Runskriftens vägar leder till och från Rom

Än idag framhålls olika meningar om var runorna skapades, särskilt i populärlitteraturen, men också om när, hur, varför och av vem! Under det senaste kvartsseklet har dock runforskarna börjat vaska fram allt säkrare svar på dessa frågor.

REDAN PÅ 1600-talet grälade svensken Johan Bureus och dansken Ole Worm om runornas ursprung. Då handlade det om Sverige eller Danmark, senare har även Tyskland och Ukraina förts på tal. Än idag framhålls olika meningar om var runorna skapades, särskilt i populärlitteraturen, men också om när, hur, varför och av vem! Under det senaste kvartsseklet har dock runforskarna börjat vaska fram allt säkrare svar på dessa frågor.

Alla tycks överens om att runorna skapades av en enskild människa, den nordiska forntidens enskilt största intellektuella prestation. Den äldre futharken, det tidigaste runalfabetet, bestod av tjugofyra tecken. Alla forskare är överens om att runskaparen har haft ett medelhavsalfabet som förebild. Diskuterade kandidater har varit det etruskiska, det grekiska och det latinska alfabetet. Särskilt har forskare som har önskat ett tyskt ursprung för runorna förespråkat det etruskiska, eftersom etruskerna tidigt hade kontakt med Sydtyskland.

I mitt tycke avgjordes frågan tydligt och elegant av uppsalaforskaren Henrik Williams år 1996. Han visade då att det latinska alfabetets versaler, stora bokstäver, med största sannolikhet har varit förebilden. Runskaparen har utgått från bokstävernas latinska form och omskapat dem enligt vissa regler. Vanligen har runorna en eller två vertikala linjer med tillägg av streck som utgår från linjen. Strecken går aldrig över eller under linjen. Strecken undviker att gå vinkelrätt (eller parallellt) med linjen, utan ristas snett. Det brukar förklaras med att man har velat undvika att följa träets ådring, men förklaringen har ifrågasatts. Jag kan notera att när jag tecknar brukar jag ofta vrida pappret för att säkert rita en rät vinkel, medan en smal vinkel bekvämt tecknas utan vridning. Alltså, vinklingen gör att ristandet är bekvämare och går snabbare, oavsett underlaget. Strecken brukar också dras från toppen av linjen, aldrig från botten. Ytterligare regler finns, men kontentan är att det är tydligt att runskaparen konsekvent har omvandlat latinets tjugotre bokstäver enligt dessa regler, och dessutom nyskapat en tjugofjärde runa för att kunna återge ytterligare ett ljudvärde.

Att denna tolkning är riktig kan Williams bekräfta inte enbart genom att samtliga tjugotre latinska bokstäver har omvandlats till runtecken, utan också att minst fjorton har behållit sina ljudvärden. Dessutom har fem av dessa skapade runor fått beteckna germanska ljudvärden som saknas bland de latinska ljudvärdena, mest surrande och harklande ljud, och det finns just fem ”överflödiga” tecken i det latinska alfabetet. Ett exempel på en överflödig bokstav är K, som ju redan representeras av C, vilket uttalades som hårt K vid denna tid (Caesar uttalades Käsar). Överensstämmelserna visar tydligt att runskaparen har utgått från det latinska alfabetets versaler, och inget annat.

VÄRLDENS ÄLDSTA KÄNDA runristning finns på en benkam som hamnade i en grund sjö i Vimose på danska Fyn, tillsammans med en mängd vapen och andra föremål efter besegrade fiender. Det handlar alltså om ett så kallat krigsbytesoffer. På kammen är mansnamnet Harja inristat, och offret bör ha skett senast omkring år 180 eller tidigast på 150-talet. Med hänsyn till att själva inskriften och kammen bör ha haft en viss ålder vid offrandet och att vi måste förutsätta att runskrivkonstens spridning har pågått ett tag ska vi nog söka oss ytterligare något årtionde tillbaka. Vi befinner oss alltså passande nog i början av den romerska kejsartiden, när nordborna kom i närkontakt med romarna. Den blivande kejsar Tiberius seglade till och med upp längs Jyllands västkust med en romersk flotta år 5 e.Kr. Någon gång mellan år 5 och 150 är det alltså troligt att futharken skapades, snarare mot periodens slut än dess början. Dels måste vi förutsätta att nordborna har hunnit bekanta sig så mycket med romarna att några av dem har lärt sig läsa och skriva med latinska bokstäver, dels blir runfynden mer frekventa omkring år 200. Det verkar konstigt att runkonsten skulle ha existerat i många generationer innan den gav sig till känna.

