Så blev hunden människans bästa vän   

Hur uppstod hunden? Och varför uppvisar tamdjur så stor variation i pälsfärg i jämförelse med sina vilda förfäder? Med arkeogenetikens hjälp kan forskarna numera besvara många av dessa frågor. Anna Linderholm har deltagit i vetenskapliga projekt där både hundens ursprung och pälsfärger har studerats. Färgvariation i pälsen har i tusentals år spelat en viktig roll för människor, inte bara för det estetiska värdet, utan även av praktiska, kulturella och symboliska skäl. 

BILDTEXT HUVUDBILD: Gråvargen (Canis lupus) var den första arten som gav upphov till en domesticerad population. FOTO: Istockphoto

Hos tamdjur, som hundar, katter, får och nötkreatur, har pälsfärg ofta varit en av de första egenskaperna att förändras vid domesticeringen. Denna selektiva avel, där djur med önskad färg avlas vidare, har gjort det möjligt att skapa en mängd färgvariationer som inte är lika vanliga hos vilda släktingar. Hos får har exempelvis vita färger avlats fram för att lättare kunna färgas vid textiltillverkningen, medan andra färger, som bruna och gråa nyanser, har bibehållits för kulturella eller traditionella ändamål. Och vem gillar inte ett vitt eller svart djur? De grundfärgerna har vi människor valt om och om igen på olika platser i världen och vid olika tidpunkter i vår förhistoria.  

Att påverka pälsfärg genom avel har också haft symboliska syften i olika kulturer och tidsepoker. I vissa samhällen ansågs djur med specifika färger vara heliga eller ge tur, vilket har lett till att vissa färger bibehållits eller förstärkts genom generationer av selektiv avel. Ett exempel är de vita nötkreaturen i vissa afrikanska kulturer som anses ha särskild status och därför vårdats och avlats selektivt för att bevara sin färg. I andra kulturer kan djur med ovanliga eller iögonfallande färger ha haft ett socialt värde, och ägare av dessa djur kunde använda färgen för att visa status eller rikedom.

Den genetiska grunden bakom pälsfärg är väl förstådd och involverar flera gener som påverkar mängden och typen av pigment, såsom eumelanin och feomelanin. Genetiska mutationer som påverkar dessa pigment kan skapa olika färgkombinationer och mönster, och genom att välja djur med dessa mutationer har människor kunnat bibehålla eller förstärka färgvariationer som inte bara är ovanliga utan även unika för domesticerade populationer. Hos hästar, till exempel, är färgen appaloosa – en fläckig päls som är mycket ovanlig hos vilda populationer – ett resultat av en specifik genetisk mutation som sedan förädlats genom avel för att behålla färgen.

Även praktiska överväganden har spelat in i valet av pälsfärger. I arktiska regioner har man exempelvis avlat fram slädhundar med mörk pälsfärg som kan absorbera mer solvärme under långa resor, medan ljusare pälsfärger kan ha föredragits i varmare klimat för att reflektera solljus. Samtidigt har mönster som hjälper till att kamouflera djur i specifika miljöer också selekterats fram för jakt- eller skyddsändamål.

Sammanfattningsvis har människor under domesticeringsprocessen utnyttjat genetiska variationer för att skapa och bibehålla specifika pälsfärger hos djur, och detta urval har ofta styrts av estetiska, kulturella och praktiska faktorer. Dessa medvetna val har lett till en fantastisk mångfald av pälsfärger och mönster i domesticerade arter som speglar människans påverkan och behov, och fortsätter än idag att vara ett område där kultur, genetik och mänsklig historia möts.

Hunden sägs ju vara människans bästa vän och har en unik plats i människans historia som den första domesticerade arten, vilket antas ha skett för över 15 000 år sedan (kanske upp till 38 000 år sedan). Forskare tror att processen började när vargar och människor inledde ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete, där vargar drogs till mänskliga bosättningar och började interagera med människor. Med tiden utvecklades, domesticerades, dessa vargar till de första hundarna och anpassade sig både fysiskt och beteendemässigt för att leva nära människor. Denna anpassning har lämnat tydliga genetiska spår som vi idag kan utforska med hjälp av avancerad dna-analys.

