Laddade statyer

Spåren efter romarrikets kejsarkult

I dag har diplomater foton av kungen och drottningen på väggen. Under romartiden hade man statyer.

DET ROMMERSKA RIKET präglades av religiös mångfald, där lokala gudar och gudinnor dyrkades vid sidan av de större trossystemen. Men det fanns också en politiskt och socialt betingad religiös organisation som var obligatorisk: kulten av de gudomliga kejsarna. En kalender som har bevarats på en papyrus från garnisonsstaden Dura Europos i Syrien ger inblickar i vad som förväntades av soldaterna under ett vanligt år på 230-talet e.Kr.

Till exempel:
Den 26 april. Den gudaförklarade Marcus Aurelius födelsedag. Offer, en oxe.
Den 7 maj. Den gudaförklarade Julia Maesas födelsedag. Gemensam bön.
Den 26 juni. Den gudaförklarade Alexander Severus trontillträde. Offer, en tjur.
Den 12 juli. Den gudaförklarade Julius Caesars födelsedag. Offer, en oxe.

Vid sidan av armén månade också eliterna i imperiets städer om att få visa upp sin lojalitet mot makten i form av kejsartempel.

Vid sidan av armén månade också eliterna i imperiets städer om att få visa upp sin lojalitet mot makten i form av kejsartempel. I gengäld kunde man få skattelättnader men framför allt prestige, och de tillhörande idrottspelen och festerna till kejsarnas ära var välkomna avbrott i vardagen för folk i gemen. De fysiska lämningarna av helgedomarna är emellertid ganska få. Utöver några mastodonttempel i själva Rom har man påträffat kejsartempel i Turkiet och Spanien liksom mindre varianter tillägnade Augustus och hans familj, varav det välbevarade Maison Carrée i det franska Nimes kanske är det mest kända. Problemet är bara att byggnaderna har använts och reparerats genom historien på ett sätt som gjort att det ursprungliga sammanhanget gått förlorat. Upptäckten av en så gott som orörd kejsarhelgedom i Kroatien på 1990-talet väckte därför sensation.

DEN NUTIDA BYN Vid, antikens Narona, ligger 20 km uppströms från Adriatiska havet utmed floden Neretva, som under antiken kallades Naro. Området hörde till illyrerna, ett folkslag som under seklerna före Kristi födelse dominerade på Balkan. Kontakter med grekerna och senare med romarna ledde till att en handelsplats växte fram, som både fungerade som inkörsport till inlandet och som ett dynamiskt gränssamhälle för ömsesidig kontakt mellan kulturerna. Fynd av amforor visar hur grekerna exporterade vin från öarna längs kusten till inlandet, och hur lokalbefolkningen sedan själva började exportera vin i egenproducerade amforor till den romerska marknaden. Under det sista århundradet före vår tideräkning intensifierade romarna sina framstötar på Balkan, något som gjorde att Narona urbaniserades och blev till en administrativ och militär stödjepunkt i provinsen Illyrien. Inskrifter visar att frigivna slavar utgjorde en betydande del av befolkningen. Det var hit en av Ciceros slavar rymde med dyrbara böcker ur sin herres bibliotek enligt ett brev till ståthållaren Sulpicius: ”Han befinner sig i din provins; både min vän Marcus Bolanus och många andra har sett honom i Narona.” (Cicero, Ad Fam. 13.77)

Exakt när och varför statyerna föll ned på golvet är en öppen fråga.

OMKRING 25 F.KR. fick Narona status av romersk koloni, med fullständiga medborgerliga rättigheter. Femton år senare byggdes ett augusteum, en helgedom till kejsar Augustus och hans familj. Men ingenting av detta var känt innan ett stall och några fallfärdiga byggnader undersöktes för trettio år sedan. Säsongerna 1995 och 1996 grävde ett team under ledning av den kroatiske arkeologen Emilio Marin ut platsen, och man fick sannerligen lön för mödan. Arkeologerna hittade resterna av ett tetrastylt tempel, alltså ett tempel med fyra kolonner i fronten, med ett golv lagt i enkel svartvit mosaik. Tempelrummet, cellan, var inte särskilt stort med sina 9 x 8 meter, men det var fynden som låg in situ på golvet som var den verkliga överraskningen. Inte mindre än 17 statyer av kejsare och kejsarinnor låg kvar där de en gång hade fallit från sockeln som löper runt rummets väggar. Alla saknade huvud, vilket tyder på att plundring har skett genom åren. Utanför templet, på det som en gång var stadens forum, hade man påträffat ett huvud av Vespasianus (69–79 e.Kr.) som gick att sätta ihop med en av de togaklädda statyerna. Och sedan hittade man ett huvud till – i Oxford av alla ställen. Det handlar om ett porträtt av Livia, kejsar Augustus gemål, vilket redan 1878 togs hem till England av Knossos upptäckare Arthur Evans som då befann sig på Balkan. I sitt testamente donerade han huvudet till The Ashmolean Museum, där det går att se än i dag.

