/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2022%2F08%2FBild-7.jpg)
Fiskätaren Valentino – världens första lotuspraktiker
Jonathan Lindström
19 aug 2022
Lotusställningen, där man sitter på rumpan med vänster fot på höger ben och vice versa, förknippas idag med mediterande buddhister och hinduer. Yogaentusiaster menar att ställningen förbättrar matsmältningen, men framför allt förmågan att sitta orörlig. Här får ni möta världens första kända lotuspraktiker, den tiotusenårige Valentino från den natursköna fiskarbyn Lepinski Vir på gränsen mellan Serbien och Rumänien.

– VALENTINO FICK SITT namn av de jugoslaviska arkeologer som grävde fram honom för ett halvsekel sedan, berättar Oscar Nilsson, som har rekonstruerat mannens ansikte. Namnet fick han efter den bildsköne stumfilmsskådisen Rudolph Valentino, eftersom han var förhållandevis lång, 174 cm, och ansågs ha en allmänt stiligt utformad skalle.
– De bestämde sig också för att han hade varit schaman utifrån lotusställningen. Till det tyckte de att hans karismatiska anletsdrag bidrog, vilket i dag framstår som en rätt underlig motivering.
LEPENSKI VIR ÄR en bland arkeologer världsberömd boplats vid Donaus meanderslingrande lopp. De första fynden gjordes 1960, men några år senare möjliggjorde ett dammbygge ordentliga arkeologiska undersökningar. Till att börja med hittades enorma mängder keramik, så småningom skulpturer i sten, gravar, rester av hus: de jugoslaviska arkeologerna insåg att de hade hittat något väldigt gammalt och synnerligen unikt.


Med start omkring 9 500 f Kr blomstrade här en jägar-, fiskar- och fångstkultur under flera tusen år, i generation efter generation. Enligt de genetiska undersökningar som gjorts var invånarna ättlingar till de människor som levde i sydöstra Europa vid istidens slut. Omkring år 6200 f.Kr., alltså 1 700 år efter Valentinos tid, verkar en större inflyttning av bönder från Anatolien (ung. nuvarande Turkiet) ha ägt rum, något som fick kulturen att blomstra och de båda grupperna blandades med varandra rätt snart.
Lepinski Vir kan med rätta kallas en av Europas första byar, med trapetsoidformade hus och små torgliknande platser. Husen liknar tårtbitar, med smaländen mot den dominerande vinden och med ingång i bredänden. Man begravde sina döda i ett område utanför byn. Men det fanns undantag: några äldre, förmodligen mycket inflytelserika, individer gravlades i husen, nära eldstaden i dess mitt.

DET MEST KÄNDA skelettet, Valentino, hittades precis så, bakom härden i resterna av ett hus. Han var som nämnts begravd i vad som påminner om lotusställning. Graven var vänd mot floden och det trapetsoidformade berget Treskavac. Inte omöjligt är att berget betraktades som heligt och kanske tillhåll för de dödas själar.
– För ett par år sen fick jag en förfrågan från Belgrads universitet att vara med i ett projekt som syftade till att levandegöra de världsberömda fynden från Lepenski Vir, berättar Oscar. Jag fick en välgjord 3d-printad kopia i plast av mannens skalle och käkben från uppdragsgivaren. Kopian tillsammans med foton på originalskallen och 3d-digitalt material från scanningen låg sedan till grund för min analys av hans ansiktsdrag.
En stor skalle med tydligt maskulina drag: markerade muskelfästen i nacken, kraftig underkäke och framträdande hjässknölar. Kindbenen massiva med avsevärd bredd, ögonhålorna med en intressant närmast helt rak horisontal övre kant. Näsan bör ha varit tämligen kraftig, något sned samt nedåtvinklad. Tänderna, som var ordentligt nedslitna, vittnar ändå om en tydligt bred mun som också rimmar väl med det förhållandevis stora avståndet mellan ögonen.
Han har inte utfört något kroppsarbete att tala om men verkar vara högt aktad, då han fått en så ovanlig begravning.
– Och hur återskapar man då ett ansikte med förkunskapen att han bedöms vara en schaman, dessutom med karismatiska drag och uppkallad efter kvinnotjusaren Rudolf Valentino? Här måste jag säga att det är skönt att helt förlita sig på tekniken, att låta den objektiva rekonstruktionsmetoden och skallens individuella egenheter ta fram ett utseende och, i möjligaste mån, sätta sig själv på åskådarplats under arbetet, säger Oscar, som när han närmade sig ett färdigt resultat kunde konstatera att Valentino hade ett distinkt utseende med skarpt skurna drag.

