I jägarens hjärna

Den oansenliga skogsbacken utanför Stockholm visade sig gömma allt en arkeolog drömmer om: spår av vardagsliv och hantverk, men framförallt en kulthydda och lerskulpturer som återger jägarnas föreställningsvärd för 4500 år sedan.

EN EFTER EN dök de upp vid vattensållningen i skogsbacken; 4500 år gamla figurer föreställande sälar, björnar, ormar, älgar, skäggiga män och en raffinerat klädd kvinna. Alla av bränd lera. Till slut hade arkeologernas hittat inte mindre än 300 på stenåldersboplatsen i Tråsättra norr om Stockholm. Men figurerna har inte bara ett estetiskt värde. Tänk om de också kan ledsaga oss in i säljägarnas själar och få oss att ana föreställningar kring jakt och magi – kanske rentav spår av deras mytologi och identitet? Men innan vi försvinner bort i säljägarnas mentala universum, ska vi se i vilket sammanhang lerfigurerna skapades.

Boplatsen upptäcktes i en backe i ett villaområde i Åkersberga, som idag ligger flera kilometer från havet. Men när de första säljägarna kom paddlande hit i sina kanoter, omkring 2800 f. Kr., steg de i land på en ö i ytterskärgården, med åtta mil till fastlandet. Man förstår att familjerna slog sig ned just här, på en södervänd sandstrand i en skyddad havsvik med berghällar på ömse sidor.

Dessa nybyggare tillhörde den gropkeramiska kulturen (3500–2300 f. Kr) som bredde ut sig i södra och mellersta Skandinavien och på Åland. Trots att bondestenåldern då pågått i det blivande Sverige under flera hundra år, försörjde sig gropkeramikerna som fiskare, jägare och samlare. Sitt namn har kulturen fått från lerkärlen, som dekorerades med gropar.

Utgrävningen i Tråsättra hösten 2016 gav Arkeologerna vid Statens historiska museer möjlighet att totalundersöka en hel stenåldersboplats, som legat orörd i årtusenden. När grävmaskiner röjt bort träd, rötter och blåbärsris stod arkeologerna på den gamla sandstranden och kunde blicka ut över tydliga spår efter hyddor, vindskydd, gravar, eldstäder och kokgropar. Över hela ytan låg krossade keramikkärl, djurben, redskap, lerfigurer och avslag från stenhantverk. Det var spåren efter en typisk basstation där man bott året runt under minst ett par sekler.

Nu när rapporten Tråsättra – aspekter på säljägarnas vardag och magi, publicerats är det lätt att få en levande bild av hur livet tett sig på ön.

En vanlig vardag har Tråsättraborna varit sysselsatta på olika ställen på boplatsen, allt medan barn och hundar stojat i bakgrunden.

DEN BESÖKARE SOM klev i land här för 4500 år sedan möttes av sex halvklotformade hyddor som byggts runtomkring en öppen plats. Bostäderna var smäckert konstruerade av slanor och skinnväggar och låg ett tiotal meter från strandkanten.

Varje bostad var omkring 15 kvadratmeter stor och rymde en familj på 3–6 personer. Någon eldstad fanns inte inomhus, så frågan är hur man klarat kalla vinterdagar och nätter. Möjligen har man tagit in upphettade stenar och värmt sig med under skinnfällarna.

Den stora ytan mellan hyddorna fungerade som ett gemensamt kök. Här fanns mängder av härdar och kokgropar där maten tillagats i lerkärl. De minsta hade en diameter på två centimeter, medan de största mätte 37 centimeter i diameter. Utanför varje hydda hittades skärvor som visade sig höra till kompletta serviser med skålar i olika storlekar.

– Det var bara de som hade en diameter på 10–20 centimeter som fungerade som matlagningskärl. Matskorporna avslöjar att man tillagat soppor och grytor av kött som kom från både land- och havslevande djur, men också från vegetabilier, säger arkeologen Magnus Artursson från Statens historiska museer.

Djurbenen som låg utspridda bland härdarna visar vad man jagat: i första hand säl men även vildsvin, bäver, ekorre, hare, mård, utter, and, björn och älg.