Gråvargen (Canis lupus) var den första arten som gav upphov till en domesticerad population, och den förblev utbredd genom den senaste istiden när många andra stora däggdjursarter dog ut. Tillsammans med en stor grupp forskarkollegor har jag varit med och visat att hundar överlag är närmare besläktade med forntida vargar från östra Eurasien än med dem från västra Eurasien, vilket tyder på en domesticeringsprocess i öster. Vi fann dock också att hundar i Mellanöstern och Afrika härstammar till upp till hälften från en distinkt population som är relaterad till moderna sydvästeuropeiska vargar, vilket kan återspegla antingen en oberoende domesticeringsprocess eller inblandning från lokala vargar. Inget av de analyserade forntida varggenomen är en direkt matchning för någon av dessa hundhärstamningar, vilket innebär att de exakta förfäderpopulationerna ännu inte har lokaliserats. Vad betyder då det här? Jo, att vi inte kan hitta ursprunget till hundar i någon nu levad vargpopulation, den har nog dött ut. 

Genom DNA-analyser har vi också kunnat kartlägga hundens ursprung och genetiska mångfald, samt spåra hur hundpopulationer har förändrats över tid och plats. Med hjälp av forntida dna (aDNA) från hundar som levde för tusentals år sedan kan forskare jämföra deras genetiska kod med dagens hundar och vilda vargar. Denna typ av forskning har visat att hundars och människors historia är tätt sammanvävd och att hundar ofta speglat människors migrationsmönster. Ett exempel på detta är att hundar från forntida Europa har gemensam genetisk bakgrund med människor från samma område, vilket tyder på att människor tog med sig sina hundar när de migrerade och bosatte nya regioner. 

Jag deltog i ett stort forskningsprojekt som drog igång i början av 2010-talet, där vi har studerat detta. Totalt har jag tagit prover för dna-analyser från över 3 000 arkeologiska hundar och forntida vargar.

Vi såg att alla hundar delar ett gemensamt ursprung som är skilt från dagens vargar, med begränsat genflöde från vargar sedan domesticeringen men omfattande genflöde från hund till varg. För 11 000 år sedan hade minst fem större ursprungslinjer diversifierats, vilket visar på en mycket lång genetisk historia för hundar under paleolitikum. 

Samanalys med människans genom avslöjar aspekter av hundens populationshistoria som speglar människans, inklusive Mellanösternrelaterat, ursprung i Afrika och tidiga jordbrukssamhällen i Europa. Andra aspekter skiljer sig, som påverkan från stäppens nomadexpansioner i västra och östra Eurasien och en nästan fullständig omsättning av det neolitiska europeiska hundursprunget.

Vi tycker oss också se att de moderna och forntida genomiska data är förenliga med ett enda ursprung för hundar, även om ett scenario med flera nära besläktade vargpopulationer fortfarande är möjligt. 

DNA-analyser har också avslöjat att hundar under historien har korsats med lokala vargar, vilket skapat genetisk variation och påverkat deras anpassning till olika miljöer. Till exempel har hundar i Mellanöstern och Afrika genetiska inslag från vargar som levde i dessa områden, vilket kan bero på en oberoende domesticeringsprocess eller inblandning av lokala vargar. Denna typ av genflöde har bidragit till de olika egenskaper som vi ser hos dagens hundraser, som är bättre anpassade till sina respektive miljöer och de kulturella krav som människor haft på sina hundar.

Förutom att kartlägga ursprung och variation har dna-tekniker bidragit till förståelsen av hur domesticeringen har påverkat hundens biologi. Det har identifierats genetiska förändringar som är unika för hundar och som inte finns hos vargar, såsom anpassningar till en stärkelserik diet, vilket tros vara en följd av att hundar anpassade sig till ett liv nära människans jordbrukssamhällen. Dessa anpassningar visar hur domesticeringen har format hunden till att bli människans följeslagare och medhjälpare.

Sammanfattningsvis har DNA-analyser gett oss insikter om hundars utveckling och hur deras historia är kopplad till människans. De har öppnat möjligheter att förstå hur hundar blivit en integrerad del av människans liv, med deras genetiska anpassningar och diversifiering som speglar den kulturella och miljömässiga bakgrund som människor genomgått.