– Till min stora glädje fick jag resultatet av dna-undersökningen ett par veckor innan jag var tvungen att välja hår, hud och ögonfärg. Det visade sig att han haft svart eller mörkbrunt hår, en hudfärg nära dagens invånare i södra Europa, samt bruna ögon.
Mannen har varit omkring femtio år vid sin död, eller möjligen något äldre. Hans skalle bär spår av bakterien Treponema pallidum, som har gett honom två kraterformade ärr efter infekterade sår på hjässans främre del mot pannan. Detta syns inte på den färdiga rekonstruktionen då hans frisyr täcker dessa områden.

– För övrigt tycker jag att mannens hår blev lite för välfriserat. Det var en anpassning till en dataanimation som gjordes parallellt, där håret måste förenklas. Jag är dessutom lite kluven till själva animationen, det kan kännas aningen respektlöst att sätta en död i rörelse på detta sätt. Det tillför ju ingen ny kunskap, till skillnad från benanalyser och ansiktsrekonstruktionen.
– Intressant nog är hans ben i överkroppen närmast gracila med svag muskelrelief. Detta gör att han sticker ut ordentligt i relation till andra mesolitiska män i Donau-området – grovt byggda med tydliga spår av ett mycket aktivt liv.
Bäckenet är förhållandevis robust, men hans lårben och underben vittnar om ett påtagligt inaktivt rörelsemönster. Man kan också se att han suttit väldigt mycket i lotusställning, då hans båda skenben drabbats av så kallad tibial retroversion: de har formats av detta och roterat utåt. Hans liv har varit väldigt stillasittande.
– Överhuvudtaget är det väldigt påtagligt att Valentino har haft ett liv som avsevärt skiljer sig från människorna runt omkring honom. Han har inte utfört något kroppsarbete att tala om men verkar vara högt aktad, då han fått en så ovanlig begravning. Så hans framskjutna position har tillkommit på andra meriter än rent fysiska, kan man tänka sig, berättar Oscar Nilsson.

VEM VAR HAN då? Vi får ytterligare en pusselbit när vi ser på vad han har ätit. Isotopanalyserna visar att hans kost bestått av fisk i avsevärt högre grad än övriga individer i Lepenski Vir. Hans fränder har huvudsakligen ätit landbaserad mat. Så även här skiljer Valentino ut sig. Vad kan det bero på? Kan fisk ha varit av särskild betydelse för människorna vid Lepenski Vir? Man har funnit mängder av smycken gjorda av käkar från Svartahavsmört. Det vittnar om speciella förhållande mellan människa och fisk.
Något som pekar åt samma håll är de många och mycket berömda skulpturer av sandsten man funnit placerade i byns hus. Många har tydligt människoliknande ansikten med fiskliknande kroppar försedda med vad som ser ut som ett fiskfjällsmönster. De brukar tolkas som någon form av mytologiskt laddade objekt, spår efter dessa människors föreställningsvärld. Kan det vara så att Valentino har fått fisk på sin tallrik av religiösa skäl?
– Det går naturligtvis inte att fastslå att han verkligen var en schaman, avslutar Oscar, trots att mängden indicier känns betydande, även om vi bör utesluta det karismatiska utseendet! Men att han var en person av särskild position, med en unik funktion, känns odiskutabelt.