/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2023%2F04%2FiStock-935987224.jpg)
Det gåtfulla folket från Götet Herulerna
Jonathan Lindström
5 okt 2020

En gång i tiden tänkte sig historikerna att germanfolken for fram som studsande biljardbollar över Europas karta medan romarriket föll sönder. Det här är historien om herulerna.
EN GÅNG I tiden tänkte sig historikerna att germanfolken sköt ut ur Skandinavien och dess närområde och for fram som studsande biljardbollar över Europas karta medan romarriket föll sönder. Goter, gepider, langobarder, heruler, vandaler, burgunder var tydligt urskiljbara folkgrupper. Efter andra världskriget ifrågasattes denna bild och germanfolken sågs som huvudsakligen sociala konstruktioner, skapade av heterogena grupper av människor som samlades nere på kontinenten och mer eller mindre hittade på en exotisk bakgrundshistoria för gemenskapens skull. Senare har pendeln svängt tillbaka en aning.

BILJARDBOLLAR OCH SNÖBOLLAR
Numera uppfattar forskarna de germanfolk som antikens uppskrämda historiker berättade om, inte som biljardbollar utan som snöbollar. De var heterogena grupper med stormän, krigare, familjer, tjänare och slavar. Likt en rullande snöboll fångade gruppen upp människor som kom i dess väg, men snöbollen kunde också falla sönder. Två snöbollar kunde gå samman till en stor, eftersom ju fler man var, desto lättare var det att möta utmaningar på vägen, exempelvis fientliga arméer.
Ett folk på vandring kunde alltså ha en mycket varierad sammansättning. Men det hindrade inte att det kunde finnas en kärna av stormän, som främst för egen del såg vikten av att ha en gemensam identitet och historia för sammanhållningens skull. Hade folket varit på vandring under flera generationers tid kunde de vårda minnet av sitt ursprung, som fick gälla för hela gruppen.
Genom jämförelser med moderna migrationer har man också hittat vissa gemensamma nämnare för folken på vandring. Dels har det funnits en svår situation att fly från, som naturkatastrofer, hungersnöd, politisk oro och förtryck. Dels har det funnits kunskap eller åtminstone en uppfattning om en specifik avlägsen plats där situationen är bättre, så mycket bättre att de enorma risker det innebar att bryta upp och bege sig på vandring ansågs värda att ta. Kunskapen om ett avlägset mål förklarar germanfolkens märkliga förmåga att under ett sekel befinna sig på en plats, och seklet därpå långt därifrån, utan att någon har sett dem däremellan. Förflyttningen, ofta hundratals mil, sker under relativt kort tid, i ett svep.

De människor som har flyttat en gång som lösning på ett problem är sedan mer benägna att flytta igen när nya problem dyker upp. Detta är en mentalitet som kan föras vidare i generationer och en orsak till att germanfolken tycks skutta runt på historiska kartor.
Romarriket kom att stimulera till germanvandringarna på två sätt. Närheten till Roms nordgräns ledde till ekonomiska och politiska förändringar i Nordeuropa som innebar ökade sociala klyftor och oro, alltså skäl att lämna. Samtidigt lockade rikedomarna och stabiliteten som fanns innanför romarrikets gränser. Följden blev av germanfolk närmade sig den romerska gränsen, så nära att de kunde skumma en del av överflödet, få bistånd, handla direkt med romarna och fungera som hjälptrupper. Blev villkoren för dåliga kunde de bege sig över gränsen på rövarstråt. Detta måste vägas mot risken att krossas av ett romerskt utfall. En stor skillnad mot nutidens migranter var att germanfolken var beväpnade till tänderna. Annars gick det inte att överleva.
Germanfolken var beväpnade till tänderna.
VILKA VAR HERULERNA?
Det mesta kända av alla germanfolk är goterna, som har gett namn åt både en konstepok, en musikstil och ett ungdomsmode, men här tänkte jag titta närmare på herulerna. Herulerna kanske kvalar in som gåtfullast, eftersom de historiska uppgifterna och åsikterna gällande dem är högst spretiga.
Förra seklets historiker antog utifrån sparsamma historiska uppgifter att herulerna nog kunde härstamma från Skandinavien, men att de tidigt hade utvandrat och kamperat i nordvästra Tyskland. De fortsatte till Svarta havets norra kust där de levde piratliv ihop med goterna vid 200-talets mitt och gjorde utfall i Egeiska havet. Senare kom de att flytta västerut i sällskap med goterna när hunnerna tryckte på från öster. Herulerna hade ett eget kungarike vid Donau som brakade samman vid 500-talets mitt och i slutet av samma sekel försvinner herulerna som folkidentitet ur historien.