Fiskbenen kommer från gädda, torsk, strömming, karp, sik och lax och har fångats med fiskekrokar tillverkade av ben och horn eller med nät. Stenar och keramik med hål har använts som nätsänken. Ibland har fisket varit strandnära, men fynden av torsk visar att man begivit sig ut på djupa vatten.

EN VANLIG VARDAG har Tråsättraborna varit sysselsatta på olika ställen på boplatsen, allt medan barn och hundar stojat i bakgrunden. Avfall utanför hyddorna visar var man suttit och tillverkat stenredskap för bearbetning av ben, horn, trä, skinn och kött.

Vid en av berghällarna har familjerna haft varsin arbetsyta, där verktyg vässats på slipstenar och brynen. Spår på hällen visar att man även slipat redskapen direkt på den. Stenavslagen avslöjar tydligt kontakterna med omvärlden – flinta från Sydskandinavien, skiffer från Närke, Jämtland eller Ångermanland och porfyr från Åland och Bergslagsområdet i Dalarna.

Att Tråsättraborna levde på en enslig ö, betyder inte att de saknade umgänge.

– De hade massor av grannar! Boplatsen ingick som en av omkring tio närbelägna boplatser i ett större gropkeramiskt nätverk. På varje boplats levde mellan 30 och 40 personer. För att förhindra inavel och få möjlighet att skaffa sig nya redskap och råvaror träffades alla med jämna mellanrum på någon stor samlingsplats, säger Magnus Artursson.

Uppenbarligen har man även umgåtts med andra grupper än ”gropkeramiker”. Arkeologerna hittade nämligen ben från nöt och sädeskorn av vete och korn, vilket visar att man haft kontakt med bönder. Troligen är det människor från stridsyxekulturen (2800–2300 f. Kr.) som man träffat. Dessa härstammade ursprungligen från ett herdefolk som levde på stäppen norr om Svarta och Kaspiska havet, och var under Tråsättratiden relativt nyanlända.

– Vi hittade bara ett fåtal sädeskorn så det måste ha varit mycket exklusivt och troligen använts till öltillverkning. Eftersom vi också hittade stridsyxekeramik är det troligt att säden transporterats hit i dem, säger arkeologen Magnus Artursson, vid Statens historiska museer.

MEN BOPLATSEN VAR inte bara en plats för de levande. Norr om hyddorna hittades åtta gravar, men dessa var fyndtomma och människobenen förmultnade. Att djurben bevarats på själva boplatsen beror på att de blivit brända vid matlagningen. En grav märkte dock ut sig, eftersom den efter alla tusen år var färgad av rödockra.

Alldeles intill gravarna låg en hydda som var mycket speciell. Till skillnad från de andra bostäderna var den här betydligt kraftigare konstruerad, troligtvis av bräder och stockar. Åtminstone två av sidorna var omgivna av en stolpinhägnad. Vid ingången upptäcktes ett djupt stolphål, där en totempåle verkar ha stått och intill var ett par keramikkärl nedgrävda. Inne på golvet låg dessutom keramik och djurben som kan ha blivit offrade.

Arkeologerna misstänker att en schaman, som utfört olika kulthandlingar, har hållit till här. Två lerfigurer inne i hyddan kan tyda på det. De föreställer skäggiga män som blickar upp mot himlen.

– Figurerna skulle kunna föreställa schamaner som åkallar döda släktingar och andar under trans, säger Niclas Björck som var projektledare för utgrävningen.
Dessa lerfigurer var bara ett par av de omkring 300 lerfigurer som låg utspridda över hela utgrävningsytan.

– Lerfigurer är standard att hitta på gropkeramiska boplatser, det gör man alltid. Men man har aldrig påträffat så många på samma ställe tidigare. Å andra sidan är det ovanligt att man får möjlighet att totalundersöka en hel boplats, som vi fått chansen att göra, så det kan förklara antalet. Om man gräver en liten yta är det också få som hittas, menar Niclas Björck.

Det finns andra platser i Sverige där man har funnit rikligt med figuriner, till exempel i Fräkenrönningen i Gästrikland där 30 figuriner grävts fram. Men tidigare var det den gropkeramiska boplatsen Jettböle på Åland som innehade rekordet över antalet påträffade lerfigurer. Uppenbarligen har Tråsättraborna haft kontakter med dem, avstånden till trots.