NÄSTA FRÅGA BLIR var någonstans futharken utarbetades. Den stackars Harja som förlorade sin kam och troligen livet omkring år 150 var sannolikt från Nordtyskland, men en svala gör ingen sommar. År 2003 visade den danska forskaren Ulla Lund Hansen med ytterligare stöd av kollegan Lisbeth Imer år 2011, att de tidigaste runinskrifterna uppvisar en tydlig koncentration till Själland, Fyn och Jylland. De har dessutom sin största användningsbredd i Danmark. Det är exempelvis bara där de förekommer på kvinnodräktspännen. Det mesta talar alltså för att futharkens skapare var en dansk.

En dansk upphovsmakare kan också ges ett rimligt historiskt sammanhang. Romarna expanderade vid tiden kring Kristi födelse i Nordtyskland från Rhen upp till Elbe strax söder om Danmark, men åkte på storstryk av Arminius och germanerna år 9 e.Kr. i Teutoburgerskogen. Följden blev att romarna backade undan och satte sin nordgräns längs Rhen för hundratals år framåt. Av naturliga skäl betraktade kejsar Augustus och hans efterföljare de nordtyska germanerna med bitterhet och misstänksamhet. På pin kiv började romarna att odla bekantskapen med danskarna norr om de förhatliga nordtyskarna. Danska hövdingar och småkungar fick romerskt besök och praktfulla gåvor i form av silverbägare och andra romersktillverkade dryckeskärl i brons och glas. En känd och tidig mottagare av sådana föremål var den så kallade Hobyhövdingen på Lolland. Från omkring år 150 var det istället en uppenbarligen mäktig släkt i Himlingöje på sydöstra Själland som smörjdes. Släktens medlemmar begravdes i enastående guld- och importföremålrika gravar i många generationer framåt.

Just dessa fem tecken, tillsammans med det nyskapade runtecknet, har runskaparen använt för att beteckna ljudvärden i urnordiskan som saknas i latinet, olika typer av surrande och harklande ljud.

DET ROMARNA ÄGNADE sig åt var den klassiska söndra-och-härska-tekniken. Genom att förse utvalda danska furstar med romerska lyxföremål som kunde skänkas vidare till andra stormän i omgivningarna fick de utvalda härskarna möjlighet att bygga upp ett större danskt rike som blev lojalt med romarna, det som lite nedsättande kan kallas ett klientkungadöme. På det sätt fick romarna en bundsförvant i ryggen på nordtyskarna och som dessutom kunde bevaka grannarna norrut på Skandinaviska halvön.

Detta var en politik som romarna bedrev i många av sina gränsområden, exempelvis i Marocko och vid norra Svartahavskusten. Förutom underhåll kunde klientstaten få exempelvis handelsprivilegier. Systemet var mycket flexibelt och varierade från fall till fall. Som motprestation har danskarna förutom att vara Roms medlöpare utanför gränsen skickat hjälptrupper till romarriket. Exempelvis är det troligt att danskar deltog i Markomannerkrigen på romarnas sida i slutet av 100-talet. Romerska officerare måste kunna läsa och skriva, och det har föreslagits att en dansk i samband med krigstjänst hos romarna lärde sig latin och skrivkonsten. Inspirerad av detta for han hem till Danmark efter avslutad tjänstgöring, där han konstruerade futharken.

Det här framstår som rimligt, så när som på en detalj som skaver en aning. Runskaparen ska som vuxen analfabet efter enstaka års romersk krigstjänst i sällskap med andra danskar ha lärt sig tala, läsa och skriva latin med järnkoll på de latinska bokstävernas form och ljudvärden, liksom exakt vilka av bokstäverna som var överflödiga. Personen har också som en fullfjädrad lingvist identifierat sitt eget modersmåls unika ljudvärden. Det framstår som en enastående prestation, och talar för en mer grundläggande utbildning i botten. Dessutom måste personen ha haft en social ställning i sitt hemland som gjorde det möjligt att lära ut och sprida futharkens användning i breda kretsar, särskilt inom den yppersta danska eliten. Och inte minst bör personen ha fått praktiska insikter i skrivkonstens sociala, kulturella, ekonomiska och politiska användbarhet för att motiveras att ge sig i kast med ett sådant projekt.

