Mälardalens första bönder

De kom och de gick

Naturvetenskapliga analysmetoder, både gamla och nya, har börjat användas allt oftare i arkeologiska sammanhang. Här har DNA-tekniken och isotopanalyser revolutionerat arkeologin under de sista decennierna och bland annat visat att folk rört sig betydligt mer under forntiden än vad vi tidigare trott eller velat tro.

VI VET DÄRMED att de första bönderna hade sitt ursprung i Mellan­östern och att de invandrade till Skandinavien för cirka 6 000 år sedan. Det visar analyser av dna i skeletten från de begravda i yngre stenålderns megalitgravar i Götaland. I Mälar­dalen byggdes inga stenkammargravar så här har vi inga dna-bevis på invandring, men det mesta tyder ändå på att de första bönderna kom söderifrån även här. De äldsta kol-14-dateringarna av trattbägarkulturen i Sydskandinavien och Mälardalen är i stort sett samtida och ligger omkring 4000 f.Kr. Det visar att det måste ha varit en snabb kolonisering söderifrån, kanske tog det bara ett par generationer. Om det varit den gamla jägar-samlarkulturen som övergått till jordbruk under intryck från grannarna i söder borde processen gått betydligt långsammare. Dessutom är trattbägarböndernas materiella kultur – keramik, stenredskap och byggnader – mycket likartad i Sydskandinavien och Mälardalen.

Trattbägarbönderna i Mälardalen hade på så sätt alltid nära till vattnet och kunde därför utveckla en motståndskraftig blandekonomi.

MEN HUR KUNDE bönderna sprida sig så snabbt ända upp till kulturens nordgräns i Sverige som kom att gå mellan Värmland, Bergslagen och Dalälvens nedre lopp? Det kanske naturligaste svaret är med båt. Båten och vattenvägarna har varit det smidigaste och viktigaste sättet att ta sig fram långt fram i tiden. Även om det inte finns några större båtar bevarade från stenåldern, så visar hällmålningar från Tumlehed på Hisingen vid Göteborg att sådana verkligen kan ha funnits vid tiden för böndernas invandring till Norden. Målningarna har nyligen dateras till perioden 4200–2500 f.Kr. och avbildar bland annat så kallade älghuvudbåtar med upp till tolv så kallade bemanningsstreck. Det tyder på att det funnits stora sjövärdiga båtar som bekräftar att det gjorts långa färder längs kusterna på Västkusten och förmodligen i övrigt i Norden redan under stenåldern. Det äldsta fyndet av fören till en verklig älghuvudbåt som har hittats i en mosse vid Rovaniemi i Finland är kol-14-daterad till omkring 7000 f.Kr., så båttypen tycks ha funnits redan under äldre stenåldern. Älghuvudbåtarna har varit gjorda av skinn med en lätt stomme av ben eller trä, en hög stäv och haft en storlek som gjort dem sjövärdiga på öppet vatten.

De första bönderna som nådde Mälardalen omkring 4000 f.Kr. möttes av en stor och djup havsvik som sträckte sig ända in till Örebrotrakten. Strandlinjen låg vid denna tid vid dagens 40-metersnivå och både Sörmland och, särskilt, Uppland var till större delen utpräglade skärgårdslandskap med tusentals större och mindre öar, kobbar, vikar och sund. Trattbägarbönderna i Mälardalen hade på så sätt alltid nära till vattnet och kunde därför utveckla en motståndskraftig blandekonomi.

EN AV DERAS bosättningar låg på Köpingsåsen strax öster om Julita i västra Sörmland. Det är den senaste trattbägarboplatsen i Mälardalen som undersökts. Den upptäcktes redan 2009 och har i år inför att väg 56 ska byggas om till mötesfri motortrafikled till stor del grävts ut under våren och försommaren av Stiftelsen Kulturmiljövård. Väg 56 som löper mellan Kungsör och Katrineholm i nord-sydlig riktning följer åsen och går rakt igen boplatsområdet som därmed delats i två halvor.

När jag fick tillfälle att besöka platsen en regnig dag i början av juni visade grävningsledaren Henrik Runeson runt på grävningsytorna som löper som två långa smala remsor om ömse sidor av landsvägen. Han berättade att boplatsen sträcker cirka 800 meter utefter åsen och har avgränsats i norr och söder, men inte åt sidorna. Vid de tidigare undersökningarna har den bedömts vara cirka 150 meter bred, vilket ger en yta på 120 000 kvadratmeter, motsvarande 17 allsvenska fotbollsplaner! Trattbägarboplatserna i inlandet är oftast omkring 20 000 kvadratmeter och större, så Julitaboplatsen tillhör en av de allra största hittills kända i Mälardalen. Den tillhör däremot inte de äldsta utan kol-14-dateras till perioden 3800–3400 f.Kr., men det visar att den har varit bebodd under flera århundraden vilket kan förklara att boplatsen är så stor.

