklaring till att barnet sitter fast kan vara att det inte roterat klart i bäckengången, eller att fostret är stort. För att få loss barnet kan barnmorskan göra en särskild manöver, i dag benämns den McRoberts manöver, och dessa sammanhang kan frakturer på barnets nyckelben eller överarm uppstå. Hur ovanligt det trots allt är idag får vi en uppfattning om via i en stor studie som forskaren Rubin gjorde av 15 435 förlossningar. Han kunde där konstatera att i endast sju (0,04 %) fall uppstod överarmsfraktur och 43 (0,3%) fall av nyckelbensfraktur (Rubin 1964).

En eftersökning i den osteologiska litteraturen visar att det verkligen hör till ovanligheterna att finna läkta överarmsfrakturer hos spädbarn i arkeologiska skelettmaterial. Från England finns i deras stora samlingar ett, eventuellt två fall.