STATYGALLERIETS MEDELPUNK VERKAR från början ha varit Augustus och Livia och kejsarens högra hand och tillika svåger Agrippa. Efter Augustus död 14 e.Kr. utökades samlingen på initiativ av provinsguvernören Publius Cornelius Dolabella, vilket framgår av en inskrift. Då tillkom bland andra kejsar Tiberius som var son till Livia. Sedan fortsatte det med Claudius och två kvinnor som har identifierats som Agrippina den äldre respektive Agrippina den yngre. Den förra var svägerska till Claudius och mor till Caligula, medan den senare var Claudius tredje hustru och mor till Nero. Samlingen innehåller också ett antal nakna och halvnakna statyer som är svårare att identifiera. Det har föreslagits att två av dem föreställer Augustus barnbarn Gaius och Lucius som dog i unga år. Augustus dotter Julia och Claudius bror Germanicus anses också höra till församlingen. Sist i raden kom så Vespasianus som inte var släkt med föregångarna utan grundade en ny dynasti. En inskrift avslöjar att templet ursprungligen också hyste en staty i silver av gudinnan Venus, som ansågs vara Julius Caesars anmoder.

STATYERNA ÄR GJORDA av marmor av yppersta kvalitet från berget Pentelikon i Athen, förutom Vespasianus som är gjord av marmor från ön Thasos. Vi får tänka oss att människor offrade till kejsarna vid ett altare framför byggnaden och kanske också inne i den. Det handlade inte om djur som slaktades utan om blomkransar, frukt och kanske salt som kastades i en eld så att den flammade upp. På detta sätt visade man sin lojalitet mot härskarna och i förlängningen också rikets välgång. Småfynd av glasbägare och keramik visar att platsen frekventerades regelbundet fram till början av 200-talet, men att den sedan inte besöktes lika ofta innan den förstördes vid slutet av 300-talet.

Exakt när och varför statyerna föll ned på golvet är en öppen fråga. Ska man tänka sig en naturlig förklaring som en jordbävning, eller handlade det om kristna som ville omstörta det gamla samhället? Utgrävarna har tolkat händelsen i ljuset av såväl religiösa som politiska strömningar i slutet av 300-talet. Efter slaget vid Adrianopel 378 då de nyanlända goterna krossade romarnas armé tappade kejsarna alltmer kontrollen över statsapparaten. Kejsarnas stabschefer och generaler, ofta med germansk bakgrund, var de egentliga makthavarna. Samtidigt pågick också en strid om vilken riktning kristendomen skulle ta. Den så kallade arianismen, som hävdade att Kristus var av mänsklig natur, var fortfarande stark, trots att kyrkomötet i Nicea år 325 hade slagit fast läran om den gudomliga treenigheten. Detta gällde särskilt i den östra rikshalvan. År 387 utbröt det så kallade statyupproret i Antiochia i Syrien. Statyer av östkejsaren Theodosius och hans familj vältes omkull, slogs i bitar och släpades genom gatorna. Orsaken sades vara missnöje med skattehöjningar, men varken stadens biskop eller de civila myndigheterna ingrep under kravallerna. Theodosius som kom från Spanien och var katolik verkar ha stött sig med undersåtarna.

TRE ÅR SENARE blev det ännu värre: massakern i Thessaloniki. Kejsarens general på Balkan, germanen Buterich, hade låtit avrätta en populär körsven från hästkapplöpningarna efter anklagelser om sexuella trakasserier mot en av hans officerare. Buterich mördades av arga supportrar, varpå Theodosius tog i med hårdhandskarna: 7 000 människor i staden slogs ihjäl av armén. Som ny magister militum per Illyricum tillsatte han året därpå goternas unge hövding Alarik. Theodosius segrade därefter över en motkejsare från väst innan han dog och riket klövs 395. Samma år utropades Alarik till kung över goterna, vilka bekände sig till den arianska läran.

De tog snabbt kontrollen över Balkan och intog staden Salona som ligger tio mil nordväst om Narona. Sett i denna kontext handlade förstöringen av kejsartemplet i Narona kanske inte så mycket om kristna fanatiker mot hedningar, utan snarare kombinerade politiska och religiösa frågor om vem som hade rätt till den högsta makten i det krackelerande romarriket. Theodosius lagar om att hednatemplen skulle stängas och att den katolska läran var den enda rätta retade upp såväl hedningar som kristna.

NARONA ÖVERGAVS OMKRING år 600 när slaverna trängde in i det bysantinska riket och bosatte sig på Balkan. Floden hade vid det laget slammat igen; våtmarksområdet vid gränsen mot Bosnien-Hercegovina är i dag en nationalpark med fantastiskt fågelliv. Först mot slutet av 1700-talet befolkades platsen på nytt, och upptäckten av kejsarhelgedomen har satt orten på kartan igen. En arkitekttävling med över fyrtio bidrag ledde till uppförandet av ett museum som invigdes 2007. Museet står alltså på samma plats som kejsarhelgedomen och hyser förutom själva ruinen också arkeologiska fynd från byn och närområdet. Den fint arrangerade utställningen ger inte bara en intressant historielektion, utan väcker också tankar om statyers makt över människor förr och nu.