Denna historia bröt forskaren Alvar Ellegård i småbitar i en i uppsats i tidskriften Scandia så sent som år 1987. Han underkände flera källor och menade att herulerna var ett gäng krigare som organiserade sig i trakten av norra Österrike, väster om Wien, på 200-talet. En del av dem lät sig rekryteras till romerska armén senast på 300-talet, medan andra behöll sin självständighet och blev de heruler vi kan följa fram till 500-talets andra hälft.
JAG MENAR ATT Ellegård här gjorde en onödigt destruktiv analys. Han utgick från en förutfattad mening och teorier på modet och underkände skenbart källkritiskt historiska källuppgifter för att få ihop sin version. Om vi istället försöker ta hänsyn till alla historiska uppgifter, deras styrkor och svagheter, och dessutom lyfter in arkeologiska material och analyser som hittills har förbigått herulforskningen tror jag att vi kan få ihop en historia som inte lämnar någon uppgiftslämnare i sticket och som dessutom är fullt rimlig historiskt.
Själva folknamnet heruler ger egentligen ingen ledtråd om det geografiska ursprunget, men däremot det sociala. Det är besläktat med vårt nordiska jarl, och kan ursprungligen ha betytt ungefär ädel krigare. Namnet säger ingenting om ursprunget, men vi anar att i spetsen för herulerna stod bördsstolta hövdingar och krigare.
Går vi nu till de skriftliga källor som säger något om herulernas geografiska ursprung, så kan vi börja med en unik händelse från 500-talets början, en germangrupp som ger sig norrut. Den östromerske historikern Prokopios berättade vid seklets mitt att omkring år 512 begav sig en stor grupp av heruler under ledning av flera personer av kungligt blod i väg efter ett militärt nederlag vid mellersta Donau och ”bosatte sig i världens ände.” De begav sig norrut, ”passerade danernas land utan att utsättas för våld av dessa barbarer. Där kom de fram till Oceanen, gav sig ut på havet och landade vid ön Thule, och blev kvar på ön”. Denna ”ö” var Skandinavien, och ett av invånarnas ”talrikaste folk är götarna, och det var intill dem som de inflyttande herulerna slog sin ner vid denna tid”. Sannolikt kan de götar som avses vara bosatta intill Göta älvs mynning. Vi kan alltså notera ett påfallande och märkligt intresse bland herulädlingarna för svenska västkusten. Kan det antyda något om deras ursprung?
Prokopios samtida historikerkollega Jordanes berättar också kort om herulerna och säger rakt ut att ”danerna … har förmått att från sina egendomar fördriva herulerna, vilka gör anspråk på att anses vara resligare än alla andra stammar i Scandia”. Herulerna har alltså ursprungligen varit omedelbara grannar till danerna, eventuellt på Skandinaviska halvön, vilket ju åter sätter svenska västkusten i fokus.
Uppsalaarkeologen Bo Gräslund har gjort mig uppmärksam på en tredje skriftlig källa, nämligen Beowulfkvädet, som ursprungligen kan ha diktats omkring år 600, och som berättar om historiska händelser om än i poetisk och inte alldeles pålitlig form. Filologer har nyligen visat att herulerna omnämns i början av kvädet tillsammans med en tidig mytisk dansk kung Sköld:
Lyssna nu!
Vi har hört om spjutdanernas
konungars bragder i flydda dagar,
hur de gamla visade stort mod.
Ofta ryckte Skefingen Sköld mjödbänkar
från många folk och fiender och
slog Heruler med skräck. Efter att först
ha blivit hittad hjälplös fick han tröst
för det, växte upp och vann allt större
ära, så att till slut alla kringboende
måste lyda honom och betala skatt.
Det var en god konung!

ATT RYCKA MJÖDBÄNKAR är ett poetiskt uttryck för att besegra någon på hemmaplan. Var för sig kan naturligtvis de här tre källorna ses som opålitliga, men eftersom de är oberoende av varandra är de tillsammans en stark indikation på att vi ska söka herulernas ursprung på Skandinaviska halvön, troligen på Västkusten. Det är också mycket troligt att det är kungen för det expanderande danska riket som har drivit bort dem.
När hände detta? Första gången herulerna omnämns är år 267, då de var bosatta vid norra Svarta havskusten intill Azovsjön och hade goterna som grannar. Goterna utvandrade hit stegvis från Vistulas mynning vid Östersjön under årtiondena kring år 200. Det är alltså rimligt att herulerna följde dem i spåren någon gång vid 200-talets mitt.