I den sandiga boplatsytan syns hundratalet spår efter olika lämningar i form av stolphål, andra gropar, härdar och stensamlingar. Det har hittats rikligt med keramikskärvor och grönstensavslag efter främst yxtillverkning som ligger spridda över främst norra delen av boplatsen. Vid andra undersökningar av trattbägarboplatser har man kunnat konstatera att det funnits bestämda ytor för olika aktiviteter såsom matlagning, redskaps- och keramiktillverkning. På Julitaboplatsen finns koncentrationer av grönstensavslag efter yxtillverkning, men annars går det inte se något tydligt mönster vilket nog beror på att platsen varit bebodd under lång tid.

Keramiken är av den typiska trattbägartypen med rundbukiga kärl med dekorerade trattformade halsar, så kallade kragflaskor och lerplattor. Kragflaskorna har troligen använts som dryckeskärl medan lerplattornas funktion är omdebatterad – lock, bakplattor och till och med sängvärmare har föreslagits. Lerklumpar har hittats på boplatsen som visar att det verkligen skett keramiktillverkning på platsen. Av stenföremål har det hittats slipade tunnackiga yxor, trindyxor och mejslar i grönsten, men även mer än 30-talet flintredskap, till exempel tvärpilspetsar, små skarpor, eggverktyg och retuscherade fragment.

– För att vara i en region där flinta inte förekommer naturligt kan det sägas att vårt flintmaterial var ganska rikligt, berättar Henrik Runeson. Men det tycks som att nästan all flinta vi hittat kommer från slipade yxor. Dessa yxor har säkert fraktats till Södermanland från Sydskandinavien, för att sedan ha slagits sönder och använts som råmaterial för att göra mindre redskap med vassa eggar. Kvarts, som i regionen är helt dominerande på boplatser från äldre stenålder, är på Julitaboplatsen ganska ovanligt.

ETT SÄLLSYNT FYND som gjorts på boplatsen är en fint slipad pilspets av skiffer. Skifferföremål var typiska för de samtida jägar-samlarkulturerna som pressats längre norrut av trattbägarbönderna. Enstaka skifferföremål har också hittats på andra av de tidiga böndernas boplatser i Mälardalen som visar att de haft kontakt med sina grannar i norr. En annan ovanlig sak var att på flera av grönstensyxorna som hittats på boplatsen har eggarna noga knackats bort. Varför kan man undra, kanske som en ritual för att ”döda” yxan föreslår Henrik.

Det finns också ovanligt många malstenar liggande spridda över boplatsen som tydligt visar betydelsen av sädesodlingen. Det är delar av för trattbägarkulturen typiska sadelformade malstenar av sandsten. Av fynd av förkolnade sädeskorn och avtryck i keramiken vet vi att man främst odlade korn, men även vete. Brända ben efter tamsvin, får eller get och troligen kor har också hittats som visar att Julitaborna haft den typiska sammansättningen av husdjur för tiden. Det har också hittats ben från bäver, vilken troligen jagats för pälsens skull. DNA-forskningen kan eventuellt bidra till att bredda kunskapen om Julitaböndernas ekonomi.

– Under juni fick grävningen besök av Anthony Ruter som forskar i geogenetik vid Köpenhamns universitet, berättar Henrik Runeson. Han tog jordprover för att undersöka om det går att hitta bevarat dna från växter och djur som hanterats på boplatsen.

Det tycks som att nästan all flinta vi hittat kommer från slipade yxor.

SPÅR I FORM av stolphål efter så många som tre hus kan urskiljas i boplatsens sandiga yta. De ligger på rad utmed åsens längdriktning med cirka 50 meters mellanrum och består av två långhus och en hyddliknande konstruktion. Det bäst bevarade långhuset är 15 meter långt och har troligen varit minst fyra meter bred. Här finns eventuellt spår efter någon form av rumsindelning med härd i ena änden och i den andra en rad gropar, kanske förrådsgropar, och ett lager med grönstensavslag. Båda långhusen bör ha varit den för stenåldersbönderna typiska mesulahuset som hade en rad med kraftiga trästolpar som burit upp takåsen och därmed delat rummet i två längsgående korridorer, något som också gett det den kanske vanligare benämningen tvåskeppigt långhus. Vid husen har det också hittats mängder av bränd lera, en del med kvistavtryck som visar att de haft risflätade väggar som tätats med någon form av lerblandning. Taken kan ha varit täckta med halm eller vass.