Här framstår det som troligast att en ung person, helst redan i de formbara barnaåren, från Danmarks mäktigaste släkt har sänts iväg till och undervisats i skrivkonsten under längre tid i en helt latintalande miljö. Därefter har dansken efter flera år återvänt hem till en ledande position i Danmark, utvecklat och lanserat futharken. Det kan tyckas vara ett fantasifullt förmodande, men faktum är att just denna sorts gäststudentverksamhet för smågrannars furstliga barn var mycket vanlig i romarriket!

NÄR ROMARNA UPPRÄTTADE avtal med kungar och folk bortom gränsen fanns en tradition att ta gisslan. Kungarna fick lämna ifrån sig barn, ofta mycket unga, som i åratal vistades hos den romerske kejsaren och hann bli unga vuxna innan de fick återvända hem. Principen var att om klientkungen bröt avtalet, så skulle det drabba gisslan. I praktiken skedde denna typ av vedergällning ytterst sällan. Överlämnandet av gisslan från ett vänligt sinnat kungadöme var mer att se som en vänlig diplomatisk gest, ett sätt att visa både förtroende och trohet. Syftet var inte heller att uppfostra gisslan för att låta dem återvända hem och ta över styret i hembygden, även om det naturligtvis kunde hända ändå. Ofrånkomligen har gisslan också lärt latin och romerska seder.

Ett känt exempel är den tidigare nämnde Arminius, en germansk cheruskerkungs son, vilken som barn sändes till Rom som gisslan, där han uppfostrades, beviljades romerskt medborgarskap, blev romersk riddare och gjorde militär karriär innan han vände sig emot romarna och besegrade dem i Teutoburgerskogen år 9. Ytterligare ett känt exempel är den östgotiske kungen Theoderic vilken fördes som gisslan till Konstantinopel som åttaåring och efter tio års utbildning lämnade omkring år 472. Det finns exempel på att kunglig gisslan sattes i skolor. Enligt Suetonius (48) lät självaste Augustus även uppfostra och utbilda dem tillsammans med sina egna barn. Romarna, även Augustus, tog också kvinnlig gisslan från vissa barbarer.

MITT FÖRSLAG ÄR nu att runornas skapare var en sådan diplomatisk kunglig gisslan från det uppstigande Himlingöje som under kejsar Antonius Pius (138 – 161), eller kanske redan under Hadrianus (117 – 138) fördes till Rom. Poängen med förslaget är att det kan förklara hur runskaparen skaffade sig tillräckliga kunskaper och det passar också bra i tiden och det sociala, politiska skeendet.

Om vi målar lite mer fritt rör det sig om ett litet barn till den Himlingöjekung som förnyade ett äldre avtal eller skapade ett nytt med romarna, på Själland eller vid Rhens mynning. Barnet kom att under flera år utbildas i Rom och nådde just den färdighet i latin och skrivkonsten som var en förutsättning för att kunna skapa ett helt nytt fristående teckensystem för urnordiskan. En möjlighet är att barnet under sin tid i Rom bland annat kan ha träffat den unge Marcus Aurelius, och exempelvis besökt Colosseum och Circus Maximus.

Lärarna kan mycket väl ha varit grekiska. Det var praxis inom den romerska aristokratin att låta bildade grekiska slavar eller tjänare undervisa barnen, och det grekiska inflytandet på utbildningens utformning och innehåll var helt dominerande. Att barnet bekantade sig inte bara med latin utan också något med grekiskan bör ha stärkt insikten om språks egenheter.

DEN ROMERSKA PEDAGOGIKEN var en plågsam korvstoppningshistoria. Barnen drillades först att rabbla alfabetet fram och baklänges, strax därpå samtidigt som A, Z, B, Y, C, X … och därefter övergick läraren till att lära ut stavelser, därpå ord och slutligen löpande text. Undervisningsordningen var alltså ytterst logisk, men föga inlärningsvänlig.

Vi kan hursomhelst vara tämligen säkra på att när det danska kungabarnet som ung vuxen återvände hem till Danmark så var den latinska alfabetsordningen fastgjuten i minnet. Denna bokstavsordning var för övrigt i stort sett densamma som i etruskernas, grekernas och fenicernas alfabeten, en effekt av att de har efterapat varandra. Desto märkligare är det att futharken har en helt egen ordning på sina tecken, helt oberoende av det latinska alfabetets ordningsföljd. Denna oordning är förmodligen fullt avsiktlig. När vi nu har betat av runornas var, när och vem, är runornas oordning en av ledtrådarna till frågan om varför och till vad runorna skapades. Detta diskuterar jag i en kommande artikel, där vi också ska titta närmare på runornas benämningar vilka sprider ytterligare ljus över vår unga Romresenärs identitet.