ARKEOLOGIN BEKRÄFTAR
Därmed kan vi gå till de arkeologiska källorna. Under förra hälften av 200-talet visar de att ett danskt kungarike fanns, som hade ungefär samma utsträckning som dagens Danmark. I Himlingöje på Själland fanns kungasätet med furstligt rika gravar. Förutom guld finns dyrbara romerska importföremål i kungafamiljens gravar. Det är uppenbart att den danske kungen hade goda förbindelser med romarna. Han kontrollerade införseln av romerskt gods som han skänkte vidare till danska stormannafamiljer men också som diplomatiska gåvor till mer avlägsna bundsförvanter, i bland annat Osloviken, det inre Västergötland och på Gotland. Föremålens spridning visar arkeologerna var kungen hade sina vänner, men tomma områden kan tolkas som att här fanns frostigare relationer, särskilt om de var närbelägna. Just Västkusten gapar påfallande tomt under denna period.

INTE NOG MED det. Så kallade krigsbytesoffer, vapen och stridsutrustning efter besegrade angripare, kan visa när och varifrån fiender har angripit. Krigsbytesoffren som samlar sig kring Kattegatt vid Jyllands östkust samt Fyns och Själlands nordkuster är spår av minst tre angrepp mot Danmark omkring år 215, tidigt 220-tal och omkring år 250 – 255. Dessa offerplatsers norrvända läge talar för att angriparna närmast kom från norra Västkusten och norska kusten, och det bekräftas också av de besegrade krigarnas vardagsföremål. Elddonen (den tidens cigarettändare), som bestod av en träskaftsförsedd järnnål och en kvartsitsten, som slogs mot varandra för att få gnistor till att tända fnösket, visar att krigarna huvudsakligen var skandinaver. I enstaka fall kan krigarna ha varit från kontinenten. Och till det kommer detaljer på kammarna som visar att de tillhörde västra Skandinavien, i ett par fall finns enda kända parallellen i Tryti, norr om Bergen.
JAG TROR ATT det är svårt att hitta en bättre överensstämmelse mellan de skriftliga och de arkeologiska källorna. Danske kungen har under förra hälften av 200-talet legat i krig med många hövdingar och småkungar längs Västkusten, troligen i syfte att förstärka sin status som mäktigast i Norden, men också för att stävja grannarnas angrepp och förvandla dem till fredliga tributgivare och lydländer. Västkusthövdingarna har i sin tur angripit Danmark för att både berika sig och förbli självständiga. Minst tre gånger har de angripit danskarna och förlorat, medan danskarna framgångsrikt ryckte mjödbänkarna från deras gästabudshallar. I samband med den slutliga underkastelsen strax efter 200-talets mitt har stolta och strykrädda hövdingar emigrerat med krigarföljen, familjer och trälar för att undkomma den danska centralregeringen. De packade vapen och bohag i stora roddarskepp, tog sig ner till Vistulas mynning i sydöstra Östersjön och fortsatte därifrån den långa vägen ner till Svarta havet. Sammanlagt bör de ha varit minst ett tusental. Huvuddelen av dem kan ha kommit från Bohuslän, framförallt från dess norra del som kallas Ranrike och som Jordanes lite dunkelt omnämner i anslutning till herulerna.
Men den danska expansionen skapade fler fiender, så förmodligen har krigare anslutit sig från andra delar av Västkusten, från norska kusten och säkerligen från områdena söder om Danmark. Även om det fanns en kärna av identitetsbärande bohuslänningar var det alltså inte ens i början frågan om en sammanhållen etnisk grupp. Det gör samlingsbeteckningen heruler, ädla krigare, passande neutral. Med en gång satte också snöbollseffekten igång. Herulerna fångade upp och avsöndrade människor där de drog fram. Särskilt tydligt är att heruliska krigare dyker upp i stort sett varsomhelst under de följande seklerna. År 268 attackerade heruler Gallien, på 360-talet fanns heruliska hjälptrupper stationerade i Norditalien och sändes till romarrikets gränstrakter längst i norr och i öster, på 450-talet härjade heruliska sjörövare norra Spanien och på 470-talet besökte heruler visigoternas hov. År 532 deltog herulerna under östromersk ledning i strider kring Kartago i Nordafrika.
Den heruliska huvudgruppen har den mest fascinerande historien som sträcker sig över 300 år.
HERULER I ATEN
Den heruliska huvudgruppen, som med anslutningar tidvis kan ha uppgått till bortåt 30 000 människor av olika ursprung, har den mest fascinerande historien som sträcker sig över 300 år. Under hela denna tid har gruppens ledande familjer uppenbarligen underhållit minnet av sitt ursprung. Säkerligen har det förekommit täta kontakter med Skandinavien, av vilka vi bara känner till en del.
Troligen några år före år 267 slog sig den heruliska huvudgruppen ner nära Azovsjön vid Svartahavskusten. Herulerna var goda grannar med goterna i väster men kan ha haft en mer nyanserd relation med de iransktalande sarmaterna i närområdet. Som första generationens västkustbor inledde de dock ett samarbete med lokala skeppare och sjömän och organiserade tillsammans med goterna en stor sjörövarflotta som med måttlig framgång angrep de romersk-grekiska städerna längs Svarta havets västkust. Flottan tog sig in i Dardanellerna och lyckades efter en första motgång besegra en romersk flotta varvid amiralen Venerianus stupade.