I det bättre bevarade långhuset kan man se att trästolparna bytts ut vid flera tillfällen. Det tyder på att huset stått länge på samma plats. En aktuell fråga är om trattbägarböndernas stora boplatser motsvarar små byar med flera samtida gårdar eller om de fått sin storlek genom att en och samma gård flyttats en kortare sträcka med jämna mellanrum. Det långlivade långhuset på Julitaboplatsen skulle kunna tyda på att boplatsen i detta fall varit en liten by.

JULITABOPLATSEN ÄR EN typisk så kallad landvänd trattbägarbosättning med sitt läge på en långsträckt ås med sandiga sluttningar lämpliga för tidens enkla jordbruk med grävkäpp och hacka. Man får tänka sig att det kan ha funnits permanenta odlingar intill gårdarna som närmast liknat trädgårdar där säd och olika örter fått samsas, kanske även tillsammans med fruktträd och vinstockar. Att det funnits vindruvor i Mälardalen vid denna tid då julitemperaturen var upp till två grader högre än i dag är belagt genom avtryck av vindruvskärnor i keramik från trattbägarboplatserna vid Östra Vrå och Mogetorp i Katrineholmstrakten som grävdes ut på 1930-talet. Längre bort i lövskogarna fanns det sannolikt också tillfälliga odlingar som svedjebrukades.

Samtidigt som trattbägarbönderna bebott större boplatser i inlandet, de landvända boplatserna, och huvudsakligen varit inriktade på åkerbruk och boskapsskötsel, så har de samtidigt haft mindre, säsongsboplatser för fiske och havsfångst vid kusterna, så kallade strandvända boplatser. Här har det fiskats abborre, gädda och karpfisk under vårleken och på hösten fångats säl i nät eller jagats på isen under vårvintern. Fisket antas ha varit särskilt viktigt för trattbägarkulturen. På så sätt gav det dåtida skärgårdslandskapet i Mälardalen möjlighet för trattbägarfolket att utveckla en blandekonomi med åkerbruk, boskapsskötsel, fiske, småvilts- och säljakt och inte minst insamling av bär, frukter, nötter och andra ätliga växter som måste ha dem gjort motståndskraftiga i tider av nöd. Var det missväxt så fanns fisket och havsfångsten, var det dåliga jakt- och fiskesäsonger så hade de jordbruket och småviltsjakt att överleva på.

UTÖVER BASBOPLATSERNA SOM var inriktade på jordbruk och lägerplatserna för fiske och sälfångst under säsong så fanns det troligen också samlingsplatser där trattbägarbönderna för ett större område träffades under olika tider på året för att utöva olika religiösa ceremonier och riter. Det var nog också ett tillfälle för att förhandla äktenskap, byteshandla och umgås, men också att utbyta nyheter. En sådan plats var, enligt arkeologen Fredrik Hallgren som forskat på trattbägarkulturen, kanske Fågelbacken som var belägen på en dåtida liten ö strax nordöst om nuvarande Västerås. När den undersöktes 1993 hittades ett 20-tal enkla gravar med de döda kremerade, men det var bara en del av fornlämningen som grävdes ut så gravfältet är troligen större. För trattbägarbönderna vid Julita var det nog för långt till Fågelbacken så var de träffat sina stamfränder och begravt sina döda vet vi ännu inte.

TROTS SITT MÅNGSIDIGA sätt att livnära sig så försvann trattbägarbönderna 500 år tidigare i Mälardalen än i Sydsverige, vid tiden omkring 3300 f.Kr. Det skedde ungefär samtidigt som grannarna i söder började bygga megalitgravar – dösar och gånggrifter, vilket förklarar varför sådana inte finns i östra Mellansverige. Vid samma tid dök det också upp en ny jägar-samlarkultur – gropkeramikerna – som snabbt spred sig efter kusterna. De levde nästan uteslutande på fiske och sälfångst och kom i Mälardalen att överta trattbägarkulturens strandvända boplatser. Varför försvann bönderna från Mälardalen? Det är en gammal klassisk fråga. En förklaring är att klimatet förändrades så att somrarna blev kyligare och att det därmed blev svårare att bedriva jordbruk. En annan möjlighet är att gropkeramikerna trängde undan trattbägarbönderna eftersom de konkurrerade om samma naturresurser – fisket och sälfångsten. Trattbägarfolket kan också ha assimilerats av gropkeramikerna, vilket antyds av att ornamentiken på gropkeramikernas kärl delvis liknar den dekor som trattbägarkulturen använde. Vad som egentligen hände med trattbägarfolket i Mälardalen är nog svårt att få svar på, men förhoppningsvis kan problemet få sin lösning genom fler utgrävningar, mer forskning och att de naturvetenskapliga metoderna inom arkeologin utvecklas vidare.