En walesare flyttar in

För snart tio år sedan invigdes ett nytt besökscentrum vid Stonehenge i södra England, en av världens mest kända fornlämningar. I museet kan du möta ett av Oscar Nilssons ansikten, Winterbourne Stoke-mannen, en man med en osedvanligt intressant historia.

– JAG HÖRDE att ni skulle ha ett resetema i detta nummer av Populär Arkeologi, säger Oscar Nilsson, och då slog det mig att inte nog med att Stonehenge är ett besöksmåste – Winterbourne Stoke-mannen som begravdes bara ett par kilometer därifrån i en gravhög var själv rätt resvan. Själv kallar jag honom Stone­hengemannen!

För tio år sen blev Oscar kontaktad av the English Heritage, ett slags engelskt riksantikvarieämbete, som undrade om han skulle vara intresserad av att rekonstruera ett ansikte på en gravlagd individ från Stonehenge. Man behöver ju inte vara arkeolog, eller ens historieintresserad, för att känna till en del om denna mytiska plats. 

MANNENS SKELETT BERÄTTAR att han var i 35–40-årsåldern när han dog, omkring 172 centimeter lång och rätt finlemmad. Han verkar ha levt ett bra liv, och saknar spår efter sjukdomar eller trauman. Skelettet uppvisar inte heller några tecken på kroppsarbete. Hans tänder har ett väldigt lätt slitage jämfört med tänderna hos andra samtida. Isotopanalyser kan dessutom avslöja att hans kost verkar ha bestått av mycket kött och mjölkprodukter. Han begravdes också i en rejäl grav, en så kallad long barrow, en långhög. Allt detta, tillsammans med det faktum att han gravlades nära den plats där den världsberömda fornlämningen uppfördes, gör att man kan spekulera i om han kan ha varit en ledare, eller i alla fall tillhört en ledande familj.

Jag försökte tänka mig in i en situation där vi möter honom – han tittar långt bort mot horisonten och kisar med ögonen.

HUR SÅG HAN då ut? Hans skalle, som är stor, ger ett maskulint intryck med en relativt kraftig underkäke med spetsig haka. Glabellan, knölen ovanför näsroten, är markerad och ögonhålorna fyrkantigt formade, viket också är manliga drag. Hans tandprofil är lite framskjutande, och han har ett tydligt överbett. Ansiktsskelettet ger ett avlångt intryck.

– Som alltid när jag rekonstruerar ansikten försökte jag tänka mig in i en situation där vi möter honom – han tittar långt bort mot horisonten och kisar med ögonen i det starka solljuset, säger Oscar. 
Inga dna-prover kunde användas för att bestämma färger på hud, hår och ögon.

– Men nu ett årtionde senare har det kommit så många nya resultat som gör att jag skulle sätta en slant på att han kunde ha haft mörk hud och närmast svart hår. Det är utseendedrag som länge levde kvar i nordvästra Europa från de tidiga jägarnas tid.

ISOTOPANALYSER VISAR ATT mannen föddes i Wales, många mil från Stonehenge. Men analyserna kan också avslöja att han som tvååring flyttat till just Wiltshire-regionen, där Stonehenge ligger. Sedan verkar han ha flyttat fram och tillbaka ett antal gånger under sin barndom, i sällskap med sina föräldrar, kan man tänka sig. 

Det här skedde redan omkring år 3500 f.Kr., då det praktfulla Stonehenge ännu inte var uppfört. Men nyare forskning visar något mycket spännande, nämligen att Stonehenge likt Winterbourne Stone-mannen också har flyttat in från Wales. Man har kunnat visa att de tidigaste Stonehenge-stenarna, som kalla bluestones, bröts någon gång från år 3400 f.Kr. i ett stenbrott i Preseli Hills i västra Wales tjugo mil från Stonehenge. Och hör och häpna: med stenarna byggde man ett monument i Waun Mawn, bara en halvmil från stenbrottet. Stenarna bildade en ring med 110 meters diameter, och sedan dröjde det till framåt år 3000 f.Kr. innan man ryckte upp stenarna som vägde två till fyra ton vardera, och transporterade dem vidare till Wiltshire, där de åter restes i en exakt lika stor ring – Stonehenge!

DET ÄR LÄTT att misstänka att vi har att göra med något slags stenåldersrike, med en ledande släkt av rituella kungar, som kan ha haft sitt ursprung i Wales, men pendlat till jobbet i Wiltshire där de utförde större rituella uppdrag. Kanske rörde det sig om ett slags årstidspendlande för att hålla ihop två kungariken. Och det var en tradition som började senast på Winterbourne Stone-mannens föräldrars tid. Omkring år 3000 f.Kr. fanns tydligen ett starkt behov av att knyta släkten till Wiltshire, och med det och senare tillbyggnader har Stonehenge blivit en framstående turistattraktion.

– Jag minns för övrigt från invigningen att de museianställda var mest oroliga för att nakna druider skulle dyka upp! berättar Oscar. Tydligen var det ett större gäng druid-typer med tillhörande fans som var väldigt skeptiska mot bygget av det nya museet, och de hotade med att förstöra invigningen genom att protestera nakna. Tyvärr blev det inget av detta …