GERMANERNAS SKEPP VÄLLDE ut i Egeiska havet, där de delade upp sig. Herulerna begav sig mot sydväst, rundade Attikas södra udde, landade vid Pireus och tog sig upp till Aten. Grekiska arkeologer har sammanställt brandspår och visat att de tog sig in via den nordvästra porten i stadsmuren. Därpå stormade de fram längs stadens huvudgator, plundrade och satte eld på tempel, andra offentliga byggnader och rikemanshus. Bland de många byggnader som brann tycks bland annat ha funnits en tvåvånings köpgalleria och ett operahus vid gamla torget, Hadrianus bibliotek vid romerska torget och även Parthenon uppe på Akropolis. Några heruler tog sig ut genom östra stadsporten och brände ner Aristoteles lyceum.

Det är lite märkligt att tänka att en samling goa gubbar uppvuxna i Göteborgstrakten åstadkom detta redan år 267. Det ställer den svenske fältmarskalken Otto von Königsmarcks bedrift 1420 år senare i skuggan, han som med en välriktad kanonkula lyckades sätta fyr på turkarnas krutförråd, vilket oförståndigt nog var placerat i Parthenontemplet. Och då ska vi inte tala om de sveaväringar, vars vandalisering på 1000-talet bara sträckte sig till att klottra runor på ett marmorlejon i Pireus.
GREKERNA LYCKADES TILL slut jaga iväg herulerna, som återvände med gott om byte till Svarta havets nordkust. Ett sekel senare lydde herulerna vid Svarta havet under den legendariske östgotiske kungen Ermanarik, men sedan trängde hunnerna på österifrån. Liksom goterna flydde herulerna västerut till Centraleuropa. I början av 400-talet kom hunnerna efter och lade herulerna och flera andra germanska folk under sitt välde. Efter Attilas död gjorde germanerna uppror och fördrev hunnerna år 453. Nu kunde herulerna grunda ett kungarike vid mellersta Donau, som blomstrade fram till början av 500-talet, då man begick dumheten att angripa sina longobardiska grannar och besegrades. Efter nederlaget begav sig många av herulerna mot sydost och hamnade i trakten av Belgrad i innanför Östroms gräns. Arkeologer har visat att herulerna i detta område hade tagit intryck från många håll i sin materiella kultur. Smycken som tillverkats i Norden visar att de antagligen också fick besök från Skandinavien.
ÅTERVANDRINGEN
Samtidigt, omkring år 512, alltså efter nederlaget mot langobarderna, inträffade det märkliga att en stor grupp heruler av kunglig börd istället begav sig norrut, passerade slaver, ödebygder och Danmark innan de fortsatte över till svenska fastlandet och bosatte sig intill götarna. Av allt att döma har vi här ett exempel på en återvandring, om än många generationer efter utvandringen. Gruppen av högättade heruler har räknat med bättre levnadsvillkor i världens ände. Troligen har de lyckats slå sig ner i trakten av Bohuslän och västra Dalsland. Hur de togs emot, ett stort sällskap av ärrade krigare med familjer och trälar, är inte lätt att veta. Troligen gick det någorlunda fredligt till, eftersom de blev bofasta och behöll sin identitet minst en generation framåt.
Med därmed var herulernas äventyr inte slut. Herulerna i Belgradtrakten råkade slå ihjäl sin kung och skickade därför iväg en deputation som skulle hämta en ny kung i Sverige. Efter diverse komplikationer återvände de år 549 med de kungliga bröderna Datius och Aordus och ytterligare tvåhundra i huvudsak svenskfödda heruler till Belgradtrakten. Här dödades Aordus medan Datius och resten av herulstyrkan försvann i en komplicerad kombination av heruliskt inbördeskrig och strid mot de östromerska styrkorna. Det var nu, under senare delen av 500-talet, som den heruliska gruppidentiteten löstes upp för gott.
KVAR FINNS BARA deras fantastiska, förvirrande historia. Men det kan misstänkas att de heruler som blev kvar i Sverige också lämnade myter och berättelser i arv till nordiska skalder och präster. Hit kan höra historierna om Jormunrek och Atle, de lätt förvrängda namnen på herulernas forna östgotiska och hunniska herrar. Ja, det kan vara herulerna som bidrog till att självaste Oden lånade drag av den fruktade Attila. Bland de högättade heruler som återvandrade omkring år 512 fanns de vars föräldrar hade sett och kanske språkats med hunnernas kung, Guds gissel, i verkliga livet.