– Lerfigurerna föreställer både djur och människor. Omkring 100 av figurerna i Tråsättra är antropomorfa och föreställer människor, de övriga 200 är zoomorfa och avbildar djur, berättar Niclas Björck.

Så gott som alla var trasiga, delade i minst två bitar.

– Fragmenten av lerfigurerna hade inte flyttats omkring, den bit som hade passning låg oftast intill. En möjlighet är att jaktmagi kan ha legat bakom, och att man sedan ägnat sig åt någon form av ”dödande” av lerfigurerna. Men bildvärlden kan lika gärna handla om relationer mellan människor och djur inom ramen för till exempel en shamanistisk världsbild, säger Niclas Björck.

BLAND DE ZOOMORFA figurerna märks bland annat sälar, svin, älgar, sjöfåglar och ormar. Både män och kvinnor dyker upp i materialet. Prickar och linjer bildar skägg, hår, ögon, näsor och kläder. På vissa huvuden finns små hål, där man kan ha fäst fjädrar. En av figurerna föreställer en kvinna, som tycks vara klädd i kjol och topp. Hennes kropp avslutas med en fiskliknande stjärt. Kan hon föreställa ett havsväsen?

– Människorna som är avbildade kan ju inte ha att göra med jaktlycka. Snarare handlar dessa om religion, ideologi, kosmologi och mytologi. Figurerna illustrerar kanske berättelserna om deras ursprung och plats i tillvaron, säger Niclas Björck.
Många av figurerna i Tråsättra är en blandform mellan djur och människa, som kan tyda på att det funnits en tro på att vi alla haft ett gemensamt ursprung. Det kan exempelvis ha funnits religiösa föreställningar om att människorna härstammade från sälar. Arkeologen Tobias Lindström är doktorand vid Stockholms universitet och forskar om förhållandet mellan djur och människor under gropkeramisk tid:

– Utifrån etnografiska studier vet vi att det förekommer skapelseberättelser som handlar om en tid då människor och djur delade samma kropp och själ – men sedan separerades de. Alla såg alltså likadana ut från början, men sedan fick vi olika skal och behöll bara den själsliga aspekten.

Att lerfigurerna i Tråsättra kan ha använts för jaktlycka ser han som möjligt. Men Tobias Lindström är inte förtjust i tolkningen att de avsiktligt förstörts.

– De kan lätt gå sönder naturligt vid sina svaga punkter, det är svårt att bevisa avsiktlig förstörelse.

Men det finns historiska uppgifter från andra fångsfolk där figurer spelat roll för en framgångsrik jakt.

– Inuiter i Nordamerika täljde figurer i valrossbetar medan de intensivt tänkte på det djur som de skulle jaga. När figuren var klar kastade de bara bort den. Täljandet var själva målet, man skulle odla en relation till djuret i fråga, säger Tobias Lindström.

I SKANDINAVIEN FINNS det paralleller mellan lerfigurerna och de motiv som avbildas på hällar.

– Den största likheten som jag ser det är förekomsten av älgar. Den kanske vackraste gropkeramiska lerfiguren vi har är en mycket konstfärdigt utformad älgfigur funnen i Åloppe i centrala Uppland. I övrigt kan man konstatera ett allmänt intresse av att avbilda både djur och människor.

Men går det att tränga in i gropkeramikernas hjärnor och förstå deras tankar kring magi?

– Det är inte allt för vågat att påstå att gropkeramikerna tycks ha ägnat mycket tid åt djur på olika vis. De jagade, åt och klädde sig i djur. De tillverkade också små djur av lera och de behandlade vissa utvalda djurben, däribland skallar, underkäkar och tänder från sälar, svin, hundar, rävar, älgar, igelkottar, harar och uttrar, på speciella sätt. Det är möjligt att en del av dessa handlingar syftade till att säkerställa ett gott förhållande mellan människor och djur.

Tobias Lindström kommer att använda figurerna från Tråsättra i sin forskning. Bland annat vill han hitta grundtyper och variationer bland djurfigurerna så att det säkrare går att yttra sig om vilket djur det rör sig om.

– Fynden i Tråsättra ger oss ett oerhört mycket bättre underlag för att kartlägga de gropkeramiska figurinerna, och i förlängningen också vad gropkeramikerna ansåg var viktigt, menar Tobias Lindström.